Se till vänster, där går en arab

Eller hur? Va? Va?

Christopher Nolan har egentligen förtrollat mig en enda gång. Memento var en upplevelse av rang, den sorten sällsynta film som bara blir bättre ju fler gånger man ser den. Sedan dess har jag uppskattat Nolan, men inte ansett att han kommit upp till samma nivå. Med Inception kommer han bra nära, men fortfarande anas en underskattning av tittarnas intelligens, någonting som i princip inte existerade när Nolan regisserade Memento.

Någon recension tänker jag inte skriva. Inception är den typ av film som borde upplevas utan någon förhandssnack, några idéer, några spoilers eller förväntningar. Här tycker jag att marknadsföringen varit lyckad. Man är inte säker på vad det är för film man kommer att se när man sitter där i biostolen, och själv blev jag överraskad, Inception var inte den typ av film jag hade ritat upp i mitt huvud, och som sådan en väldigt trevlig upplevelse.

Det har inte undgått någon att Inception har höjts till skyarna, och visst finns det substans bakom hyllningarna, det kan visa sig att det här är en av årets bästa filmer och utan tvekan är filmen sommarens måste-se. Samtidigt är det inte bra att lägga alldeles för höga förväntningar på den kommande bioupplevelsen, Nolans regi har sina brister, även om dessa överskuggas av helheten.

Jämfört med de typiska kioskvältare som brukar visas under somrarna är Inception miltalet bättre. Det är en film du absolut måste se, oavsett vilken genre du anser dig favorisera. Unika historier förtjänar att berättas för så många som möjligt. Och Inception är onekligen en unik film. Efter två och en halv timme kommer du ut med ett leende på läpparna – det är definitivt värt en hundring.

Den 11:e juni 2010 visste jag precis vad som skulle hända. Den 14:e skulle jag och familjen sitta på ett flyg till Bagdad, den 19:e skulle jag och R vigas och sen skulle jag spendera en månad i Bagdad för att dra hem igen och vänta på R medan familjeanknytningsärendet tog sin tid genom den svenska byråkratin.

På sätt och vis var det precis vad som hände. Jag gifte mig, var som lyckligast i mitt liv hittills, medan klockan tickade mot dagen då jag skulle återvända – ett faktum som tedde sig allt svårare att acceptera eller ens vilja uppleva.

Tur i oturen inträffade i samband med de irakiska myndigheternas totala avsaknad av servicekänsla och förmåga till korruption – vårt vigselbevis komplicerades av att jag var en svensk medborgare (som talade arabiska med en Bagdad-dialekt) och hemresan fick jag skjuta upp i en vecka för att anknytningsprocessen inte skulle gå i stöpet. Det gav mig och R ytterligare några dagar att vara ett lyckligt nygift par.

Sen hände det att jag var tvungen att återvända hem till Sverige. Vigselbeviset var klart och min närvaro var inte längre nödvändig ur myndighetsperspektiv, att säga hejdå till min älskade fru är obeskrivligt att jag ännu inte vet vad jag kände då eller vad jag känner nu.

Längtan, hopplöshet, kärlek, ilska, glädje, oro, nedstämdhet, maktlöshet, sorg. Förvisso. Men även annat. Här hemma är jag för nuvarande en annan person. Intressen jag hade innan avresan känns futtiga och tråkiga. Dagarna är långa och nätterna svåra. Jag vill spendera varje vaken stund med att prata med R, men jag gör det med en klump i halsen.

Fästning Europa känns just nu ordentligt. Vårt öde ligger i Migrationsverkets händer, och trots det oerhört trevliga och professionella bemötandet känns det ändå bara konstigt att myndigheten just nu hindrar mig från att leva med min fru. Jag är en äkta man på distans och det kan inte vara rätt.

Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här, kanske inte mer än att ventilera.

Vad jag vet är dock att trots allt snack om globalisering, frihet och världsmedborgarskap är världen totalstängd för vissa. En lärodom som är synnerligen smärtsam i stunder som denna.

Det var inte förrän 2005, i samband med lite Kong-jobb, som jag upptäckte Deus Ex-seriens storhet, just det, serien. För även om jag förstått att Deus Ex 2: Invisible War är ganska utskällt hade jag väldigt trevligt med det ändå. Det går ju inte att komma bort från att Deus Ex är ett av spelkulturens Mästerverk och varje uppföljare som mäts med samma måttstock kommer garanterat att misslyckas, bara för det behöver dock inte uppföljarna vara dåliga, bara mindre bra än originalet.

Det är kanske bara jag, men det jag gillar med Deus Ex-serien är dess förmåga att behandla mig som en intelligent varelse. Uppföljaren fick mycket stryk för att det var fördummat, men här gällde saken endast speldesignen, handlingen som sådan var ju minst lika intelligent och drivande som originalet, och som den storyns förkämpe som jag är (kom igen, till och med Alpha Protocol är ju njutbart, om än endast tack vare berättandet) hade jag oerhört trevligt med både Deus Ex och Deus Ex 2.

Därför blir jag även eld och lågor över den nyligen utkomna Deus Ex: Human Revolution-trailern som syns ovan. Det ser så jäkla lovande ut. Det är människa/maskin-interaktion, supersoldater, kaos, mytologi, konspirationsteorier, privata företag med mer makt än stater, revolution, religion och så väldigt mycket future noir att jag kippar efter andan.

Jag tigger om en bra story till detta Deus Ex 3, att Eidos Montreal står bakom utvecklingsspakarna stör mig inte ett dugg, för vad hade exempelvis Rocksteady Studios gjort innan de fick Batman: Arkham Asylum på sitt bord? Med rätt folk, rätt motivation och bra stöd i ryggen från utgivarhåll är allt möjligt. I Deus Ex: Human Revolution lägger jag förhoppningen om en utmanande spelvärld, kanske inte tekniskt, men väl handlingsmässigt.

Vad är det de säger, hoppas att det här är ett skämt? Dessvärre är det inte det, utan så här ser marknadsföringen ut för Blur, i Frankrike åtminstone, men tillräckligt ändå.

Det här i en tid då man inte ens behöver prata om att nå en kvinnlig publik längre, för man har en sådan redan när 38% av alla (amerikanska) gamers är kvinnor, enligt IBISWorld. Skulle tro att den där procentsatsen är högre om man tar med Japan och EU. Vilket skulle innebära att marknadsföringen för Blur inte bara ignorerar en hel målgrupp, utan dessutom ser till att undervärdera och förolämpa denne. I stand corrected, reklamsnutten ovan förolämpar troligtvis de flesta som ser den.

Jag vet inte. För varje gång jag tror att spelbranschen tagit ett steg framåt, kommer någonting som tar oss två bakåt. Sådan här marknadsföring är ju precis så äcklig som tvättmedelsreklam, eller det kreativt med stereotyper och kvinnoförnedring?

Jag var en stund en anhängare av Electronic Arts ”Project Ten Dollar”, experimentet skapat för att minska spelförsäljningen på andrahandsmarknaden, en försäljningskanal som retat upp spelutgivare kanske än mer än piratkopieringen i stort. Konceptet gick helt enkelt ut på mervärde. Köpte du ett nytt spel från butik så fick du en kod som gav dig något extra till ett värde av cirka 10 dollar, begagnade spel hade då redan förbrukat denna kod och var inte ”lika värda” trots att innehållet på skivan var densamma.

Risken för missbruk var självklart uppenbar, men jag hade verkligen trott att Electronic Arts skulle vara smartare än vad jag gav dem cred för, EA Sports såg dock snabbt till att grusa mina förhoppningar. I sporttitlarna blev plötsligt ”mervärdet” hela flerspelarfunktionaliteten. Vill du kunna spela mot/med andra ska du från och med nu se till att köpa valfri EA Sports-titel ny från butik. Folk som köper begagnat får istället betala motsvarande 10 dollar för att kunna spela online. Och här har Electronic Arts definitivt gått för långt.

Värt att notera, att sälja spel på en andrahandsmarknad är inte olagligt. Jag har rätt att sälja mina spel, samt rätt att köpa begagnade spel. Det Electronic Arts nu gör är därmed att straffa mig som kund för att jag väljer att köpa deras spel genom en metod som de inte gillar. Skulden läggs självfallet på serverkonstnader och administration, det argumentet faller dock platt om man beräknar att jag kommer att sluta spela online i samma stund som jag väljer att sälja mitt spel, det enda som kommer att hända är att någon annan kommer att ta min plats, någon merkostnad blir det därmed inte. Istället drabbas, i det här fallet främst EA Sports, av badwill. ”Nästa gång ska jag kanske piratkopiera NHL 2011 i och med att jag ändå inte kan spela online.” Ett citat som jag knappast tror att någon vill se.

”Project Ten Dollar” får gärna erbjuda mervärde, men så fort man når det stadiet där man börjar skära ner på funktionalitet är det dömt att misslyckas. Och så kan man fråga sig vad som kommer härnäst? Ska man i enspelartitlar begränsas till två timmar speltid ifall man köper begagnat?

Electronic Arts gör här klokt att backa från allt för drastiska åtgärder. Det är givet att det är lätt att sluta se kunder och bara fokusera på plånböcker, men då glömmer man att det är kunden som håller i plånboken.

Känner som en av få ytterst sällsynta gånger tvekan till om jag verkligen vill publicera detta inlägg. Det här är utelämnande på en helt annan nivå. Självklart har jag ändå vågat trycka på publicera, i och med att du läser inlägget här och nu. Men satan vad jag har våndats. All respekt till personer som verkligen kan vara transparenta.

Livet är bra konstigt. Ju äldre jag blir desto mindre förstår jag av det, förlåt min pretentiösa ton, det är inte min mening att gå Dumbledore on your ass, jag försöker bara sätta ord på tankar som är större än vad jag förmår.

Kärlek är inget jag någonsin tagit lätt på. Mina krav har varit för höga för mitt eget bästa, jag har varit den tillbakadragna typen, samtidigt har jag inte varit den person som kunnat uttrycka sina känslor väl. Min bild av ett samliv har inte varit verklighetsförankrad och för det har jag fått betala ett pris.

Jag har alltid önskat mig ett seriöst förhållande, alltid sökt en motpart som utmanat mig, som fått mig att tänka i andra banor. Minst av alla ställen trodde jag att jag skulle hitta den här personen i Bagdad men R förändrade allt.

Det började med ren attraktion. Vi träffades, pratade, skrattade och delade ett ögonblick här, ett ögonblick där. Sedan åkte jag hem till Sverige och hon trodde att jag skulle glömma bort henne. Vilket jag självklart inte gjorde, och telefonen gick varm.

Till en början ville vi lära känna varandra, över telefon och webbkamera. Och där den här samtalsformen är smärtsamt begränsad fick vi utveckla våra egna koder för att hantera dessa. Jag får ibland en fråga eller en undran över om att det är möjligt att älska någon på distans, svaret är säkert individuellt, men i vårt fall hade vi inget annat val och var då tvungna att uppfinna en metod där och då.

När fysisk kontakt saknas måste jag vara brutalt ärlig i min kommunikation, det jag inte kan visa med kroppsspråk eller beröring måste jag lära mig uttrycka i ord. Och samma utmaning har R fått lösa. Jag har fått lära mig tolka meningsbyggnad och tonfall, jag har fått lära mig att vara där trots att jag är hundratals mil bort, jag har fått lära mig att fungera som en fästman på distans.

Jag förstår att inte alla tycker att det här är optimalt, eller ens möjligt. Och om det finns något jag önskar här i världen så är det möjligheten att ha fått träffa R här på plats där vi kunnat ha ett förhållande som kan beskrivas som normalt.

Nu är våra omständigheter helt annorlunda, men det betyder inte att jag älskar R mindre för det, eller att hon gör det.

Jag gifter mig om mindre än två månader. Många frågar ifall det känns nervöst, svaret på denna fråga är ett klart och benfast nej. Att jag vill spendera mitt resterande liv med R är kanske det enda livsavgörande steget jag är stensäker på.

Mikrobetalningar är ett helvete. Först och främst är de stora hindren för mikrobetalningar tvenne: de är krångliga att få till och de uppmuntrar till en inlåsning av data. Inget scenario är optimalt, och som sådant är de flesta mikrobetalningstjänster misslyckade sådana.

Flattr tar till en annorlunda approach, här lanserar man ett belöningssystem istället för en donations- eller paywall-lösning. En social betaltjänst som lägger sig i bakgrunden och ger användarna all makt.

Anledningen till att flattr känns fräsch, ny och rätt mycket ”webb” är säkerligen beroende på personerna bakom. Här har vi Peter Sunde och Linus Olsson på barrikaderna, två personer ur internetgenerationen, två personer som ”förstår”. Överlag känns flattr väldigt lite finansvärld och desto mer social webb, och det är knappast någon nackdel med tanke på de mikrobetalningslösningar vi fått se hittills.

Själv såg jag till att sätta upp en flattr-knapp här i bloggen så fort jag fick tillgång till betan och med detsamma satte jag igång att flattra intressant material hos mina medanvändare. Inte för att jag är särskild positiv till donationer eller betallösningar på webben, utan mest för att jag gillar flattr som koncept och önskar det all framgång och lycka. Och för 20 kronor i månaden kan jag istället för att klicka på en meningslös gilla-knapp från facebook istället skicka en egoboost i form av några ören. Och det är ju alltid trevligt.

Hur det hela egentligen fungerar förklaras i den väldigt pedagogiska filmen nedan.

Många bäckar små…

Iron Man var en glad överraskning, med tanke på att jag hade väldigt dålig koll på superhjälten var nära nog varenda scen och dialogutbyte en bit godis. Dessutom var det fräscht att se en superhjälte som varken tyckte synd om sig själv eller andra. Kaxigt, pang-pang, humor, självdistans och bara ibland, allvar.

Iron Man 2 är inte den film jag hade förväntat mig. Tonen är allvarligare, manuset tråkigare, Robert Downey Jr. går närmast på rutin och superskurk(arna) är fruktansvärt tråkiga och lättbesegrade. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men gissar på att Marvels satsning på att marknadsföra hela tre andra filmprojekt (Thor, The Avengers, Captain America) inom en och samma rulle säkert har en hel del med det hela att göra.

Vissa skulle kanske kalla sidospåren för påskägg eller fan service, själv blir jag bara irriterad och känner att Iron Man 2 som film närmast är en eftersläng i Marvels marknadsföringsstrategi.

Dessutom har jag kommit att anse att karaktären Iron Man som sådan lider av samma problem som Stålmannen. Inga hot känns trovärdiga. Tony Stark hoppar in i sin metallkropp för att besegra någon skurk och skulle han misslyckas är det bara att bygga en bättre version, för Stark är ju ett geni till den grad att han till och med kan uppfinna nya grundämnen om det skulle behövas. En liten sidnotis till er som kan Iron Man-universet, finns det verkligen inga bättre skurkar än Whiplash? Iron Man verkar ju inte ha några problem som helst att besegra honom, så, vad är grejen?

Som film räknat skulle jag mena att Iron Man 2 är en rätt typisk hyrfilm. Inget som man måste se på bio, men kan vara trevligt att kolla på en trött söndag. För vem vet? Alla distraktioner kanske betalar sig så småningom när Marvel får till alla sina filmplaner, just nu känns det dock som att den enda vägen härifrån är neråt.

Nu i efterhand: Varför har alla karaktärer smörjt sig med brun utan sol? Och varför ser allas händer så fula ut? Hmmm?

Jag kan nästan anta att Children of Men ligger på topp 10-listan för favoritfilmer hos både M.I.A och regissören Romain Gavras. Musikvideon för ”Born Free” är i mångt och mycket en koncentrerad dos av den tidigare nämnda film, fast ännu brutalare.

Budskapet är knappast subtilt. Och för en gångs skull tjänar meddelandet på att vara stenhårt och rakt på sak. ”Born Free” är en obehagligt, totalitär, träffsäker och pessimistisk skildring av händelser som redan inträffat under vår livstid. Risken vi ställs inför är snarare sanktionerad förföljelse om vi inte aktar oss snarare än tvärtom.

”Born Free” är nio minuter politisk propaganda som är svår att skydda sig mot, för det modet ska M.I.A ha allt tack. Även om man nu kan tycka att rödhåringar saknar själ.