Bo Pellnäs, ”säkerhetspolitisk kommentator”, väljer att i dagens SvD brännpunkt att gå till hård attack mot planerna att skära ner försvarets budget. Som vanligt när det gäller fundamentalister börjar Pellnäs sin artikel rätt bra – han konstaterar fakta, pekar finger och nämner ett par namn. Och som vanligt när det gäller fundamentalister väljer Pellnäs att totalt tappa tråden för att gå bärsärkagång mot allt och alla. Det är riktigt pinsamt att se.
Som argument för bibehållen försvarsbudget dras självfallet ryssen in i spelet. Det uppsagda CFE-avtalet nämns, sedan jämförs Putin med Hitler, de stora riksdagspartierna attackeras och artikeln avslutas till och med ett utropstecken. Det är argumentation på grundskolenivå. Så funkade jag i högstadiet i alla fall – genom att rita upp osannolika skräckscenarion, se till att nämna Hitler åtminstone en gång och sedan slänga runt med utropstecken här och var tyckte jag mig alltid ha ett starkt argument för min sak.
Jag fick rätt snabbt tipset att hålla mig till sakfrågan och skippa utropstecknen i mina texter. De var rätt barnsliga. Tack för tipset Eva, det har jag haft användning av sedan dess.
Istället för att kritisera budgetarbetet borde Pellnäs ställa sig de svåra frågorna. Vad har vi i Afghanistan att göra? Vad är grejen med Nordic Battlegroup? Varför bekostar försvaret bygget av Jas 39 Gripen? Det är ju här de stora försvarsutgifterna ligger, vore det inte logiskt att granska den de facto fakturan istället för att attackera förslaget att försvarsbudgeten ska ner med 10 procent?
”Säkerhetspolitisk kommentator” förresten… Undrar om Bo Pellnäs läst Maria Bjernevis och Thom Thavenius’ debattinlägg ”Förvirring om terrorism när Säpo jämt håller tyst”? Den skulle jag annars rekommendera.
Problemet är det att försvarets armè del är nedskuren till en storlek av 4 stridande brigader (på pappret). Av de direkt stridande förbanden har vi kvar 5 utbildningsorter. Det finns faktiskt ingen möjlighet överhuvudtaget att ett sådant sk försvar skulle kunna genomföra något försvar, minst av allt på land. Vare sig mot strategiska, taktiska eller ens mot mindre sabotage- och terrorangrepp. I synnerhet inte som försvaret fortfarande är mobiliseringsbaserat. Det vill säga att de soldater som utbildas och finns omedelbart tillgängliga vid en kris uppgår till ca 5000 man utspridda i hela Sverige.
Som jämförelse kan jag konstater att länder som Ungern och Tjeckien har som mål att hålla en stående profesionell styrka om vardera 30000 man. Danmark har idag en större marin och en större armé än vad Sverige förmår att ställa upp och den styrkan är till stora delar kontraktbaserad. Hur lyckas dessa länder hålla ett så stort försvar men inte Sverige?
Om Sverige ska ha någon militär krisberedskap kvar överhuvudtaget så bör vi utifrån dagens förutsättningar, lokaler etc ställas om till en kontraktbaseradt försvar. Storleken bör vara minst 25000-30000 man.
Så då kan man lägga ner försvaret helt och hållet? Känns ju onödigt att lägga 35-40 miljarder om året på något som ändå inte fyller någon funktion.
Som jag ser det behöver Sverige endast ett försvar mot interna hot – och här går det att täcka in både terror, miljökatastrofer och organiserad brottslighet. Skulle läget bli så illa att vi behöver försvara oss mot en extern kraft lär inte ens 100000 man räcka.
I Pellnäs’ artikel tas Ryssland upp som ett hotexempel. Vad har Sverige någonsin kunnat göra mot Ryssland? Rätt allianser, diplomati och det politiska spelet är ett bättre försvar mot Ryssland än en styrka någonsin varit.
Så ser jag åtminstone det.
Sverige behöver inget försvar i dagsläget. Anledningen att vi måste ha ett försvar är att det tar för lång tid att bygga upp för att vi på kort varsel ska kunna bygga upp ett när situationen uppstår som kräver ett försvar. Att vi vill ha ett försvar i den situationen är självklart. Den som hävdar något annat är naiv bortom alla gränser och historiskt okunnig. Den som hävdar att internationalisering, global integration och kärnvapenålder omöjliggör mellanstatliga konflikter talar också mot bättre vetande. Att världen är relativt stabil idag beror sannolikt på att det endast finns en stat med hegemonisk ställning. Det kommer dock med stor sannolik förändras, allting tyder på det. Förutsatt att Kina, Indien, Ryssland, Sydvästasien och Europa fortsätter att ta in på USA när det gäller både ekonomi och teknologisk utveckling, vilken allting talar för, kommer det sannolikt också att finnas mer utrymme för mellanstatliga konflikter. Det har historien som föregick första världskriger visat med all önskvärd tydlighet. Även då försegick en kamp mellan likstarka stater om naturresurser.
Nej, Sverige har inte råd att leva oförsäkrat. Sverige ska, enligt min mening ha en stark stomme till ett invasionsförsvar. Det innebär att det måste finnas välutvecklade och välutbildade regementen i alla nödvändiga vapenslag, med möjlighet het till samövningar, inte bara på upp till bataljon och brigads nivå. Sverige måste åtminstone kunna sätta samman en full division, för att på så sätt kunna mäta och anpassa behov för det falla att försvaret snabbt måste förstoras. Försvarets prioritetin bör i första hand ligga på detta. Att internationella insatser, med 50 man här och 600 där skulle utgöra försvarets huvudsakliga uppgift är enligt min mening absurdt och kommet endast ur en populistisk sörja av politiker och pop-journalister.
Jag blir nästan förskräckt när jag läser hur vissa individer resonerar angående vårt svenska försvar. Det är tydligt att många okunniga uttalar sig i frågan. Mycket tyckande och för lite tänkande.
En av statens mest grundläggande uppgifter är att organisera ett starkt försvar som ska kunna skydda landets medborgare. Argument i stil med att ”Sverige ändå aldrig kommer att kunna besegra Ryssland” är utomordentligt enfaldiga, eftersom de saknar både relevans och verklighetsförankring. Om en person går till angrepp mot dig, står du då bara och väntar på att knytnävsslagen ska hagla mot dig, eftersom du tror att dina odds är relativt dåliga, eller gör du motstånd och försöker freda dig?
Sveriges försvar har aldrig syftat till att grundligt kunna besegra en främmande makts stridskrafter. Försvarsmaktens uppgift har varit och är att utgöra en tröskel som ska avskräcka från anfall mot oss. Idag har vi INGET försvar alls. Alltså är det inget som avskräcker en potentiell fiende från att hota oss.
Låt mig också påminna om att Finland lyckades hålla stånd mot Röda Armén under större delen av det finska vinterkriget. Allt löst och förvirrat snack om att vi ”ändå inte skulle kunna försvara oss” är helt tokigt. Vem som helst kan försvara sig, så länge viljan finns.
Ok, men om det läggs runt 40 miljarder på ett obefintligt försvar så är det verkligen skrämmande. Med tanke på rekryteringsproblemen så förstår jag att det inte kan bli världens mest effektiva organisation, men hjälp ändå om den bilden som målas upp av de här som dessutom vill ha ett försvar stämmer. Det är ju kapitalförstöring av grova mått i så fall.
Sen undrar jag om det inte var så att Finland ändå inte hade lite hjälp av tyskarna. Såväl direkt (med soldater osv) som indirekt genom att det mesta att Rysslands stridskrafter trots allt troligen gick åt till att mota ut tyskarna från sitt eget territorium och sedan rulla in i Berlin. Man får ju inte heller glömma att Ryssland vid den tiden var ganska efterblivet som industrination och fick ganska mycket hjälp från de allierade. Fast det är väl nästan så nu också.
En minimal yrkesarmé, medlemsskap i Nato samt egen-produktion av några vapenslag som känns hi-tech och kan bidra till samhällsutvecklingen inom andra områden känns mest lockande. Plus att man i fredstid fortsätter att utveckla de civila insatserna, så att det blir mer av ett beredskapsförsvar än ett invasionsförsvar (som känns hopplöst omodernt och tydligen extremt ineffektivt).
Visst är det skrämmande att det svenska folket betalar omkring 40 miljarder kronor om året för ett icke existerande försvar. Det enda Försvarsmakten kan leverera är några bataljoner som i huvudsak är ämnade för utlandstjänst. En anledning är faktiskt att kontraktsanställda soldater kostar väldigt mycket mer än värnpliktiga. Man brukar skylla på försvarets orimliga materielinköp, men faktum är att en övergång till ett yrkesbaserat försvar också medför att personalkostnaderna ökar dramatiskt. En heltidsanställd, kontraktsbunden soldat nöjer sig inte med kaffepengar i lön.
Inför Sverige ett renodlat yrkesförsvar kommer vi inte kunna behålla alla militära förmågor – inte utan att avsevärt höja försvarsutgifterna. Följden blir då att vi på sikt riskerar att stå utan viss spetskompetens den dagen vi känner för att bygga upp våra stridskrafter av en eller annan anledning. Därför anser jag personligen att ett renodlat yrkesförsvar är ohållbart, så länge vi inte är beredda att kraftigt öka landets försvarsbudget.
Angående dagens försvarsutgifter på ca 40 miljarder tror jag att vi ligger under en brytpunkt där vi betalar massor av pengar i utbyte mot i stort sett ingenting. Hade vi spenderat fem-tio miljarder mer om året, är det mycket möjligt att vi också hade sett väsentliga förbättringar i försvarskapacitet, beredskap etc.
Ingen offentlig verksamhet får antagligen någonsin så mycket pengar som dess chefer önskar, vilket kanske till och med bara är bra (alla vill ha större bitar av en begränsad kaka), men Försvarsmakten har i många, många år fått dra åt svångremmen rejält och detta har oundvikligen lett till att kvalitén på förbandsproduktionen har sjunkit en del. Försvaret har gått på knäna väldigt länge. Att ytterligare banta resurstilldelningen vore mycket omdömeslöst och till och med samhällsfarligt.
För att fortsätta diskussionen om vinterkriget och finnarnas motstånd mot Röda Armén så kan jag tillägga att Tyskland inte stred tillsammans med Finland under Vinterkriget, då Sovjetunionen anföll Finland. Det var under det så kallade Fortsättningskriget (1941-1944) som tyskarna aktivt var inblandade på finnarnas sida. Alltså höll Finland stånd mot en numerärt överlägsen fiende under en period. Naturligtvis kan små stater som Sverige eller Finland inte stå emot ihärdiga och koncentrerade militära angrepp från enorma grannar, men vi kan ändå bita ifrån och få ett eventuellt krig till att kosta mer än vad det skulle smaka. Det är det allting handlar om i grund och botten.