Den första omröstningen i ”Se till vänster, där går en arab” handlade om hur ni läsare upplever bloggens politiska ställning. Ni röstade som sådant:
Av totalt 29 röster mellan perioden 8 januari – 18 januari valde 24% av läsarna att se bloggen som högerinriktad, 34% som politiskt oberoende och 41% som vänsterinriktad.
Resultaten gläder mig. Jag har i mitt politiska ställningstagande svårt för att identifiera mig med någon politisk gruppering som är aktiv idag. Jag ser mig själv gärna som vänster, men när till exempel indiska kommunistpartiet samordnar en demonstration mot Saddams hängning (Som inte har så mycket med motståndet mot dödsstraffet att göra, utan mer med att han avrättades) eller när Sydamerikas vänster plötsligt är på kramturné med Mahmoud Ahmadinejad då blir man desillusionerad.
Vänstern är lika korrumperad som högern. Alla lever efter devisen ”är du inte med oss så är du emot oss”, det är någonting jag aldrig kommer att acceptera.
En trög vänster som går på Saddams nya image som han skapade efter Kuwait-fiaskot för att plötsligt börjar tycka om honom för att han är ”emot” USA är inte en vänster jag skulle vilja ta i hand. Har ni redan glömt vad Saddam gjorde mot er? Har ni redan glömt varför Saddam var västvärldens älskling under 70- och 80-talet?
En trög vänster som skakar han med religiösa fanatikern Ahmadinejad för att även han är emot USA får mig nästan att gråta. Min fiendes fiende är min vän betyder bara en sak, och det är hyckleri.
Min avsky mot högern behöver jag knappast beskriva igen. Ingen värld där pengar är viktigare än människor är en värld jag vill leva i. Inget liv där egoism och individualism slår högre än socialism, gemenskap och solidaritet är värt att leva.
Så här står jag och räknar mig själv som oberoende – det finns ingen politiskt gruppering värd min tid, mina ansträngningar eller min respekt. Vänster och höger är inte längre olika sidor av samma mynt, alla har flyttat sig till myntets högkant och penslat det med arsenik.
Inlägget pingar till Intressant.
Eller så kan man skilja på ideologin och dess anhängare.
Men är det inte anhängarna som sätter dagordningen för ideologin?
Varken höger- eller vänsterpartierna har samma ideal de hade för ens 20 år sen – och i mina ögon har utvecklingen varit till det bättre på vissa områden – men sämre i det mesta.
Det här är nog egentligen lite för komplicerat för att diskutera i ett medium som detta. Men ideologin ligger på en abstrakt nivå. Ideologin tolkas för att kunna praktiseras, och i tolkningen ingår inte bara vilka beslut som är de ideologiskt korrekta, utan även att prognosticera deras konsekvenser. Dessutom måste man som realpolitiker hålla ett öga på konsekvenserna för maktbasen. Är ett gott beslut som leder till impopularitet bättre än ett dåligt beslut som leder till popularitet?
Vidare är det inte som att det finns en vänster- och en höger-ideologi. De svenska sossarna och Hugo Chavez har olika uppfattningar om vad som är vänster. Och precis som du säger, de svenska sossarna nu och de svenska sossarna för 30 år sedan (löntagarfonder som ett steg mot ekonomisk demokrati) är också mycket olika.
Ideologi är jävliogt 1900-tal. Det är bättre att se agerande och handla utifrån sitt intresse.
Exempel: På mitt jobb finns folk som röstar på alla möjliga partier, men när vi sen möter problem så är alla eniga om att det är chefen som är dum i huvudet och vi som borde ha den där extra femminuters rasten. Och där har vi klasskampen. Vänstern är värdelös, leve klasskampen.