Sandlådespel är inte min bästa genre, det finns helt enkelt för mycket att göra och för mycket att upptäcka. Genom historien har jag egentligen fastnat för två sådana spel. The Elder Scrolls IV: Oblivion och Crackdown. Det de båda spelen gjorde bra var att de verkligen gav mig frihet – visst fick jag uppdrag, men jag behövde aldrig klara dessa, jag kunde lika gärna misslyckas och då var det det med den saken.

Rockstars sandlådespel har alltid varit en källa till irritation hemma hos mig. Problemet heter uppdragsstruktur. Visst är Grand Theft Auto IV mästerlig satir på det amerikanska samhället, visst är New York så vackert återgiven i Liberty Citys skepnad, men allt det där spelar ingen som helst roll när jag får förbannade uppdrag som är omöjliga att klara och som får mig att fastna i ett hamsterhjul av fail/reload.

Red Dead Redemption var med andra ord en trevlig överraskning. Ett sandlådespel från Rockstar som gav mig allt det jag ville ha. En intressant spelvärld, en fantastisk historia, ett väl avvägt tempo och inte minst – rätten till misslyckande. Game over blir det först när jag dör, annars kan ett sumpat uppdrag gärna få vara sumpat, John Marston är ju bara en man som försöker göra sitt bästa och ingen superhjälte som måste lyckas med allt. Jag förlorar i poker, jag låter en rymling klara sig undan, jag skjuter min egen häst i ögonblick av panik, jag kommer på fjärde plats i ett lopp och allt det här är ok.

Red Dead Redemption är ett facit på sandlådespel done right. Och med det menar jag att spelaren tillåts att misslyckas. Det är en uppfriskande attityd.

Och visst finns det ett undantag till denna regel. Handlingskritiska uppdrag kan jag inte misslyckas med, här blir det tyvärr en fail/reload-situation, dock har man här lärt sig av Grand Theft Auto IV och placerat sparpunkterna i sannerligen genomtänkta och liberala situationer. Jag får i alla fall aldrig samma känsla av att loopa genom en och samma sekvens tills jag klarar av den, det finns alltid någon form av framsteg, även i de mer kluriga uppdragen.

Att det sedan finns hur mycket som helst att göra är dåligt för mitt psyke. Jag är en completionist, och som sådan finns det inga värre spel att spela än sådana med öppna världar och valfrihet. Just nu är faktiskt Red Dead Redemption på sparlåga tills jag orkar hoppa in i den här stora, vida världen igen. Jag har någonstans insett att jag inte kan klara av detta spel till 100%, och det är en smärtsam insikt.

Förhoppningsvis väntar ett bra slut på mig om några timmar, för då kan jag kanske lägga Red Dead Redemption på hyllan med en viss känsla av befriande upplösning.