Torsdagen den 17:e april 2008. Det luktar bränt på kontoret. Källan kan inte spåras. Sedan får vi det traumatiserande beskedet. Det brinner en bil utanför kontoret. En kyla sprider sig ner från nacken till ryggraden för att sedan omvälva mitt hjärta. Jag är paralyserad i ett par sekunder. Det känns som timmar. Den hårda vardagen har trängt sig in i min trygghetszon. Med en flyktig känsla av sorg inser jag att jag aldrig kommer att bli samma människa igen.
Det här var vad jag såg.
Under hela min tid i Stockholm har jag inte känt någon längtan efter en bil. Visst minns jag den frihet jag hade med min gamla Nissan, men behovet – eller suget – har inte återuppstått. En fungerande kollektivtrafik och en helt galen vägtrafik har den effekten.
Men så såg jag Valves kommande Companion Cubes och drömde mig bort till en bil där två kuber dinglade nedanför backspegeln och suget efter ett eget färdmedel kom tillbaka. Och det om något är sjukt. Att en spelbaserad accessoar påverkar min tankeverksamhet till denna grad är på gränsen till oroande.
Och visst, Companion Cube var en kul grej, men jag var aldrig en av dem som fastnade särskilt mycket för den. Det finns bättre och roligare skämt i Portal. Men tydligen har den lilla rackaren ändå lämnat ett avtryck på mitt undermedvetna… Tyvärr blir jag tvungen att säga att någon bil, eller en plusch Companion Cube för den delen, blir det ändå inte för min del.
Vi i Sverige har haft Trafikmagasinet, Bosse Bildoktorn och jag vet inte vad. Konsumentinriktade bilprogram med fokus på budget och familjebilar har det i alla fall handlat om.
Brittiska BBC har Top Gear. I ett av programmen får programledarna uppdraget att klara sig genom Alabama utan att bli arresterade eller skjutna. De klarar sig med en hårsmån. Det här är ett bilprogram man vill se.
Jag steg upp idag, lite halvseg och trodde att jag hade vaknat tidigare än väntat. Det blev precis tvärtom, jag hade försovit mig till klockan 12. I och med att vi har sommartid nu så vaknade jag egentligen klockan 11, vilket känns bra. Jag kan med gott samvete säga att jag vaknade i förmiddags, istället för att skämmas med att jag inte steg upp förrän på eftermiddagen. Att lura sig själv känns faktiskt skönt.
För övrigt var jag aktiv idag och lade in ett par annonser angående försäljningen av min bil, sentimentalvärdet är stort, synd att det inte kan räknas in i det egentliga priset. Jakten på en ordentlig bostad fortsätter, senaste blev jag vettskrämd av en etta där månadshyran gick på 8000 kronor. Jag kan lungt säga att gränsen gick för länge sedan, inte en chans i helvete att jag betalar 8000 i månaden för 25 kvadratmeter.
Jag saknar en funktion, en typ av Semester-knapp som man skall kunna aktivera när tiden inte räcker till. Bloggen skulle då skriva sig själv. Ja, en sådan funktion vill jag ha.
Det är mycket nu. Jag måste flytta till Stockholm om ganska exakt en månad. Att flytta tvärs över gatan ger mig feber, nu måste man flytta ett antal hundra mil. En rysningen från topp till tå. Det har äntligen kommit fram att jag börjat skriva för Sveriges bästa speltidning, Super PLAY, med detta följer självklart ett ansvar. Ett sådant som är så otroligt kul och givande att jag inte har tid att blogga så mycket som jag vill längre. Det känns nämligen som om det jag vill säga gärna sägs på tidningens forum istället för här.
Nu när jag börjat gnälla så kan jag lika gärna fortsätta.
Med en flytt kommer byråkrati. Jag säger upp mig från mitt nuvarande jobb för att flytta till ett annat, och måste därför se till att avsluta ett antal projekt på det gamla jobbet för att ge min efterföljare en ärlig chans. Jag måste sälja bilen (som nu är lagad) då en universell lag säger att Bil + Huvudstad = Bad combiniation. Jag måste dessutom fortsätta söka bostäder i huvudstaden då det rum jag fått tag på är allt annat än tillfredsställande. Jag vill ha något eget, en tvårummare med kök. Jag har redan börjat inse att det är lättare sagt än gjort. Jag måste fixa adressändringen snart, och ringa runt till olika företag för att be dem skicka fakturan till rätt adress. Usch och fy. Ja just det, jag har ett par tidningsprenumationer att ta hand om också.
Nu saknar jag verkligen den där Semester-knappen. Som jag är i behov av, ja, semester alltså.
Tappade kontrollen över min bil idag. Det blev inga personskador och bara det fick mig att ta lättare på olyckan. Att jag inte gjorde något uppenbart idiotisk fick mig också att sova fridfullt i natt.
Det hela gick till ungefär så här: Det är ordentligt halt på vägarna och jag tar det så försiktigt som det går. I en smal gata möts jag av ett brett fordon och försiktigheten säger åt mig att stanna och släppa honom förbi. Jag hinner knappt nudda bromspedalen (och nu kör jag i högst 30 km/h) förrän bilen slirar iväg. Allting går väldigt fort och jag kör in i en Volvo där de bakre lyktorna på vänster sida demoleras.
Jag hinner tänka, ungefär… ”Fan…!”
Efter några minuter av letande och dörrknackande inser jag att Volvons ägare antagligen är på jobbet och att jag omöjligen kan få tag på honom. Det blir att ringa till polisen. Jag förklarar hur olyckan gick till och sedan frågar jag rakt ut ”Vad gör jag nu?” Stämningen lättas upp och vi hinner till och med skratta åt saken.
Klockan 15:30 har jag satt upp en lapp på Volvons vindruta där jag förklarar vad som hänt och hur ägaren skall kontakta mig, allt enligt överenskommelsen med polisen.
Inte förrän åtta på kvällen ringen min telefon, jag möts av en trevlig person på andra sidan luren som förstår precis hur halt det var. Jag talar om för honom att jag både gjort en polisanmälan och en skadeanmälan och att han antagligen också behöver göra en skadeanmälan. Vi båda är nybörjare på sådant här visar det sig, båda osäkra på om det är något mer som behöver göras. Samtalet avslutat med att vi utbyter telefonnummer, i fall vi skall behöva prata i framtiden.
När det här skrivs verkar allting ha gått rätt till. Nu väntar jag på svar från mitt försäkringsbolag. Min bil har som tur är inte tagit motorskada eller annat allvarligt. Det enda som hänt är att min höger framlykta gått sönder och att en stor bit plast (ja, plast inte plåt) saknas. Saker och ting ser helt enkelt ut att vara värre än vad de är.
Nu drar min lilla Nissan till sig blickar, vem kunde någonsin ha anat det?
Instapaper
