Att The Wire är världens bästa tv-serie har inte endast med dess kvalitéer att göra. Vi kommer in i en tidpunkt och lämnar fem år senare. Poliserna, gängen, politikerna, lärarna, journalisterna - de fortsätter att leva sina liv. The Wire vågar lita på att vi tittare förstår.

Högst motvilligt, och med leda som motivation började jag i alla fall kolla på Caprica under helgen, med en nedladdad pilot som start. När avsnitt 5 avslutas är jag lycklig och hoppfull inför seriens framtid. Det finns tydligen plats för ifyllda luckor bara skaparna är tillräckligt passionerade, engagerade och kunniga.

Det som gör mig gladast är nog att Caprica har väldigt lite med Battlestar Galactica att göra. Serien har ett helt annat fokus, en helt annan vinkel, en helt annan berättelse och helt andra motiv. Att redan i piloten låta en självmordsbombare på ett fullsatt tåg starta händelsekuggarna sätter en enormt hög nivå. Och genast kommer vi in i så komplicerade ämnen som religion, liv, död, sorg, politik, rasism, säkerhet - och att leka Gud. Det är ingen spoiler att man i Caprica kommer att få reda på hur människan kom att skapa cylonerna och hur dessa kom att vända sig mot sina skapare.

Halva nöjet med Caprica är att njuta av skickligheten hos de manusförfattare som lyckas vrida och vända på det som vi alla vet komma skall. Jag har redan sett min första cylon, men jag kan ärligt talat ännu inte förstå vad det kan vara som kommer att vara den gnista som kommer att så split mellan människa och maskin. Den Frankenstein-inspirerade sidohandlingen är dock mäktig och mångbottnad. Jag älskar det.

Värt att notera är även en djup förståelse för nät- och gamerkulturen. Här skildras för första gången ungdomskultur med stor trovärdighet och allvar (tror jag i alla fall, för en 16-åring är jag säkert pensionsfärdig och helt och hållet "ute"). Vilket inte säger lite, speciellt i amerikansk tv-kultur där unga vuxnas beteenden ofta förenklas och moraliseras.

Slutligen är jag otroligt förtjust i seriens intro. Efter ett par avsnitt förstår man hur genial inledningen är. Säsongen sammanfattad i 43 magnifika sekunder. Det är snyggt, skickligt och gav mig rysningar första gångerna jag såg det.

Caprica är en positiv överraskningen av magnitud. Det ska bli ett nöje att följa fortsättningen.

Permalänk | 1 kommentar

Jag springer genom dagarna som i en dimma. Jag har tackat nej till utgång, jag har slarvat med tvättid, jag jobbar inte en sekund mer än mina åtta timmar om dagen och jag stannar uppe vaken och tänker alldeles för länge.

Det är vad det är. Förhållanden har länge varit något som hänt någon annan. Jag har någon gång träffat någon och varit hispig i ett par dagar, men det har gått över. Ointressant, svårt, en fyllegrej, det gamla vanliga.

Sen träffade jag R och det är något helt annat. Nu har jag berättat för tillräckligt många av mina vänner för att jag ska kunna outa det i bloggen, jag är inne i ett seriöst förhållande, så seriöst som det kan bli. Jag är lycklig, glad, fundersam, otålig, oförklarligt arg (ibland), kär, harmonisk, tidsoptimist och tusen andra saker.

Sorry, men när jag skriver ett inlägg i den här bloggen brukar det normala vara att jag funderar igenom ett ämne, gör lite research, skriver om ett par formuleringar för att sedan trycka på publicera. Allt som allt en rutin som tar mig mellan en timme till ett par. Detta har jag inte längre tid med. Min lediga timme spenderar jag hellre över webcam med R än här i wp-admin.

Och jag vet att det är jäkligt dålig stil. För vi har ju ändå hängt ihop tillsammans i fem år. Och det är inte er det är fel på, det är mig. Det är fel på mig. Jag hoppas att vi kan vara vänner ändå. Ni får gärna fortsätta hälsa på, ta en fika ihop med mig någon gång, dela med er av tankar och skvaller.

Det är inte så att jag gör slut med er. Jag tar bara ett steg tillbaka. Det finns nya horisonter att upptäcka för min del, och ni får gärna följa med, om än inte i samma takt. Efter fem år tillsammans känner vi varandra tillräckligt väl att vi fortfarande kan vara vänner, eller hur?

Permalänk | 4 kommentarer

Helgen blev riktigt bra. Det är skönt att komma hem. Mycket att ta igen, pappas och mammas matkonster är en höjdare, det skottades snö som tusan och hederligt kroppsarbete var välbehövt.

Sen kom söndagen och dags att ta sig hem. Haha. SJ och Banverket var av annan mening. Efter tre timmar försening följde 45 minuter telefonkö och så kunde jag boka om min resa. Var inte speciellt sugen på att navigera ett snöförlamat Stockholm klockan 2 på morgonen. Och så fick jag en bonuskväll med syster och föräldrar.

När det här skrivs sitter jag på ett tåg till Stockholm. Vet inte vad som väntar men försöker vara optimist, säkerligen hinner SL lösa sina problem till eftermiddagen?

I efterhand känns det som att SJ och Banverket har mycket krishantering framför sig - eller rättare sagt arbete med införandet av sådana rutiner. När webben är den enda informationskällan och serverna inte pallar för trycket då måste man ha en plan B. Att sitta hemma eller ännu värre på en station och inte veta något funkar bara inte.

Dessutom efterlyser jag en ledning som känner till det där med att det kan snöa i Sverige.

Permalänk | Skriv en kommentar

Den fastnar, det ska "Those Minerals" av Kabuto the Python ha. Jag imponeras av mixen och texten är lagom gamerhipp med sköna referenser. Är det nåt som är värt att rappa om i Mass Effect 2 så ska det vara mineral-minispelet. Nåt måste man göra för att stå ut. Illa i tio sekunder i början och i två mot slutet, annars fastnar jag för det här av någon anledning.

I used to rock microphones
rhyming in the stadium
these days I launch probes
mining for palladium
slouching at my console
grinding from the tedium
I contemplate relations with the slimiest of aliens

En mp3 finns att hitta här om du är intresserad.

Permalänk | Skriv en kommentar

Time will prove me right. Mass Effect 2 är mellanakten, spelet som måste finnas för att vi ska komma till slutet, men som i slutändan inte kom att bli hälften så bra som det borde ha varit. Jag förstår att det finns många där ute som just nu i detta tycker att jag är dum i huvudet. För det första vill jag förtydliga att jag inte anser uppföljaren till 2000-talets bästa RPG vara dåligt, tvärtom är Mass Effect 2 en juvel i spelhyllan, vad jag menar är helt enkelt att föregångaren var bättre och att mycket potential har gått förlorad.

Varför?

Exempel nummer ett. Laddningsscenerna. Jag skämtade om dem här, men faktum kvarstår att de är en stor besvikelse och ett tecken på Biowares oroande bekvämlighet. Att ta den enklaste vägen - att ge efter för kritik - att komma med en slarvig lösning är inte det Bioware jag känner och älskar. De små dialogerna i Mass Effect gav karaktärerna kött och blod, när de diskuterade vardag, förtid och framtid med varandra fick jag som spelare lära känna mitt team på ett helt annat sätt, på ett oväntat sätt. Där var humor, där var allvar, där var förakt och naivitet. Helt och hållet utan min inblandning. Laddningsdialogerna i Mass Effect fick mig att vilja åka ut på uppdrag med varierande laguppställningar, jag ville lyssna på vad Kaidan hade att säga Wrex, vad Ashley hade att säga Garrus. I Mass Effect 2 ersätts det här underbara systemet av just... laddningsscener. Futuristisk grafik som går på loop och som inte ger mig någon som helst mersmak. Det är bittert när man vet att Bioware kan så mycket bättre.

Exempel nummer två. Planetutforskningen. Ett favorithatobjekt i Mass Effect, och jag håller helt och hållet med. En idé på papper som inte gick att genomföra i verkligheten. Man landar på en planet, åker runt i ett svårstyrt fordon, hittar ett par artefakter och får slåss mot Geth eller mot en Maw Thrasher. Rince and repeat. Det sög. Så, vad gör Mass Effect 2? Det förser oss med en ännu sämre lösning. Nu är det istället ett urbota tråkigt minigame där man scannar av en planet genom att hålla in L-triggern, letar med vänster styrspak och avfyrar torpeder med höger R-trigger, sisådär trettio gånger per planet - och de är riktigt många. Till råga på allt ackompanjeras detta med världens mest sövande ljudslinga, jag tror att jag har somnat fyra eller fem gånger mitt i en sekvens. Grattis Bioware, ni gjorde planetutforskning till ett sömnpiller. Yay?

Exempel nummer tre. Zaeed. Det är en underbar karaktär, jag är svag för ärrade gamla veteraner som berättar alldeles för långa historier om gamla dagar. Sättet Bioware har misshandlat honom gör mig bara arg. I Dragon Age: Origins har jag fått ett levande exempel på perfekt och meningsfull integration av en nedladdningsbar karaktär i en existerande handling, Shale är ett nöje att spela med. Zaeed då? Ett bra exempel på en inklippt karaktär som inte hör hemma. Inga dialogträd, ett hyfsat tråkigt lojalitetsuppdrag, knappt nåt intressant med integrationen av honom alls. Ännu ett tecken på lathet från Biowares sida som oroar mig.

Exempel nummer fyra. Handlingen. Faktiskt. Storyn i Mass Effect var mäktig. En given bad guy, ett dolt hot, en galax i fara. Wow! Så skickligt vävt att jag drunknade i det. Mass Effect 2? Not so much. Du ska iväg på ett självmordsuppdrag, för att avlägsna människokolonier försvunnit. Yay? Karaktärerna är högintressanta förvisso, men allt annat är billigt. Det är inte ens svårt att rekrytera alla och att se till att de både är lojala mot dig och att de överlever. Inga episka val som i fallet Ashley eller Kaidan. Spelar du som mig och har maxat paragon/renegade är spelet en dans på rosor, välj bara de färgade alternativen så ska spelet gå din väg. Återigen, alldeles för många genvägar, det lämnar en fadd smak.

Det kanske inte låter så, men jag älskar Mass Effect 2. Stridssystemet är bättre, karaktärerna aningen mer intressanta än i föregångaren, dialogen känns mer slipad och jag gillar möjligheten att avbryta eller blanda mig in i en pågående dialog. Tekniskt är spelet dessutom så optimerat att jag skäms att föregångaren släpptes som det var. När allt kommer till kritan är jag dock av den meningen att som helhet är Mass Effect bättre Mass Effect 2. Det är mer passion, mer vilja och jag får nästan känslan av att utvecklingsarbetet varit i blodets och tårarnas tecken. Mass Effect 2 gjordes mer på rutin, det kanske inte alls var så, men det är den känslan spelet ger mig. För lätt, många kapade hörn, bekvämt. Vi säljer ändå ett par miljoner exemplar.

Nu lägger jag allt mitt hopp till att Mass Effect 2 helt enkelt är den mellanakt den sattes upp att vara. Att det bästa återstår att se. Annars börjar det faktiskt kännas som att Bioware har börjat bli bekväma.

Permalänk | Skriv en kommentar

Jag har skrivkramp, det finns mycket att skriva om. Först hade jag tänkt köra en torr statistikrunda över de åren som varit, men det känns gjort. Sedan hade jag tänkt sammanfatta mina fem år, om hur det verkligen varit "skriver om allt", med perioder av politik, till spel, till vardag, till twingly-besatthet, till populärkultur och så vidare och så vidare. Men det känns inte heller värdigt.

Sedan hade jag tänkt skriva ett sentimentalt inlägg om er läsare, ni gör bloggen trots allt, men nej, jag har inte det i mig.

Kanske borde jag vara utelämnande, det har jag trots allt varit många gånger förut. Den här gången är det dock inte lika enkelt, för numera handlar det inte bara om mig. Kanske är det så här jag ska fira mitt bloggjubileum, genom att berätta för er att jag träffat någon som upptar mina tankar, all min vakna tid och mina känslor. Ända sedan jag träffade R har saker och ting inte varit som vanligt. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men den här gången har det blivit min tur att drabbas av det där underbara med att träffa en människa där det bara säger klick. Kärlek borde inte vara komplicerat, och med R är det inte det heller. Det bara är.

That said, det känns som att det här kanske var det bästa sättet att avrunda femårsfirandet, med en gnutta kärlek.

Tack för att ni läser.

Permalänk | 6 kommentarer

Jag misstänker att Arbetsförmedlingen kommer att lägga en synnerligen pessimistisk prognos för hissbranschen någon gång under tidigt 2100-tal. Alla som haft minsta önskan om att utbilda sig till hisskonstruktörer, hissinstallatörer eller hisskonsulter kommer att tänka om och läsa till något mer framtidssäkert. Som typ legosoldat, strippa eller professionell uppdragsgivare. Arbetsförmedlingens prognos kommer att få oanade konsekvenser.

Det är en ruggig bild av framtiden Mass Effect målar upp. Vi äntrar en värld på gränsen till sammanbrott och året är 2183. Flervåningsbebyggelse och skyskrapor är rena vardagen, och där det finns höghus finns även hissar, och där det finns hissar finns roten till allt ont: kallprat och hissmusik.

Vi hade talanger en gång i tiden, vi hade konstruktörer som kunde få hissar att röra sig i över 60 km/h, det har var dock på det gamla goda 2000-talet, innan Arbetsförmedlingen förändrade allt.

Tyvärr kan ingen återge känslan av hur det är att åka i en hiss från sent 2100-tal, du måste uppleva det själv. Berättelsen om ohyggligt långsamma turer 400 våningar upp är dock alltför väl kända, man kan ju bara prata väder i ett par våningar och man kan bara lyssna på Paul Anka i någon minut. Det som inträffar när vädersnacket är över, och när Paul Anka är inne på den andra versen är the stuff of legend, till den grad att de mästerliga berättarna Bioware två år senare gör allt för att vi ska slippa uppleva en hint av hur livet året 2185 kan arta sig.

I Mass Effect 2 är hissfärder bannlysta. Så fort en karaktär stiger in i en hiss får vi spelare istället uppleva en fantastisk innovation kallad "laddningsscener" där vi istället för att stå i en hiss och prata får se en animerad representation av hur hissfärden kunde ha gått till. Det är ett mästerligt drag som endast kan uppstå i en mästerdesigners hjärna, inte undra på att Bioware är spelbranschens guldkalvar.

Samtidigt anser jag att vi ska ta Mass Effect 2 som den var varning den var tänkt som. Skickliga hisskonstruktörer tar vi alldeles för givet i dagens samhälle, "vänta bara 200 år så ska ni få se på skit om ni inte passar er", säger Bioware. En sensmoral så god som någon.

Rädda hisskonstruktörerna, rädda mänskligheten.

Permalänk | Skriv en kommentar

Världen har rämnat. Bränder bryter ut här och var, döda träd faller handlöst, det finns inget växtliv och allt djurliv är utrotat. De fåtal människor som fortfarande lever mördar och rånar andra för minsta brödbit, för att inte tala om kannibalerna som ser till att äta upp dig efter att de rånat dig på allt du äger. I denna värld vandrar en far och en son med två kulor i en rostig pistol som enda skydd.

Vi förstår inte hur det har blivit så här, bara att det är så. The Road baseras på Cormac McCarthys roman med samma namn, boken har jag inte läst, och det är kanske ett av de ting som får mig att uppskatta filmen väldigt mycket. Det vackra med filmatiseringen är den totala hopplösheten, livet är lika grått och farligt som miljön karaktärerna vistas i. Det finns inget utrymme för empati, skuld, kärlek eller något av det som gör oss till människor. I denna sönderslagna värld får vi följa en far och en son, fantastiskt spelade av Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhe, två desperata människor som gör allt för att överleva, med fadern som pådrivande faktor.

Det jag gillar med Mortensens karaktär är faktiskt att han är minst lika hänsynslös som de fåtal andra människor man träffar genom handlingens gång. Det här är en man som vet vad som krävs för att överleva apokalypsen. I rollen som far har dock den här människan försökt förse sin son med en känsla för rättvisa och empati, här uppstår en kulturkrock som är den drivande aspekten filmen igenom.

För att inte avslöja för mycket så ser vi en ankommande katastrof som kommer att lämna sonen ensam i denna döende värld redan från de första scenerna, frågan Mortensens karaktär måste ställa sig är vilket arv han vill lämna till sin son, mänsklighet eller överlevnad?

Två punkter drar ner helhetsintrycket. Första är en usel produktplacering som förstör hela syftet med filmen, andra är ett tillrättalagt slut som även det går emot filmens meddelande om hopplöshet och överlevnadsvilja. Annars är The Road ett av årets mest sevärda filmer, redan i januari.

Permalänk | 8 kommentarer

Historien är lång, men vi hade aldrig som mål att lämna Irak, 1985 åkte vi till Kurdistan för att där kämpa emot Saddams regim för att senare hoppas återvända till våra hem. Folkmordet på kurderna som ägde rum mellan 1987-1989 satte stopp, 180000 människor mördades och drygt 1,5 miljoner drevs från sina hem, ansvarig för dessa brott var Ali Hassan al-Majed, Kemiske Ali, så kallad på grund av sin förkärlek till användningen av senapsgas, saringas, tabun och VX mot folkmassorna.

Vi var där, vi såg, vi kände, vi drabbades och vi kommer ihåg.

En gnutta rättvisa har skipats idag.

Permalänk | Skriv en kommentar

Det är oftast bilder från den här högtiden som visas upp av islamfientliga när religionen ska kritiseras. Imamen Hussein dödades av de egna under den här dagen, och de deltagande bestraffar sig själva. Dagarna innan är det mest slag över bröstet med handen som gäller, under själva Aashura är det dock inte ovanligt med folk som piskar sig själva med kedjor över ryggen, eller som slår sig själva i huvudet med svärd. För min del är allt detta religion i ett nötskal, som jag ser det skiljer det här inte sig från omskärelse, att bära rosenkrans på huvudet eller att sticka in nålar i kinden. Det är någonting med religion och att utsätta sig för smärta som psykologer säkert har mycket att säga till om. Jag bryr mig inte nämnvärt, skit är skit liksom. Intressant att kolla på, och efteråt följer som oftast en folkfest som man kan delta i och ha roligt kring. I det här fallet kokas ofantliga mängder mat som delas ut till tillbedjare, grannar och alla andra som vill få i sig en god bit mat. Den delen av religion kan jag uppskatta.

Jag har förstått att det rullades ut bilder från den här dagen i västerländsk media som i vissa fall vinklades mer än nödvändigt, tyvärr inträffade även ett attentat i Pakistan mot de sörjande.

Hur som helst, dags att gå vidare. Under mellandagarna fortsätter vi att kolla in Bagdad, dess områden och dess gator. Vi promenerar runt i Nya Bagdad, går längs al-Ruba'i och återbesöker Karrada. Affärerna förbered för nyårsfirandet som alla verkar fira. Det är ordentligt med mat, snacks, frukter, godis och grönsaker. Vid nyårsafton minns man det år som gått på tv och räknar ner från 10, inget utöver det ovanliga. Vid midnatt smälls raketer upp, och det blir egentligen först obehagligt när nyårskruten tagit slut och grannskapet plockar fram AK-47:or och pistoler för att fira. Det är den första och enda skottlossningen jag hör under min resa, vi går inomhus igen och fortsätter att fira.

De närmaste dagarna fortsätter vi att försöka se så mycket av Bagdad som möjligt, bland annat den gamla paradgatan Al Rashid får sig en omgång, och vi lyckas även pricka in en fantastisk litteraturtorg med fler bokhandlare än vad jag kan räkna, tyvärr hinner vi inte riktigt fram till mässingtorget, det hade varit kul att kolla in hantverket.

Efteråt följer ett par dagar av farväl, det är dags att säga hejdå och åka hem. Jag passar även på att köra ett varv runt kvarteret där min farbror har sitt hus, trafiken i Bagdad är mer skrämmande än allt vad en terrorist kan framkalla, så det var en upplevelse. Jag är redan säker på att jag ska tillbaka till Bagdad, ännu osäker på exakt när, men säkert detta år.

Flygplatsen var återigen resans mest obehagliga punkt. Inte för att det hände så mycket, men för att flygplatsen är ett attraktivt mål. Här finns en amerikansk bas, vi pratar om en knutpunkt till omvärlden, och så går det rykten om att det är här delar av den gamla regimen sitter fängslade. Hur som helst, övervakningen är något utöver det vanliga. Vi stannar en gång på vägen och stiger ur vår sanktionerade taxi för att hundar ska sniffa genom vårt bagage, passen kollas typ tre eller fyra gånger innan vi kommer fram till flygplatsen, och vid ett stopp är det manuell bagagekontroll av säkerhetsfolk. Allt väldigt professionellt och respektfullt, inget att störa sig på med andra ord, speciellt eftersom jag förstår varför man har satt upp alla dessa rutiner, ändå inte vad jag är van vid.

I väntat på planet hör vi en smäll och känner av en tryckvåg. Minnen från min barndom som jag trodde att jag glömt återkommer och jag identifierar genast smällen som en artilleripjäs som exploderat. Det är inte som på film där det låter kaboom eller boom, ljudet är mer av ett kkkskshshshswoowoow och sen tryckvåg. Min syster, som tack och lov inte haft samma uppväxt som jag varit med om, trodde först att en dörr hade smällt igen. Men nope, någon besköt oss eller någonting i närheten. Reaktionerna i det ögonblicket... fanns inte. För det första är folk vana, sedan finns det säkert de som tänker som mig, var ska man egentligen ta vägen och vad hjälper det att bli rädd? Alla sitter kvar och pratar på som vanligt, det exploderar tre eller fyra gånger till, bara en gång lika nära som första gången. Planet avgår tjugo minuter innan utsatt tid, och det är ju toppen.

Vi kommer fram till Köpenhamn vid 19-tiden, tror jag, det är hur som helst mörkt och fruktansvärt kallt. Jag tror att vi pratar om en temperaturskillnad på 30-35 grader. Det som slår mig mest är dock hur tyst det är, och hur tomma gatorna verkar vara. Det är som att komma till en annan värld. Och det är också bra. Två hem som har sina för- och nackdelar. Med tanke på hur vår släkt spritt sig runt i världen verkar jag ha ett hem som väntar i varje kontinent, ska kanske utnyttja det där någon gång.

Permalänk | 2 kommentarer