Jag har en liten ritual jag brukar utföra när jag får tag på en ny bok. Innan läsning bläddrar jag alltid till sista sidan för att läsa den sista meningen. Ibland brukar det stå någonting i stil med ”Det är en ny dag imorgon.” Det är ett slut jag uppskattar då det egentligen inte avslöjar någonting.
Och så finns det de författare som verkligen lägger krutet på den där sista meningen. ”Hon insåg att hon inte behövde kämpa mer, log ett sista leende, för att sedan låta livet rinna ur henne med ett darrigt andetag som aldrig ville ta slut.” Här blir jag närmast upprörd. Det är alltså en viktig kvinnlig karaktär som kommer att dö i slutet av boken. Jag hinner läsa ett par kapitel för att sedan lyckas lista ut vem det blir. Och plötsligt blir min läsning en resa mot någons undergång. Visst ger det ett helt annat perspektiv på mitt läsande, men snacka om spoiler…
Lär jag mig av mina misstag? Inte en chans. Nuvarande läsning slutar med det halvt uppgivna ”It may well be we have to do this all over again…” Ska bli spännande att lista ut vad det är de måste göra ännu en gång.
Ett rätt tydligt fall av att få skylla sig själv. ;)
Det låter lite osmart att läsa sista meningen, fast jag tycker badsidestexten ofta är irriterande full av spoilers. Det känns alltid som om det är saker i stil med ”Allt går bra tills något oväntat inträffar”. Så fort man börjar läsa börjar man undra över vad det är för något oväntat som ska hända. Tricket är att inte börja läsa boken förrän man har glömt bort vad det stod på baksidan.
Haha! När jag såg Fucking Åmål för första gången – typ ett halvår efter premiären hade jag medvetet undvikt att läsa om filmen, även om jag snappat upp en del. Jag minns fortfarande hur förvånad jag blev när det var ett lesbiskt tema i filmen.
Sen dess har jag bestämt mig för att så fort jag blir intresserad av någon bok eller någon film så läser jag inget om den; inga recentioner och absolut inga baksidetexter. Blir boken eller filmen uppmärksammad på något sätt bläddrar jag raskt förbi de sidorna i tidningen och jag skulle aldrig se ett debattprogram i ämnet förrän jag själv fått läsa boken eller se filmen.
Jag tycker att det är värre med spel. Överallt dyker det upp förhandstittar, bilder, trailers, utvecklardagböcker, intervjuer. Till slut har man upplevt 85% av spelet. Har därför slutat att maratonkonsumera sånt, jag kan skumma igenom slutsatsen på en eller två recensioner för att kortfattat se vad som är bra och dåligt. Det är knappt så man vill spela demos längre.
Det är ju lite av en yrkesskada också. När man skriver nyheter, förtittar och så vidare så blir det så till slut att man tröttnat även på det mest lovande spelet.