Det finns vissa preconditions som måste uppfyllas för att Left 4 Dead ska bli riktigt bra. Ett av dem är inbyggt i speldesignen, nämligen oförutsägbarheten. Annars är det medspelarna som måste klicka, och här finns möjligheter. Som bäst är det när man spelar med vänner, mycket av jargongen i spelet är lätt överförbar till gruppen. Man har kämpat ihop länge, man litar på varandra, och man utsätts på prov och utagerar. Det fungerar ypperligt.
Väldigt kul kan det också vara när man möter tre andra helt främmande människor. Här pratar vi ett rätt klassiskt zombiefilmsupplägg. Fyra oliktänkande främlingar som måste hitta ett sätt att samarbeta med varandra under stress. Det kan gå hur som helst. Kanske samsvetsas man till ett team, man kanske förråds av en egoist som gör slut på gruppen och kanske funkar inte samarbetet alls – vilket onekligen leder till en obehaglig död.
Stress är annars nyckelordet. Man kan spela på easy eller normal, fast det rekommenderas mest för den som vill lära sig banupplägget, eller om man spelar med datorkontrollerade medspelare. Online skulle jag rekommendera svårighetsgraden expert, eller högre. Känslan av panik när hundra zombier kommer inrusande Dawn of the Dead-remake style är svårslagen. Speciellt om de leds av en Boomer, Smoker, Hunter, Witch – eller i värsta fall, en Tank. För här kan vi verkligen snacka om skrikvänliga situationer.
Annars är Left 4 Dead ett typiskt spel där myter och historier skapas. Som när jag spelar versus mode, hamnar i en Boomer-kostym. Vaggar långsamt fram och ser de överlevandes profil bakom väggen, de är på väg mot den dörröppning jag står bakom, det är ren och skär lycka. En av dem sticker fram huvudet och jag spyr ner honom, nu är han hordens favoritmål och det dröjer inte länge förrän han är död.
Eller när vi överlevare är på väg ut från en byggnad. Alldeles säkra på att vi kommer att vara överösta av zombier för att istället mötas av en ännu obehagligare stillhet. Vi tar några osäkra steg framåt och ser oss nervöst omkring oss. Fortfarande lugnt och tyst. Vi rör oss vidare och hör ljudet av en Hunter. Nu är vi nästan maniska, för vi ser inga zombier. Och ytterligare några steg mot säkerheten. Fortfarande inga zombier. När Huntern hoppar på mig från ett hustak jag nyss haft blicken mot men ansett vara säker är mitt skrik inte långt borta. Och här dundrar en hord på hundra zombier ner mot oss. Att vi överlever attacken ger en runda av high-fives genom etern.
Och så fortsätter det. Beroende på medspelare, omständigheter, AI – stunder av lycka och stunder av frustration. Left 4 Dead är det spel som aldrig blir riktigt som du tänkt. Och Valve ska ha all tack i världen för det.
Vad jag saknar är någon form av slutpoäng efter varje kampanj. Så att man peppades att finslipa och göra bättre i från sig.
När vi ändå är inne på L4D-historier kan jag ju dela med mig av en ego-grej jag gjorde i helgen. Vi var tre mänskliga spelare och en AI-gubbe på båthus-banan. AI-gubben hade rätt snart gjort sitt, Jonathan stupade precis innan båten kom. Horden dundrar fram i sällskap av en tank och det ser knivigt ut men brorsan och jag lyckas hjälpa varandra upp och vi tar oss till bryggan och precis när jag ska hoppa ombord på båten ser jag har brorsan incappats av tanken några meter bakom mig. Tvekar en sekund men gör det enda rätta; hoppar på båten och ropar förlåt åt storebror som ligger och blir dunkad gul och blå av tanken. Skämdes lite, men vi kom ju åtminstone till nästa bana!
Fasiken va du skriver bra. Blir grymt sugen att testa det nu.
Tack för recensionen Naseer, nu blir det nog ett inköp!
Left 4 Dead är det första FPS jag sett på många år, och det är lite ironiskt att det är just Valve som ju dödade (andra skulle kanske säga revolutionerade) genren med Half-life som återuppväcker dess stinkande lik.
I vilket fall älskar jag det. Bäst är tveklöst att spela som infected, det känns som legaliserad griefing.