Har du åkt till Japan än?

Jag är hel-nöjd över hela situationen.

Ja, den konflikten vill man inte ens ta i med tång.

Det var mest grejset mellan Henriksson, Villner och Schaufelberger.

Oj, jag hoppas du inte tolkade mitt blogginlägg som något argsint påhopp på andra frilansare. Syftet var bara att visa lite på hur hela kalabaliken ser ut från en oberoende (nåja, relativt) betraktares ögon.

Idag blev jag dock tipsad om en recension som, för min del, fungerar som ett skräckexempel:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=535480&previousRenderType=2

Antar att det, som vanligt, gäller att balansera.

”USA hade problem i mitten av åttiotalet när hiphopen och den svarta musikvågen aldrig hade varit större ur en ekonomisk och kommersiell aspekt. Parents Music Resource Center (PRMC) bildades som en konsekvens av vad – huvudsakligen kulturellt avskiljda – guvernörsfruar, med Tipper Gore i spetsen, ansåg vara brott mot moraliska principer. Popmusik med fula ord, verbala hot och poänger enligt gatukulturens syn spelades över hela kontinenten, och censuren var snart i full gång. Radiostationer som spelade svartlistad musik riskerade att mista sina sändningstillstånd. Skivor med ”moraliskt tvivelaktigt” innehåll stämplades med ”Parental Advisory: Explicit Content”-varningar och artister som uttryckligen protesterade mot behandlingen, som Frank Zappa och Rage Against the Machine, hamnade inför rätta åtskilliga gånger. Public Enemys emcee Chuck D skriver i sin självbiografi om hur hans hus avlyssnades av myndighetsanknutna organisationer. När N.W.A i slutet av åttiotalet debuterade med ”Straight Outta Compton” hörde FBI av sig till skivbolaget och varnade dem för att släppa liknande saker. Moralpaniken var i full gång, och ändå kunde ingen ge en allmängiltig definition av vad som egentligen är ”moralisk standard”.”

http://www.gon.se/view.phtml?id=5998

Jag tål nämligen inte heller någon personkult och jag hoppas att det framgår i mina texter där jag försöker framställa mig själv som en idiot från gång till gång ;)

Men sedan kan jag tycka att tidningspressen var lite dryg när de krävde kulturella influenser från andra branscher än spelbranschen i recensionerna. Spel är spel, jag undviker helst att jämföra dem med film eller musik. Och jag undviker även en massa name dropping som inte leder någonstans. Någonting kulturjournalistik gör sig skyldig av och verkar gilla.

Att sedan faktiskt kunna vara oberoende och kunna betala för sig hade varit toppen. Men Aftonbladet borde kanske inse att spelpressen inte har samma ekonomiska möjligheter som dem.