Jag gråter aldrig. Det var länge en sanning. Jo, jag kände sorg, empati och fick en klump i halsen när omständigheterna serverade upp ett sådant känsloläge – men jag grät aldrig.
Jag kunde en gång i tiden tycka att folk var banala som talade om att gråta till en film, en bok eller en låt. Cyniskt undrade jag om de låtsades för att få sympati, eller för att framstå som emotionella. Gråt är ju något stort, man sparar det till senare, när inget annat funkar.
Jag tror att jag har varit en känslokall människa.
Numera är det annorlunda. Det smyger på en. Faktum är att jag inte kommer ihåg när jag började fälla en tår för någon scen på tv, eller för en textrad i en låt. Det kanske handlar om mognad. När man levt tillräckligt länge lyckas man samla på sig en hel del minnen och intryck. Och det är dessa egentligen som får en att gråta. Det där hemska nyhetsinslaget eller det där kapitlet man just läst agerar ventil.
Och en dag vågar man bara känna.
Det tog 27 år för mig att kunna gråta. Kanske
av andra anledningar än för dig men jag tror inte att det handlar om känslokyla snarare om självkänsla.
Plötsligt en dag bryr sig huvudet inte längre om vad andra ska tycka.
Plötsligt en dag är man så vuxen och redo för livet att tårar är viktiga.
Plötsligt en dag kan man inte hålla dem instängda, det bubblar över och när man har gråtit till den där filmen, boken eller nyheten så tar lättnaden över och tårarna har rensat ut en del av det onda.
Gråtångesten har koagulerat tårkanalerna för mig med. Tills jag blev pappa. Jösses vilken fjant man blir. Särskilt när det har med barn att göra. Nyheter om barn som far illa är sådant som jag knappt kan ögna förbi förrän det formas domedagsscenarion i huvudet.
Jag bölade som den lilla fjant jag är när jag läste igenom McCarthys bok Vägen förra sommaren. Relationen mellan sonen och pappan var för mycket. När det väl brister så brister det totalt.
/Jimmy