Ett fruktansvärt terrordåd har inträffat i Indien. 180 människor förlorade sina liv och 700 skadades. Siffrorna är preliminära och antas stiga.
Det här är ett större dåd än det som inträffade i Madrid eller det som slog mot London.
Var är alla krav på en tyst minut? Var är alla ledare? Var är alla debattartiklar? Var är alla politiker? Var är paniken? Var är beskyllningarna? Var är analyserna? Var är mediestormen? Var är vår förbannade empati?
Jag antar att en indiers liv inte är lika mycket värt som en västlännings. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Vi är helt enkelt värda mer.
Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på terror och terror.
Jag tycker din fråga är felställd och förolämpande. Det hade varit mycket mer rimligt att fråga sig varför alla palestinakramare i Sverige går i taket när palestinska terrorister äntligen dödas efter att de anfallit Israel och skjutit raketer mot civila israeler, men skiter i när muslimska terrorister med flit massmördar 160 civila i Indien, och hundratals i Irak.
Det verkar som om palestinamupparna tycker att terrorister som agerar mitt från tätbebyggda områden, och de mänskliga sköldar som de med flit omger sig med, är mer värda än helt oskyldiga indiska tågpendlare. Det är dessa som är de avgörande frågorna!
Det är inte skillnad på terror och terror så mycket som frågan om närhetsprincipen. Det är tragiskt men så är det.
Linda, felställd och förolämpande? Jag anser att båda Palestina och Israel är terroriststater då de båda ger sig på civila. Dock en fråga, varför drar du in den konflikten nu? För att slippa bry dig om de döda i Indien? Jag förstår inte.
Magnus, ”närhetsprincipen” mår jag bara illa av. Vi brydde oss och kände sorg med amerikanerna under 11:e september. De är lika nära (eller lika långt bort) som indierna. Jag kan tyvärr inte skilja på folk under ”närhetsprincipen”. För mig har 180 människor dött på grund av ett terrordåd. Det är sorgligt oavsett var det händer.
Naseer,
Naturligtvis är det lika sorgligt. Jag påstår inte annat. När jag talar om närhet talar jag emellertid om kulturell närhet och där står USA oss betydligt närmre än Indien. Om inte annat för att vi matas med amerikansk kultur dagligen.
Jag tror närhetsprincipen är något allra högst mänskligt. Det är så vi fungerar. Vi känner större empati med människor vi tycker liknar oss.
Hade vi inte haft närhetsprincipen eller något annat att skydda oss med hade vi troligen gått under av depression inför allt lidande och vansinne som pågår runtomkring oss.
Vårt intellekt är förstås till stor del även en kulturprodukt, men vårt biologiska arv sätter nog ändå käppar i hjulet och att bara gå från att vara medveten om sitt närområde till att ha insikt i globala händelser på några hundra år är en rätt stor förändring.
Jag snackar nu inte om att sörja, i ordets bokstavliga mening. Men som tyst som det varit i media är rent skamligt. Jag tror att endast DN haft hjärna nog att sätta nyheten i fokus.