Populärkultur i en humoristisk serie som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad den fått. Parodin i klippet ovan är guld värt, men hela serien är fantastisk. Förvisso gäller det att man inte helt frånkopplat sig den barnsliga humorn, men om man fortfarande tycker att Will Ferrell och Seth Rogen är kul så har man många skratt framför sig. Hey Ash, Whatcha Playing? är en ny favorit.
Missa heller inte:
Han kallar sig Yahtzee, frilansjournalisten Ben Croshaw. Med en rapp tunga och träffsäker cynism har han förgyllt mina onsdagar. Med hjälp av Youtube levde Yahtzee ett undanskymt liv och gjorde sig ett namn genom att leverera tungvrickande och rappa recensioner av sina favoritspel.
Sedan blev han upptäckt av The Escapist, och det var då allting exploderade. Med avdelningen Zero Punctuation är Yahtzee lite av min idol. Det är ofta jag känt mig lika cynisk inför en spelrecension men inte riktigt vågat ta steget. Yahtzee har dock inga betänkligheter, han sågar spel sönder och samman bara för att han känner för det. Det är en inspiration. På Youtube finns ett par recensioner att upptäcka och njuta av och sågningen av Fable: The Lost Chapters är en höjdpunkt.
Med Zero Punctuation har dock Yahtzee presterat sågningar utöver det vanliga. Favoriten hittills är Bioshock. Missa inte en skön sågning, inte minst tack vare den komiska grafiska stilen, se bara till att klicka på play nedan:
Eller hur man förstör ett rykte.
Någonstans har ni kanske varit medvetna om vilket fiasko PC-släppet av Bioshock varit. Boven i dramat heter som allt oftast DRM. Det hela började med att folk upptäckte att de inte kunde installera sitt köpta spel mer än två gånger, en storm av protester haglade, en kraschad hårddisk eller en ominstallation av operativsystemet och så satt man där på sista livslinan. Utgivarna 2K Games tog kritiken till sig och uppgraderade DRM-skyddet till fem stycken ominstalleringar. Folk var fortfarande missnöjda men valde den här gången att nöja sig.
2K Games å andra sidan var inte nöjda. De känner fortfarande ett behov av att kapa sina kunders rättigheter, boingboing berättar:
Användaren Nemesisdesignz hade köpt Bioshock till sin bärbara. Som inloggad admin installerade han spelet för att sedan växla användare. Vid uppstarten av spelet med den nya användaren upptäckte Nemesisdesignz till sin fasa att spelet efterfrågade en licensnyckel för att starta. En installation, två aktiveringar. Väldigt irriterad skriver han till Bioshocks support. Svaret han får är nog ett av de mest arroganta jag varit med om – ett svar som givetvis raderas av 2K Games då det bara är för mycket:
The other way to view this, is one USER has purchased the game. Not the whole family. So why should your brother play for free?
Det ironiska i hela den här härvan tordes vara att man säkert slipper alla dessa problem om man laddar ner en olaglig version av spelet i fråga. På vilket sätt är det bättre 2K?
Faktum gäller att Bioshock fått otroligt bra kritik, hela 96,1% i genomsnitt hos Game Rankings. Det gör spelet det bästa till Xbox 360 och det fjärde bästa någonsin i skrivande stund. Det har helt enkelt blivit dags för ett litet ”hold your horses”. Bioshock är faktiskt inte så bra, bara tillräckligt nära. Er favoritskribent kommer här att guida er genom euforins dimmor och slå bort en del av hypen, jag kommer att sänka era förväntningar för att på så sätt ge er bästa möjliga upplevelse när ni väl införskaffar det här spelet. Välkomna till en saklig recension med relativt lite avslöjanden (upptäckterna får du ju stå för själv).
Det är ingen hemlighet att Bioshock är ett politiskt käftsmäll mot Ayn Rands filosofiska skola objektivismen. I staden Rapture har vetenskapsmannen Andrew Ryan byggt en utopi i objektivismens förtecken. Här råder grundpelarna individualism, kapitalism och förnuft. Det hela funkar rätt bra till en början. Sedan börjar Raptures vetenskapsmän att leka med genteknik och en katastrof inträffar – där gentekniken går in går förnuftet ur – kvar blir egoismen och den fria marknadens krafter och en mardrömsvärld föds.
Handlingen och designen av världen i form av staden Rapture är Bioshocks styrkor. Alla vi med minsta politiska intresse kommer att fånga upp tråden i spelet och följa det med stor nyfikenhet. Djupt under havets yta kommer vi att vandra runt i Rapture och låta oss hänföras och skrämmas. Speciellt i stadsdelen Fort Frolic kommer våra känslor att vakna – här snackar vi om ett grand epos i speldesign.
Samtidigt måste man peka på svagheter i berättandet. Jag känner aldrig att jag på något sätt hör hemma i Rapture. Staden finns där och agerar utan mig, dess invånare (härliga, härliga karaktärer förvisso) verkar klara sig alldeles utmärkt utan min närvaro. Jag är mer av ett störningsmoment och det känns verkligen när jag spelar. Som jag ser det ska spel se till att bjuda in mig i spelupplevelsen, engagera mig för den jag är. Det gör inte Bioshock. Jag är istället intresserad och kvar i den här världen på grund av det faktum att jag spelar ett spel som tar det politiska berättandet till höjder som jag inte sett skymten av sedan Deus Ex-serien. Den motivationen räcker långt, men är absolut inte en perfekt lösning.
Sett till spelmekaniken kan jag inte låta bli att beundra 2K Boston (f.d. Irrational Games) för vad de gjort. Politiska intriger är ju knappast ett försäljningsargument för de miljontals kids där ute, istället är det smart och cool action som gäller, och här levererar Bioshock. Valet att kombinera gentekniska krafter (som gränser till magi) med intelligent vapenhållning är ett av de stora nöjena med spelet. Man växlar fram och tillbaka mellan karaktärens egenskaper (som man valt av egen kraft) och utnyttjar både omgivningar och invånare i kampen om överlevnad. Det funkar förvånansvärt väl.
Det lilla sidospåret med paret Big Daddies och Little Sisters (kolla på löpbilden) är ett oerhört intelligent trick för att få oss emotionellt engagerade i spelet. Big Daddies är oerhört starka väktare medan Little Sisters är vandrande skattkistor. Att ta kål på en Big Daddy i början av spelet är lite av en bragd och man känner sig väldigt stolt, efteråt ställs man inför ett moraliskt val – rädda den Little Sister som är ensam kvar och gråter, eller skörda henne på substansen Adam (DNA-valuta). Som den mes jag är klarar jag självfallet aldrig av att döda en Little Sister, istället blir det räddningsuppdrag för hela slanten för min del.
Avslutningsvis då. I min bok är Bioshock ett givet spel att införskaffa. Ingen gamer med dator eller Xbox 360 borde låta bli, det här är en spelskatt värd att uppmuntra och vårda. Men… förvänta dig inte ett tio av tio-spel, förvänta dig inte ett Game of the Year. Se istället till att hålla förväntningsnivån på ett jävligt bra spel. Det tjänar både du och Bioshock på.
Instapaper
