Telefonen ringde nyss. Föräldrarna satt och kollade på rättegången mot Saddam i tv-kanalen Al Iraqia när en av deras vänner plötsligt uppenbarade sig som vittne. Hon talade om de kemiska bombningarna mot Kurdistan och hur även vi blev bombade. Under talet presenterade hon bildbevis på det hon bevittnat. Det är brännskador, blåsor och avlidna vänner.
Och det var då det hände. Först drar hon fram ett kort på min lillebror och min mor och sedan ett kort på mig. Vittnet berättar om vi hur alla vi var tvungna att fly och vad vi gick igenom.
Efter vittnesmålet tas bilderna in som bevismaterial i rättegången mot Saddam. Och se där, jag kanske kan bidra med ett litet korn i kampen mot Saddam. Det känns förbannat bra!
Telefonen har ringt fyra gånger ikväll. Det är nästan så att man känner sig som en kändis.
Det här inlägget är intressant.
Usch, kan inte ens tänka mig hur det är att fly till ett okänt land där ingen talar samma språk som en själv och man blir illa behandlad, av staten, kommunala tjänstemän som inte vet bättre och fördomsfulla civilpersoner. Förhoppninsvis blir rättegången mot Saddam färdig innan han dör av sin ålder, men man skall aldrig ta ut något i förskott.
Oj! jisses! Vilken märklig upplevelse det måste ha varit att se det… Såg du det själv också?
Nej, tyvärr. Har inte Al Iraqia här hemma.
Försöker nu leta upp ett webbklipp – det är svårare än vad man tror.
vilken jävla grej. så nära man kan komma en riktig hollywoodhämnd.
Oj, kan tänka mig vilken surrealistisk känsla det måste ha varit. Måste kännas rätt häftigt att få vara med och sätta dit karln, om än indirekt.
Är det inte så att vi indirekt har bidragit till hand dödsdom nu, även om de nu kan överklaga o allt de där!
Makten till den folket, eller nått sånt, haha.