Skeptisk är fel ord. När jag först läste om Caprica, serien som skulle utspela sig 58 år före händelserna i Battlestar Galactica, var jag i det närmaste förnärmad. Avslut är ett bra ting, man hade berättat en historia från början till slut och jag kunde för all del i världen inte förstå varför seriens upphovsmän kände sig tvungna att gå tillbaka för att berätta för oss vad som hade hänt förr. Det finns luckor som jag inte vill ha ifyllda, luckor som jag helst lämnar åt fantasin.
Att The Wire är världens bästa tv-serie har inte endast med dess kvalitéer att göra. Vi kommer in i en tidpunkt och lämnar fem år senare. Poliserna, gängen, politikerna, lärarna, journalisterna – de fortsätter att leva sina liv. The Wire vågar lita på att vi tittare förstår.
Högst motvilligt, och med leda som motivation började jag i alla fall kolla på Caprica under helgen, med en nedladdad pilot som start. När avsnitt 5 avslutas är jag lycklig och hoppfull inför seriens framtid. Det finns tydligen plats för ifyllda luckor bara skaparna är tillräckligt passionerade, engagerade och kunniga.
Det som gör mig gladast är nog att Caprica har väldigt lite med Battlestar Galactica att göra. Serien har ett helt annat fokus, en helt annan vinkel, en helt annan berättelse och helt andra motiv. Att redan i piloten låta en självmordsbombare på ett fullsatt tåg starta händelsekuggarna sätter en enormt hög nivå. Och genast kommer vi in i så komplicerade ämnen som religion, liv, död, sorg, politik, rasism, säkerhet – och att leka Gud. Det är ingen spoiler att man i Caprica kommer att få reda på hur människan kom att skapa cylonerna och hur dessa kom att vända sig mot sina skapare.
Halva nöjet med Caprica är att njuta av skickligheten hos de manusförfattare som lyckas vrida och vända på det som vi alla vet komma skall. Jag har redan sett min första cylon, men jag kan ärligt talat ännu inte förstå vad det kan vara som kommer att vara den gnista som kommer att så split mellan människa och maskin. Den Frankenstein-inspirerade sidohandlingen är dock mäktig och mångbottnad. Jag älskar det.
Värt att notera är även en djup förståelse för nät- och gamerkulturen. Här skildras för första gången ungdomskultur med stor trovärdighet och allvar (tror jag i alla fall, för en 16-åring är jag säkert pensionsfärdig och helt och hållet ”ute”). Vilket inte säger lite, speciellt i amerikansk tv-kultur där unga vuxnas beteenden ofta förenklas och moraliseras.
Slutligen är jag otroligt förtjust i seriens intro. Efter ett par avsnitt förstår man hur genial inledningen är. Säsongen sammanfattad i 43 magnifika sekunder. Det är snyggt, skickligt och gav mig rysningar första gångerna jag såg det.
Caprica är en positiv överraskningen av magnitud. Det ska bli ett nöje att följa fortsättningen.
Mitt öga skådade finalavsnittet av tredje Battlestar Galactica-säsongen igår kväll och det har ännu inte återhämtat sig. Jag som tyckte att första säsongen var grym och den andra säsongen ännu bättre sitter och flämtar nu efter trean. Det här är säsongen när alla skruvar dras åt så hårt att det gör ont.
Det tog sin lilla tid men till slut gav jag mig för att börja kolla in hypade Battlestar Galactica. Efter en rekommendation började jag med 
