Nyss hemkommen från Play! A Video Game Symphony. Intrycken är många och jag har än inte smält dem. Jag vet att jag är oerhört nöjd med konserten och att musiken som framfördes fick mig att rysa tiden ut.
Två encore-nummer lyckades vi tigga till oss. Applåderna ville aldrig ta slut och Kungliga Filharmonikerna förtjänade vartenda klapp.
I raden framför satt Nobou Uematsu och såg generad ut varje gång hans namn ropades ut och folk började applådera som galningar. Bredvid honom satt Chris Huelsbeck och såg riktigt glad ut. Gustaf Grefberg[1] och Joel Eriksson[2] lekte hem de starkaste applåderna efter Uematsu-San.
En underbar kväll med underbar musik. Det här gör vi gärna om sa dirigenten Arnie Roth. Jag hoppas att han tänker hålla sitt ord.
(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Det är sådana här gånger det är smärtsamt att vara norrlänning. Hela min själ skriker av avund.
Det är sådana här gånger det är smärtsamt att vara i Tokyo. Hela min själ skriker av avund.
Det är sådana här gånger det är smärtsamt att vara norrlänning. Hela min själ skriker av avund.
[...] till nästa år efterlyses, annars kan det likna gärna vara. Mina minnen från första PLAY!-konserten räcker gott och [...]