Steven Eriksons episka verk, A Tale of the Malazan book of the Fallen, har alltid handlat om konvergens. Karaktärer och händelser i tre fjärdedelar bok som man kanske inte förstår, inte känner igen, blir frustrerad på eller kommer att älska. Och sedan en sista uppgörelse i ett avslut som suger andan ur en, ett avslut där allt och alla drabbar samman och där de som klarar sig oftast är en överaskning. Faktum är att få författare är lika duktiga som Steven Erikson på att döda favoritkaraktärer.
Det är lite av anledningen till att jag trivs så mycket med hans författarskap. Man vet oftast inte hur det hela kommer att sluta. Lösa trådar finns det också en hel del av, någonting man retade sig på i början av bokserien, men som numera tas för givet – i en komplex värld kan man inte räkna med rena, eller ännu sällsyntare, lyckliga slut.
Underligt därför att Toll the Hounds inte riktigt klickat hos kritiker. För i denna näst, näst sista bok i serien väljer Steven Erikson att återvända till de två klassiska städerna Black Coral och Darujhistan för att knyta trådar. De första tre fjärdedelarna handlar väldigt mycket om att återvända till karaktärer som varit bortglömda sedan ett antal böcker tillbaka, spillror fångas upp och deras liv utmålas. Detta ur Kruppes synvinkel, ännu en ny approach från författaren som behöver tillvänjning. Och när man väl invaggats i illusionen om att det här är Steven Eriksons lugnaste verk hittills, det är just då som allting exploderar i gammal god Erikson-stil.
Man sträckläser och är andlös.
Död, förintelse, födelse, skapande. I extra stort format. Vi är ju ändå inne på den åttonde boken av tio.
Med två böcker kvar kan man även ana den stora överblickande konvergensen som vi blivit förberedda på sedan bok ett. Toll the Hounds är en game changer. Man får känslan att från och med nu är det allvar. Och ett utgivningsschema på en tegelsten om året må vara sinnessjukt, ändå kan inte tiden gå snabbt nog för bok nummer nio.
”Underligt därför att Toll the Hounds inte riktigt klickat hos kritiker”
Min förklaring till detta, eller snarare till att jag själv har tyckt bättre om de föregående böckerna, är en fråga om överdrift. Erikson har haft som kännetecken att just hålla igång flera berättelser på samma gång för att sedan knyta dem samman. I mitt tycke blev dessa delberättleser svårare att hålla ordning på redan i ”Reapers Gale” eftersom varje berättelsesnutt blev lite i kortaste laget. I ”Toll the Hounds” är berättelsesnuttarna ännu kortare, så korta att åtminstone jag hade svårt att fokusera på dem. Lagom till att jag kopplat samman ett givet stycke med sin delberättelse så var stycket slut.
Som jag ser det har Eriskon alltså i denna bok överdrivit sin författarstil och därmed gjort boken mer svårläst. Med detta sagt är det naturligtvis en mycket bra bok, jag föredrar dock de föregående böckerna.