Min förklaring till detta, eller snarare till att jag själv har tyckt bättre om de föregående böckerna, är en fråga om överdrift. Erikson har haft som kännetecken att just hålla igång flera berättelser på samma gång för att sedan knyta dem samman. I mitt tycke blev dessa delberättleser svårare att hålla ordning på redan i ”Reapers Gale” eftersom varje berättelsesnutt blev lite i kortaste laget. I ”Toll the Hounds” är berättelsesnuttarna ännu kortare, så korta att åtminstone jag hade svårt att fokusera på dem. Lagom till att jag kopplat samman ett givet stycke med sin delberättelse så var stycket slut.
Som jag ser det har Eriskon alltså i denna bok överdrivit sin författarstil och därmed gjort boken mer svårläst. Med detta sagt är det naturligtvis en mycket bra bok, jag föredrar dock de föregående böckerna.