Det är egentligen inte förrän senaste året som jag blivit intresserad av så kallad finkultur. Jag har läst Rand (och förbluffats över hur någon kan kalla sig objektivist frivilligt), jag har läst Murakami (och förundrats över denna människas tankevärld) och till jul önskade jag mig Alkemisten av Paulo Coelho för att upptäcka vad hela uppståndelsen gick ut på.
Romanen på 200 sidor såg onekligen väldigt liten ut i min hand, som van 1000-sidor-per-bok-läsare kändes Coelhos verk som en novell. Och fort att lästa ut den gick det också, det tog en resa från Hässleholm till Stockholm – delvis för att språket är fantastiskt – Alkemisten flyter, är lättläst och folkkärt. Där förstår jag varför folk ser en storhet i verket. Det är språktekniskt fulländat.
Men handlingen alltså. Handlingen… hur kan en majoritet av läsarna faktiskt tycka att den är intressant? Jag har inte läst några självhjälpsböcker, men känslan Alkemisten gav mig var precis vad jag hade väntat mig av en coachingbok, sådana som det finns tretton på dussinet av. Att följa sina drömmar? Att lyssna till sitt hjärta? Guds tecken? Världssjälen? Kom igen! Det är klyschbingo, inte ett mästerverk.
Till en början tog jag faktiskt handlingen som en gullig feel good-historia. Och sen läste jag efterordet där Coelho bekänner sig som alkemist. Ungefär här blev boken helt och hållet befläckad för min del. Slutet var i och för sig inte helt lätt att svälja det heller, jag gillade småskaligheten och mänskligheten i historien fram till samtalet med vinden – här tappade Alkemisten bort mig totalt.
Sammanfattingsvis alltså. Jag kan tycka att Coelho är ett språkligt geni, men det där med att få till en fantastisk historia? Låt oss säga så här, jag hoppas att hans andra verk är livskraftigare än det new age-tjafs som genomsyrade Alkemisten.
I och med att halva mänskligheten verkar ha läst den här boken är jag väldigt nyfiken på att veta vad du tyckte om den? Har jag helt missat poängen? Eller har många av läsarna helt enkelt gått på hajpen?
Den var hemsk. Vill jag minnas. Symboliken fattade jag inte alls.
Tack för de orden, även om jag knappast håller med om att språket skulle vara nåt särskilt. Jag tyckte även det var irriterande platt och trist. Kan iofs ha med historien att göra, som jag blev riktigt arg på. Jag avskyr verkligen såna här jävla du-är-inte-ansvarig-för-ditt-liv-historier, som är designade för att folk ska sluta tänka själva och bara hoppas på nån jävla universal kraft som ska hjälpa dem. Självklart tycker 55 miljoner människor att boken ”förändrade deras liv”, det är nämligen så man upplever det när man får serverat exakt det man helst vill höra – skit samma om det inte är sant…
Puh… jag blir fan folkilsken när jag tänker på den där boken alltså…
hehehe. Har studerat fenomenet lite mer och det verkar som att boken har delat in läsarna i två halvor.
Ska kanske förtydliga varför jag tyckte att språket var bra. Jag tycker nämligen att det jag skriver har tendens att bli tillyxat, tillkrånglat och sakna flyt. Blev imponerad när Coelhos ord bara sögs upp sida efter sida.
Men återigen håller jag med om att handlingen, och budskapet, var riktigt illa.
Ja du Naseer :) Här är min åsikt om boken (följ länken i min sign)
Äntligen! Någon annan som tycker den är dålig.
Håller helt med, New Age skräp.
Att folk faller för den beror antagligen på det trevliga budskapet om att det räcker med att önska sig tillräkligt etc.
Iofs så fungerar mitt liv som i boken, men det är en annan femma ;)
En bok du inte blir besviken på är Tärningsspelaren.
Beställ nu.
Rand rules. Men det visste du redan.
Uh. Eh. Vänta nu. Drog du nyss kopplingen Paolo Coelho och vad som brukar betraktas som ”finkultur”? Det finns ju knappt få författare som är så betraktade som lättsmält sörja för massorna, typ.
Själv har jag bara läst Alkemisten, och har till skillnad från många andra inte särskilt mycket emot den. Litteraturens motsvarighet till innehållslös tuggummipop: det är glatt, det är up-beat, det är yta och inget djup. Finns sämre saker man kan läsa.
//JJ
Begreppet ”finkultur” ligger ju in the eye of the beholder. Jag gillar den här definitionen.
Men visst, populärkultur hade säkert varit mer korrekt.
Visst är det ett dåligt begrepp. Därav citationstecknen och ”vad som brukar betraktas som”. Jag tycker inte att Coelho går in enligt Wikipedias definition heller, dock.
//JJ
Alkemisten var den första boken av Coehlo jag läste, för ungefär fyra år sen. Jag tyckte boken var underbar. Språket, fast i svensk översättning då, påminde på sätt och vis om Isabel Allende (översatt), vars böcker jag tyckte mycket om just pga språket, för länge sen.
Jag tyckte mycketmycket om tanken i boken, att följa sitt hjärta.
När jag tänker tillbaka på den, och efter att ha läst fler böcker av Coehlo (Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, Veronica bestämmer sig för att dö, Elva minuter) kändes den lite för mycket. Det är ungefär samma stämning, samma underliggande budskap i böckerna, och det blir lite mastigt. Mycket lättläst, mycket flytande språk, inte lika färgrikt som Allende, men liknande.
Alkemisten passade mig mycket bra just i livet när jag läste den, jag tror det var därför jag tyckte mycket om den. Kanske ska man vara i en viss stämning just då.
Du tycks ju ha läst den i sammanhang med mer ”tänkande” (ev) litteratur, och det gör den kanske inte ”rättvisa”. New Age skulle jag nog inte kalla det, heller, det handlar på något sätt om obändig livsvilja och drivkraft. Men lite fjantigt får man väl säga att det är den romantiska historian med väntan och väntan, är. ;-)
Att skriva enkelt är svårt. Att skriva enfaldigt är enkelt. Därför imponerar inte Paulo Coelho. Att storyn dessutom är tunn, beskrivningarna klyschiga och begreppsvärlden flummig gör inte saken bättre. Om halva jordens befolkning älskar den här boken är de bara att beklaga. Då är det dags att mynta ett nytt begrepp. Folk är dummare än man tror.
Om man tycker att budskapet är idiotiskt, är man nog själv ganska trögtänkt, man får väl tolka boken som man vill men som jag ser det så består budskapet av att man ska inte sluta leva sitt liv för att man är rädd, och det är alldeles för många som gör det. Vem vill sitta inne på ett kontor dag ut och dag in genom sitt liv och tycker att man har åstakommit något i sitt liv sen när man dör? Man måste ta chanser och inte vara rädd för att leva, för det är först då som livet börjar ha sin mening.
Du har dina poänger Nicole, men föraktet av ett kontorsliv håller jag inte alls med om. Tänk vad stark en människa är som går till samma kontor, samma jobb i 40 år för att försörja sig själv och sin familj när det är så mycket enklare att skita i allt och backpacka i Thailand i tio år.
Sen den här med att åstadkomma något, alla åstadkommer vi något genom våra liv, vi kanske inte lämnar något spår i historien, men vem vill det? :)