Vad definierar egentligen en klassiker? När det gäller spel tolkar jag stämpeln klassiker som ett verk som inte åldrats, som lyckats behålla charmen och som än idag är lika kul att spela som då det först gavs ut. En beskrivning som utan tvekan går att applicera på No One Lives Forever-serien.
Med en 60-talsmiljö som bakgrund får hemliga agenten Cate Archer ta sig an jobbiga kollegor, mansgrisar och superskurkar i jakt på den hemliga terrorgruppen H.A.R.M.
Spelet utspelar sig i förstapersonsperspektiv och mycket av spelstilen hämtas från de klassiska Bond-filmerna. Det är som sagt superskurkar som skall besegras på vägen mot sanningen och detta görs självklart med hjälp av diverse smarta (och underfundiga) spionprylar i exotiska och varierande miljöer. En väldig hög nivå av humor gör en sällskap på vägen och No One Lives Forever förtjänar snabbt epitetet klassiker. Vi snackar om ett välgjort, väldesignat och välbalanserat spel där underhållningsnivån ligger på max.
En uppföljare i form av No One Lives Forever 2: A Spy in H.A.R.M.’s Way släpptes ett par år efter originalet och här lyckades man förbättra varenda aspekt i serien. Det här är ett spel som än idag får äran att snurra i min burk när jag nostalgiskt suckar över hur spelen var bättre förr.
Av någon anledning hann en spinoff i form av Contract J.A.C.K. släppas. Här skulle man spela en H.A.R.M.-agent på jakt efter spelets hjältinna Cate Archer. Detta spel var dock charmlöst och väldigt fokuserat på att skjuta sig ur trängda situationer. I mina ögon var det här ett spel som lyckades falla platt som en pannkaka. Tyvärr blev Contract J.A.C.K. även det sista spelet i serien – utvecklaren har senare släppt spelet F.E.A.R. – en titel som måhända är rätt okej men där jag hellre hade sett ett No One Lives Forever 3.
Som avslutning vill jag passa på att hylla Cate Archer, en spelkaraktär som introducerade äkta grrlpower långt innan uttrycket myntades. Cate Archer har inspirerat en del utvecklare att våga satsa på starka, kvinnliga huvudkaraktärer. Även om spelbranchen ännu ligger långt efter i jämställdhetsarbetet tycker jag ändå att vi ska minnas att den har lyckats frambringa en så pass minnesvärd och stark kvinna som Cate. Detta lovar gott inför den framtid som nu väntar oss.
Monolith har alltid varit skickliga på speldesign. Se bara på Tron 2.0. Fenomenalt!
En annan spelhjätinna som jag verkligen känner för är Jade i Beyond Good & Evil. Lågmäld, intellektuell, omtänksam och vacker, underbar på alla sätt och vis. :)
Håller fullkomligt med! Tänkte ta upp henne i ett framtida inlägg. Ska nämligen försöka lista lite spel som förtjänar uppmärksamhet utöver det de fått hittills.
Hehe, oj, tusan också att jag inte såg det tidigare – har redan skrivit (ytterst lite) om Jade idag. :S
Det är ju toppen! Spread the word, liksom :)
Spelade själv Nolf när det kom ut. Och nu sju år efter ligger det fortfarande kvar i datorn. Ett klockrent spel som fått allt för lite uppmärksamhet!
hej! jag har spelat no one lvesforever och tycker att den äjätt bra. Vill bara fråga om nikan tipsa mig om någr spel som liknar eller är precis som no one lives forever. ag ser fram emt era svar-
Jag kan ju börja med att fråga om du spelat No One Lives Forever 2?
Annars kan jag rekommendera Beyond Good & Evil, ännu ett spel med en stark kvinna i huvudrollen och mycket humor.
Även Psychonauts kan vara värt att kolla på. Det här är ett spel som verkligen spelar på alla känslosträngar.