Jag vet inte, det är någonting som inte känns helt rätt nu efteråt. Magin är inte synlig, inte kännbar. Själva spelet är kanske hur bra som helst, men dokumentären som ska få mig sugen på att spela gör inte sitt jobb. Visst finns det coola idéer, som att vi som spelare skickas till framtiden för att se hur bra vi kan bli om vi fortsätter att spela, men annars är det samma snack som vi hört tidigare, det saknas levels and all that jazz. Att se spelmotorn live gör mig dessutom rätt avtänd, det här är ju ett fulare Age of Conan, vad är dealen med det?

Jag är tyvärr rätt pessimistisk i nuläget. The Secret World riskerar att bli ännu ett typiskt Funcom-släpp. Buggigt, krångligt, fult och med så mycket missad potential att det gör ont, för att först sex månader senare bli det spel det alltid förtjänat att vara genom olika patchar och hotfixes. Jag hoppas på en uppryckning på PR-fronten, och ett löfte från Funcom att de lärt sig sin läxa efter Age of Conan. Vill-ha-känslan saknas nämligen ännu.

Permalänk | 2 kommentarer

Den listan dog en bra död. Spotifys licenshantering bidrog rejält, och dödsstöten kom när någon tyckte att det här med kollaboration var samma sak som att radera hela skiten.

Jag började om. Med en låst spellista och endast de licensierade låtar jag kunde finna. Det tog över ett år att komma i en ordning som liknade den gamla, och sen dess har jag bara fortsatt. Numera har jag en så pass omfattande samling att jag tror att min spellista är världsunik. Med över 3000 låtar och en speltid på över sex dygn har alla gamers väldigt mycket att se fram emot. Och bättre blir det. 2010 har varit en guldålder för strömmande spelmusik, materialet som släpps till Spotify är numera så omfattande att jag har svårt att hänga med. Ändå är Gaming on Spotify en riktig guldgruva.

Här hittar du spelmusik från sådana spel som Silent Hill-serien, The Sims 3, Command & Conquer-serien, Mirror’s Edge, Halo-serien, Dragon Age: Origins, Mass Effect, Hitman-serien, Viva Piñata, Street Fighter 4 och så mycket, mycket mer.

Och någonstans här behöver jag din hjälp. Har jag missat något spel eller någon speciell låt? Tipsa då gärna genom alla sätt du kan komma på. Nu när jag faktiskt uppnått en rätt hög nivå på spellistan vill jag helst inte tappa. Det du borde göra är att prenumerera på Gaming on Spotify och sedan kolla ifall jag missat din favorit.

Det jag saknar annars är en metod att få ordning på den massiva mängd spelmusik jag samlat, playlist folders är inte den lösning som jag tror fungerar, men någonting måste jag komma på. Ett hett tips är annars att köra CTRL+F och filtrera dig fram till din favortispelmusik.

Permalänk | 6 kommentarer

Det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Att faktiskt time stretcha en låt är väldigt enkelt, men att få det att låta hyfsat är ganska svårt. Någonstans ska man ju känna igen låten, och så krävs en viss rytm. Här blev det att pussla med inställningarna en bra stund innan jag var nöjd. Slutresultatet är rätt hyfsat kan jag tycka, det finns en kyrklig hymn där i bakgrunden som jag blev särdeles nöjd med.

Nick Borgen – World Wide Web – Time stretched by ainudil

Vilken låt skulle du vilja time stretcha?

Permalänk | 1 kommentar

Och säger man A så kan man lika gärna säga B, därför väljer jag att bädda in tidigare nämnda låt (för att även prova youtubes nya anpassade-storleksmöjligheter och iframe embed code).

Nu är det annars så att det inte finns något ont som inte för något gott med sig, detta upptäckte Soundcloud-användaren ”shamantis” när han slöade ner U SMILE med 800%. Slutresultatet är fantastiskt, som ett bättre Sigur Rós-verk skulle man kunna säga.

J. BIEBZ – U SMILE 800% SLOWER by Shamantis

OBS! Jag vill härmed dementera varje anklagelse om att det här inlägget är ett lika cyniskt försök att locka till sig nya besökare som original-U Smile. Ehum.

Permalänk | 1 kommentar

CNN-reportern Arwa Damon twittrade här om dagen om el-situationen i Bagdad. Med följande tweet försökte hon säkerligen skapa en bild av det rådande kaoset:

Problemet är bara att problemet är mer komplicerat, och större än så.

Först kan vi ta upp frågan om hur elfördelningen egentligt ska gå till rent teoretiskt. Staten menar att varje hem ska växelvis ha el i fyra timmar följt av fyra timmar strömlöshet – på en typisk gata i Bagdad innebär det att elen då ska växla mellan husen på varje sida gatan i perioder av fyra timmar. Först har vi vår el, sen ska grannen mitt emot ha sitt.

I praktiken fungerar det ungefär så här: ”jag har ingen jäkla aning om när jag ska få el, eller hur länge”. Det händer att man kan få el i 10 minuter för att sedan stå utan i 7 timmar och 50 minuter, det händer att man kan få el i ett par timmar, det händer att man inte får någon el alls – och bara ibland är det sant att man får sina fyra timmar.

Vad leder då det här till? Jo, fullkomlig kaos. Det minst oskyldiga man kan göra är att se till att dra en kabel från andra sidan gatan till sig själv. På så sätt är man i alla fall säker på att kunna krama ur det mesta av den statliga elen man kan. Men nu är de statliga linjerna knappast förtroendeingivande, och därför är det fullt normalt att ett kvarter går ihop för att köpa en industrigenerator som kan fördela el till hushållen. Fler kablar dras fram och tillbaka.

Nu är gatugeneratorn inte vidare stabil den heller. Har man en extrapeng kanske man väljer att köpa en liten generator till sig själv, och är grannen en god vän ska han kanske också kunna få en sladd med el. Och utan att riktigt veta vad som hände kan man lätt hamna i den situation som synes i bilden ovan.

Elektriciteten i Bagdad är en komplicerad och livsfarlig historia. Synen ovan är väldigt vanlig, och vid reparationsarbeten eller nykopplingar är olyckor och dödsfall förekommande.

Varför Irak, denna oljenation, har problem med att producera en stabil elförsörjning till sina medborgare vet jag lika lite som du. Jag kan dock misstänka att ansvariga hellre stoppar budgeten i egen ficka istället för att lösa de stora infrastrukturella problemen.

I Bagdad gör man allt för att dansa lite electric boogie.

Permalänk | Skriv en kommentar

Sandlådespel är inte min bästa genre, det finns helt enkelt för mycket att göra och för mycket att upptäcka. Genom historien har jag egentligen fastnat för två sådana spel. The Elder Scrolls IV: Oblivion och Crackdown. Det de båda spelen gjorde bra var att de verkligen gav mig frihet – visst fick jag uppdrag, men jag behövde aldrig klara dessa, jag kunde lika gärna misslyckas och då var det det med den saken.

Rockstars sandlådespel har alltid varit en källa till irritation hemma hos mig. Problemet heter uppdragsstruktur. Visst är Grand Theft Auto IV mästerlig satir på det amerikanska samhället, visst är New York så vackert återgiven i Liberty Citys skepnad, men allt det där spelar ingen som helst roll när jag får förbannade uppdrag som är omöjliga att klara och som får mig att fastna i ett hamsterhjul av fail/reload.

Red Dead Redemption var med andra ord en trevlig överraskning. Ett sandlådespel från Rockstar som gav mig allt det jag ville ha. En intressant spelvärld, en fantastisk historia, ett väl avvägt tempo och inte minst – rätten till misslyckande. Game over blir det först när jag dör, annars kan ett sumpat uppdrag gärna få vara sumpat, John Marston är ju bara en man som försöker göra sitt bästa och ingen superhjälte som måste lyckas med allt. Jag förlorar i poker, jag låter en rymling klara sig undan, jag skjuter min egen häst i ögonblick av panik, jag kommer på fjärde plats i ett lopp och allt det här är ok.

Red Dead Redemption är ett facit på sandlådespel done right. Och med det menar jag att spelaren tillåts att misslyckas. Det är en uppfriskande attityd.

Och visst finns det ett undantag till denna regel. Handlingskritiska uppdrag kan jag inte misslyckas med, här blir det tyvärr en fail/reload-situation, dock har man här lärt sig av Grand Theft Auto IV och placerat sparpunkterna i sannerligen genomtänkta och liberala situationer. Jag får i alla fall aldrig samma känsla av att loopa genom en och samma sekvens tills jag klarar av den, det finns alltid någon form av framsteg, även i de mer kluriga uppdragen.

Att det sedan finns hur mycket som helst att göra är dåligt för mitt psyke. Jag är en completionist, och som sådan finns det inga värre spel att spela än sådana med öppna världar och valfrihet. Just nu är faktiskt Red Dead Redemption på sparlåga tills jag orkar hoppa in i den här stora, vida världen igen. Jag har någonstans insett att jag inte kan klara av detta spel till 100%, och det är en smärtsam insikt.

Förhoppningsvis väntar ett bra slut på mig om några timmar, för då kan jag kanske lägga Red Dead Redemption på hyllan med en viss känsla av befriande upplösning.

Permalänk | 5 kommentarer

I mitt pass står det att jag heter Naseer Alkhouri, född i Bagdad, Irak och är svensk medborgare. Det ledde till en hel del problem när jag skulle registrera mitt äktenskap i Irak. Ungefär som det är här – finns det en del problem med att en utländsk gifter sig med en inhemsk människa. Enligt mitt pass var jag en svensk medborgare som skulle gifta sig med en irakiska, sådant måste utredas. Är jag gift sen tidigare? Har jag tvingat min fru att gifta sig med mig? Har jag betalat för att få gifta mig? Är jag en terrorist som försöker smälta in genom att gifta mig? Har jag HIV och riskerar en irakisk kvinnas liv? Frågorna är många och kraven på utredning finns.

Jag skickas runt till domstolar, myndigheter, sjukhus, säkerhetspolis och startar ärenden, fyller i dokument, samlar stämplar och underskrifter samt får ordentligt med skäll.

Det officiella Irak har problem med mig: jag ser ut som en anka, går som anka och talar som en anka. Problemet är att jag inte är en anka. Det hela upprepar sig, jag försöker registrera mitt äktenskap, hamnar i arab-kön (araber och utlänningar är den indelning myndigheterna gör) där jag efterfrågas identitetshandlingar. Jag plockar fram mitt svenska pass och helvetet bryter loss. Myndighetspersoner verkar ha svårt att förstå varför en irakier inte är en irakier. Det står ju i passet att jag är född i Bagdad, så varför saknar jag irakiska ID-handlingar?

Med hjälp av tjänster, tigga-och-be, (inte) mutor, tur och en helt fantastisk hustru går det hela bra ändå. Jag får mitt äktenskap officiellt registrerat efter en månad av slit. Behandlad i Irak ungefär som här, vem fan är du? Irakier? Svensk? Svenskirakier?

Jag skrattar och förklarar, en gång till, jag har ju hunnit bli van.

Permalänk | 1 kommentar

Eller hur? Va? Va?

Permalänk | 2 kommentarer

Christopher Nolan har egentligen förtrollat mig en enda gång. Memento var en upplevelse av rang, den sorten sällsynta film som bara blir bättre ju fler gånger man ser den. Sedan dess har jag uppskattat Nolan, men inte ansett att han kommit upp till samma nivå. Med Inception kommer han bra nära, men fortfarande anas en underskattning av tittarnas intelligens, någonting som i princip inte existerade när Nolan regisserade Memento.

Någon recension tänker jag inte skriva. Inception är den typ av film som borde upplevas utan någon förhandssnack, några idéer, några spoilers eller förväntningar. Här tycker jag att marknadsföringen varit lyckad. Man är inte säker på vad det är för film man kommer att se när man sitter där i biostolen, och själv blev jag överraskad, Inception var inte den typ av film jag hade ritat upp i mitt huvud, och som sådan en väldigt trevlig upplevelse.

Det har inte undgått någon att Inception har höjts till skyarna, och visst finns det substans bakom hyllningarna, det kan visa sig att det här är en av årets bästa filmer och utan tvekan är filmen sommarens måste-se. Samtidigt är det inte bra att lägga alldeles för höga förväntningar på den kommande bioupplevelsen, Nolans regi har sina brister, även om dessa överskuggas av helheten.

Jämfört med de typiska kioskvältare som brukar visas under somrarna är Inception miltalet bättre. Det är en film du absolut måste se, oavsett vilken genre du anser dig favorisera. Unika historier förtjänar att berättas för så många som möjligt. Och Inception är onekligen en unik film. Efter två och en halv timme kommer du ut med ett leende på läpparna – det är definitivt värt en hundring.

Permalänk | 7 kommentarer

På sätt och vis var det precis vad som hände. Jag gifte mig, var som lyckligast i mitt liv hittills, medan klockan tickade mot dagen då jag skulle återvända – ett faktum som tedde sig allt svårare att acceptera eller ens vilja uppleva.

Tur i oturen inträffade i samband med de irakiska myndigheternas totala avsaknad av servicekänsla och förmåga till korruption – vårt vigselbevis komplicerades av att jag var en svensk medborgare (som talade arabiska med en Bagdad-dialekt) och hemresan fick jag skjuta upp i en vecka för att anknytningsprocessen inte skulle gå i stöpet. Det gav mig och R ytterligare några dagar att vara ett lyckligt nygift par.

Sen hände det att jag var tvungen att återvända hem till Sverige. Vigselbeviset var klart och min närvaro var inte längre nödvändig ur myndighetsperspektiv, att säga hejdå till min älskade fru är obeskrivligt att jag ännu inte vet vad jag kände då eller vad jag känner nu.

Längtan, hopplöshet, kärlek, ilska, glädje, oro, nedstämdhet, maktlöshet, sorg. Förvisso. Men även annat. Här hemma är jag för nuvarande en annan person. Intressen jag hade innan avresan känns futtiga och tråkiga. Dagarna är långa och nätterna svåra. Jag vill spendera varje vaken stund med att prata med R, men jag gör det med en klump i halsen.

Fästning Europa känns just nu ordentligt. Vårt öde ligger i Migrationsverkets händer, och trots det oerhört trevliga och professionella bemötandet känns det ändå bara konstigt att myndigheten just nu hindrar mig från att leva med min fru. Jag är en äkta man på distans och det kan inte vara rätt.

Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här, kanske inte mer än att ventilera.

Vad jag vet är dock att trots allt snack om globalisering, frihet och världsmedborgarskap är världen totalstängd för vissa. En lärodom som är synnerligen smärtsam i stunder som denna.

Permalänk | 2 kommentarer