Jag vet egentligen inte om det spelar någon roll. USA har en förmåga att agera som inget hänt, oavsett president. Ändå känner jag en glädje över att Obama nu blivit USA:s 44:e president.
För det första tror jag att valet av Obama sänder en klar signal, inte bara i landet, utan även utanför gränserna, om att hudfärg aldrig borde vara huvudfrågan. En person ska bedömmas för den hon är, aldrig för hur hon ser ut. För det andra är jag oerhört glad att Sarah Palin aldrig fick någon chans att göra riktig skada. Har vi tur kommer hon att få äta upp skulden för McCains förlust, har vi tur är hon numera bränd som presidentkandidat för all framtid.
Nu påbörjar Barack Obama sitt ämbete i ett land kört i botten. Jag tror inte att det är möjligt att ha ett sämre utgångsläge. Det kan tala för Obamas ”Change”-mantra. Det är svårt att ändra ett land som ser sig självt som framgångsrikt, men definitivt enklare när man ligger vid botten och inte kan komma ner i en djupare svacka.
De kommande fyra åren blir intressanta att bevittna. Pessimisten i mig säger att det blir buisness as usual. Men jag blir gladligen överraskad. Det var länge sen någon president i USA gjorde något oväntat.
Samtidigt tror jag att Obamas storartade vinst tyvärr kommer att försämra utsikterna för Hillary Clinton. Det är inte omöjligt att Obama kommer att sitta i åtta år som president. Och 2012 är Clinton 65 år gammal. Åldersfrågan kommer troligtvis att spöka igen. Det man kan hoppas på är att någon annan driven kvinna ska ta över facklan.
Valet av Barack Obama visar ett (till större delen) mognat USA som kommit över rasfrågan, säkerligen mest tack vare den unga generationen röstare. Nästa utmaning blir en jämställdhetskamp. Här hoppas jag och tror att den unga generationen är lika öppen.
Slutligen tycker jag att USA har sänt en signal om att det faktiskt finns alternativ till medelålders, vita män. Vi har ju fått prova på dessa i en alldeles för lång tid. Nu är tiden för förändring kanske här.
