Det är rätt lätt att peka finger och skratta åt japanska rollspel och dess klyschor. Lika lätt är det dock att skratta åt genrens recensioner och de klyschor som man alltid hittar där. Det ska klagas på karaktärerna (helst deras kläder), den linjära storyn och spelsystemet med random encounters. Och vill man vara riktigt inne så måste man namndroppa några japaner. Här missar man dock en viktig detalj, klyschor är klyschor av en anledning. De ger en igenkänningsfaktor, de spelar på våra referenser och de ger oss en trygghet som sedan kan brytas med en ”oväntad” vändning. Klyschor är helt enkelt ett instrument i berättandets konst, och klagomålen borde egentligen handla om hur de används snarare än om de används.
Och här kommer vi till kärnan, Lost Odyssey är utan tvekan ett klyschigt rollspel från Japan. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att vi ser den odödliga Kaim Argonar i huvudrollen. Kaim har levt i ett tusen år och har självfallet drabbats av minnesförlust. Genom spelets gång får vi uppleva Kaims minne återvända delvis genom filmklipp, men även genom det högintressanta ”A Thousand Years of Dreams” där historier från huvudkaraktärernas förflutna berättas i stilisk textform. Och häri ligger spelets styrka. Manuset är fantastiskt, handlingen engagerande, filmsekvenserna spännande och röstskådespeleriet tillfredsställande.
Själv har jag alltid varit en förespråkare av handling framför spelmekanik, förvisso har de optimala spelen en bra samverkan av båda, men jag spelar exempelvis mycket hellre ett spel med en stark handling och en svag spelmekanik än tvärtom. Hade jag inte gjort det så hade jag missat sådana spel som Psychonauts, Dreamfall: The Longest Journey och Fahrenheit.
Det sagt är inte Lost Odyssey ett spelmekaniskt dåligt spel, det är bara väldigt genrebundet. Det hör till de japanska rollspelen att de ska vara linjära, vara fullproppade med filmklipp och komma med random encounters. Och jag har absolut ingenting emot det. Hade jag klagat på följande moment så kunde jag lika gärna ha sågat valfri förstapersonsskjutare för att det satt ett vapen i händerna på mig och låtit mig springa genom oändliga korridorer.
Stridssystemet i Lost Odyssey är ett av de bättre jag skådat, inte alls i samma klass som Chrono Triggers, men ändock engagerande genom ringsystemet och skill- och spell-länkningen.
Filmklippen är alltid intressanta då de för handlingen vidare eller lägger fokus vid en fantastiskt vacker scen, och faktum är att jag snarare ser fram emot ett kommande avbrott än skyr det då jag oftast blir tillfredsställd, oavsett hur kort eller långt det än må vara.
Kommer vi till random encounters är dessa något som man bara hinner fundera på i början av spelet, sedan blir dessa en lika naturlig del av spelet som allt annat. Den som fortfarande lägger märke till och irriterar sig på de plöstliga striderna efter ett par timmar speltid spelar helt enkelt fel spel.
Slutligen vill jag gärna försvara Jansen Friedh. Karaktären är verkligen ett svin i början av spelet, det är kvinnor och vin som gäller, och helst ska det skämtas vid de mest olämpliga ögonblicken. Jansen är dessutom lat, egoistisk och arrogant. Låter inte det här som en karaktär att älska? I karaktärsporträttet är Jansen Friedh den enda som visar på mänskliga känslor och reaktioner – det är närmast tjänstefel att hata honom för dessa egenskaper. Är det någon som irriterar mig i början av spelet så är det käcka Seth Balmore, som tur är växer hon enormt i mina ögon när spelet bjuder mig kött på benen om hennes bakgrund.
Dags att dra till med det där sista sammanfattande stycket alltså. Lost Odyssey är exakt vad du kan förvänta dig av det. Det här är ett klassiskt japanskt rollspel, ett riktigt bra sådant dessutom. Med genren följer vissa spelmoment, har du inget emot dessa finns det ingenting som hindrar dig från att njuta av en fantastisk saga. I många fall lönar det sig att bilda en egen uppfattning om ett spel istället för att lyssna på andras, i Lost Odysseys fall är detta mer relevant än på länge.
Faktum är att jag är så imponerad att jag funderar på att ge Blue Dragon en chans.
jag blev helt enkelt väldigt sugen på att spela spelet. synd att det modernaste jag har hemma är ett ps1. :)
Ojsan, den första ”recensionen” jag läst som inte sågar Lost Odyssey vid fotknölarna för att det inte är mer än ett traditionellt japanskt rollspel. Jag har inte testat spelet än (mycket på grund av det ganska ljumna mottagandet det fått) men blev smått intresserad nu. :)
Förresten är din jämförelse med FPS-genren klockren. Sveriges bästa spelskribent borde skriva för Sveriges bästa spelsajt – Gaminglife. Nä, skoja bara, Gameplayer suktar efter dig Naseer. ;)
Det hade varit en ära att få vara din kollega.
Tycker att det är synd att spelet blivit sågat för vad det inte är. Och jag kan i en viss grad förstå att folks förväntningar sätter stopp för deras nöje när de kanske nyss kommit ur en tur med Mass Effect. Men jag kände defenitivt för att försvara Lost Odyssey – speciellt med tanke på hur pass bra det är i genren.
Och som sagt, det får mig att fundera på om inte Blue Dragon också blev orättvist behandlat?
Gillar verkligen recensionen, men har lite mixade intryck av Lost Odyssey än så länge (men är bara på första skivan så jag väntar med sågen eller hurraropen). Men jag håller verkligen med dig om att spelet inte bör sågas bara för att det är traditionellt. Härlig synvinkel på texten.
Och självklart missade jag att kommentera Blue Dragon. Jag gillar verkligen det spelet, även om karaktärerna är riktigt bleka. Det är riktigt mysigt och riktigt grymt om man gillar att jaga achievements – där har man en hel del tid att lägga.
Allting handlar om vad man hade för förutfattade meningar med spelet. Blue Dragon var väll från början sagt att vara ett tradionellt J-RPG medan Lost Odyssey skulle vara den slutgiltiga spelet för J-RPG fans där vuxna män skulle gråta.
Då får de ett till mekaniken och gameplayet sett gammalt spel istället för allt moderniserat som de önskade sig, givetvis blir de besvikna.
Jag vill köpa Lost Odyssey pågrund av att det är en intressant story, hur fick Kaim sin odödlighet? Varför har han minnesförlust? Går det att döda honom på något sätt? etc etc är frågor som jag vill ha svar på.
Random Encounters, ett gammalt sätt att få igång striderna på, stör mig inte speciellt mycket på det. Men så länge storyn är intressant klarar jag av det mesta.
Idag så om ett spel är tradionellt och inte heter Final Fantasy, Mario eller Zelda så sågas det allt för ofta, vilket är synd. För man tycker ju att det borde vara lika. Hur mycket har Mario utvecklats liksom? Det jag sett av Galaxy får mig bara att tänka på att jaha, nu har Mario fått gravitation, annars är det samma spel som jag spelade som liten knatte…
Men det får 10/10 i de flesta recensioner.
Kommer Lost Odysey och använder sig av den tradionella upplägget från J-RPG och då sågas det för att folk tröttnar på det gamla? Snacka om att vända kappan efter vinden.
Sedan klagas det inte på kläderna i ett J-RPG, det klagas på att huvudpersonen är en tonåring, hans frisyr, hårfärg och att det inte förklaringen av vad ett RolePlayingGame är innebär att J-RPG inte borde få kallas för RPGn…
Om man nu inte hittar några fel kan man ju alltid kommentera att karaktärerna saknas skuggor i ett 2d spel… som Level recensenten gjorde med Atelier Iris 3…
Kort sagt, Sakaguchi skulle ha sagt att han skulle göra ett tradionellt J-RPG där storyn och manuset skulle få vuxna män att gråta. Hade det blivit en helt annan reaktion än vad det blev nu.
Förresten, det där med att få vuxna män att gråta. Kan avslöja att Sakaguchi kommer bra nära redan på första skivan.
Hmm, blir kanske till att kika in Lost Odyssey. Jag har iofs aldrig haft mycket till övers för japanska RPG:n, särskilt inte i jämförelse med västerländska. Det enda JPRG jag egentligen gillat är Chrono Trigger – men det avgudar jag å andra sidan och ser som ett av tidernas absolut bästa spel (det definitivt bästa på konsol).
[...] är det Naseer Akhouri som på sin blogg (Se till vänster, där går en arab) äntligen gav mig den första vettiga recensionen av Lost Odyssey. Många verkar ha bedömt spelet för vad det inte är, istället för vad det [...]
Han har redan lyckats… FFVII liksom :p
Och av det jag sett så lyckas han även med det i Lost Odyssey
Mitt problem med Lost Odyssey var inte random encounters (som nästan känns retrocharmiga nu när så många frångått dem), långa filmsekvenser (som jag älskar) eller fula kläder (eller ok, kläderna var visserligen ganska fula).
Men problemet var snarare att Lost Odyssey var väldigt ojämnt. Ibland klickade både design, musik och manus och spelet kändes bara så där rätt som jag länge hoppats på. Men lika ofta föll ambitionsnivån eller utförandet helt platt och det kändes bara som ett väldigt formulaiskt j-rpg.
Det känns lite som de fegade ur i att ge oss det där utlovade nya steget i historieberättande i spel. Hade resten av spelet framkallat samma vibbar som übermysiga Thousand Years of Dreams hade det passat mig bättre.
Men brister till trots gillade jag Lost Odyssey, gav det betyget 3/5 (dvs bra) och den där fyran låg snubblande nära ibland.
Jag ska verkligen köra igenom Lost Odyssey när jag är klar med Blue Dragon. Har spelat i snart 70 timmar och det finns massor av side quests och annat roligt att fixa med innan jag är helt klar. Läste mycket negativt om det spelet innan jag själv körde igång och jag tycker att mycket av kritiken är obefogad. Gillar man FF-serien så kommer man definitivt att gilla Blue Dragon (och gissningsvis även Lost Odyssey om jag ska utgå ifrån den här recensionen).
Jag håller med ovanstående skribenter om att man inte ska döma ut ett spel bara för att det följer ett klassiskt koncept, det är ju klassiskt av en anledning..
Suveränt!!