Se till vänster, där går en arab

Jag har tidigare varit väldigt positiv gentemot Age of Conan, och med all rätt. Spelet är roligt att spela, det råder inte någon brist på problem förvisso, men det är så lätt att ha överseende för detta när man har kul.

Efter nära nog ett månadslångt avbrott i spelandet och sedan en retur till Hyboria hade jag tankarna på ännu ett beundrande inlägg. Spelet var så väldigt lätt att återkomma in i, någonting som inte var helt självklart i fallet World of Warcraft, här var dock upplevelsen så smidig att det aldrig kändes som att man var borta. Det här var vad jag egentligen hade tänkt skriva om – om det inte vore för de allvarliga systembuggarna.

Jag står faktiskt ut med quests och fiender som försvinner, eller som kanske aldrig dyker upp. Jag står ut med balanseringsproblem, spelteknik som inte fungerar, clippingproblem, itemproblem och karaktärsproblem. Jag står ut med det mesta. Dock inte systemproblem.

Age of Conan är i nuvarande form ett spel som kraschar, har problem med korrupta filer, läcker minne som ett såll och har rätt ofta problem med att hämta hem de obligatoriska patcharna. Sådant är nära nog oacceptabelt.

Varför? Jo, för att nu pratar vi om problem som muckar direkt med datorn. Minnesläckor äter upp minnet och får program att sluta fungera. Krascher stör operativsystemet och återställningsfunktionen måste sättas igång. Ett tredjepartsprogram ska inte mucka med en dator, det är en gyllene regel. Och att problemen ändå finns tyder på ett av två ting hos Funcom. Antingen är testningen och kvalitetssäkringen undermålig, eller så är den inte stark nog att hävda sig mot de andra intressegrupperna i företaget vilket gör att felrapporterna alltid får en lägre prioteringsgrad än vad de borde ha. Båda problemen är allvarliga och ska adresseras innan kunden tappar förtroendet helt för utvecklingshuset.

Systembuggar är i min värld ett stort nej nej. Jag är rätt säker på att de borde vara det även i Funcoms värld.

Problemet med att spela i ett seriöst gille är att jag själv är långt ifrån en seriös spelare. Jag tror att de kallar oss casual hardcore, och visst förstår jag dem. Vi är de som gärna spelar komplicerade spel, fast vi gör det med en klackspark. I ett onlinerollspel brukar spelsättet rimma illa. När man går med i ett gille ska man ju vara beredd på att samarbeta, kriga och försvara. Jag brukar aldrig orka med gillesevanemang där man måste boka in en tid i förväg. Jag spelar mina spel, jag jobbar dem inte.

Positivt med ett aktivt och seriöst gille är dock att man uträttar saker och ting. I Age of Conan är det möjligt att bygga upp en hel gillesstad, försvara den mot fiender för att sedan bränna sönder dessas som tack för senast. Vi tog igår vårt första steg när vi lät föra upp vårt kärntorn – när bygget är klart kommer vi att ha en fästning värd namnet – någonting att utgå ifrån när vi skapar vår stad.

Och visst är det lite absurt att se tjugo spelare /emote:a för glatta livet och tjoa i teamspeak medan kärntornet uppförs framför våra ögon. Samtidigt är just det här glädjen med onlinespel – att man finner gemensam glädje i det lilla.

Nu blir det tufft dock. Att man påbörjar sin stad är en signal utåt att man är en potentiell måltavla. Det gäller att hålla koll på fienderna och alliera sig med rätt gillen. Byggnaderna är dyra att uppföra och man vill absolut inte se dem förstörda. I ett casualgille har jag en känsla av att man kanske ryckt på axlarna och börjat om, men i mitt gille misstänker jag att vår ledare skulle få magsår. Ibland är det hårt i spelbranschen. Men så är det, with great power comes great responsibility.

/emote bycrom

Trots att det är skönt att lämna nybörjararean Tortage så inser man snart att saknaden ändå är stor. I instängda introduktionsarean är allting polerat och förpackat. Bara en sådan sak att alla karaktärer talar gör väldigt mycket för atmosfären. Utanför Tortage levereras uppdragsbeskrivningarna med hjälp av text och det tar en stund innan man vänjer sig vid det.

Vid spannet level tjugo till trettio finns det hur mycket som helst att göra ute i det stora vilda och man kan bli aningen splittrad och ofokuserad. Åtminstone om man spelar som jag gör, alla uppdrag skall genomföras och helst ska jag hinna undersöka spelvärlden också. Det brukar heta att jag har ett långsamt spelsätt – det roliga med Age of Conan är att det är ett spel som belönar sådana som jag. Att klara upp uppdrag är den de facto metod som ger mest erfarenhetspoäng – jämfört med mina gilleskollegor är jag en av dem som lyckas levla upp snabbast – trots att jag kanske sett minst av spelvärlden Hyboria. Jag brukar nämligen hålla mig till ett område och nöta igenom allt som kan uträttas där innan jag går vidare. Många har inte det tålamodet.

PvP är i nuvarande stadie någonting jag inte riktigt förstår, har genomgått ett par slag och förlorat båda. Spelar som Guardian och har hur mycket hälsa och uthållighet som helst, är samtidigt väldigt skyddad under en grym rustning. I PvE är man nästan oövervinnlig, i PvP förlorar jag lika förbannat varje gång. Det blir någonting att sätta in sig i.

Väldigt underhållande är att jag i Age of Conan har en fast och närvarande kropp som känns. Det funkar inte för fienderna att springa igenom mig, de fysiska lagarna står nämligen i vägen, som tank blir jag glatt överaskad över detta. I en instans kan man hålla healers och damage dealers bakom sig och faktiskt skydda dem med den egna kroppen. Det är mäktigt.

Mina äventyr fortsätter. Kraftigt begränsade av att man arbetar, umgås och kollar på EM. Men likväl. Vill du träffas så heter jag Banon och spelar i servern Crom. Hör av dig.

Det är ett tekniskt imponerande spel som möter mig. Dock ett kallt och sterilt sådant. Till en början åtminstone. För det spelar ingen som helst roll att de grafiska teknikerna och termerna är övergödda i Age of Conan: Hyborian Adventures när man brister i art direction.

Alla som spelar Age of Conan är trötta på jämförelserna med World of Warcraft, så även jag. Men man kan ändå inte låta bli att jämföra, och då lägga märke till att Blizzards spel är varmare, mer inbjudande och helt enkelt vackrare.

Det är kanske inte något man skulle kunna tro om man såg skärmbilden ovan, Age of Conan är ju ett vackert spel, att inse detta tar dock tid. Man måste helt enkelt rekalibrera allt man tagit för givet från World of Warcraft – en sanning som även gäller spelsätt, uppdragshantering, PvP, instances, classes, professions och det mesta egentligen.

När man efter en tid vant sig vid hur Age of Conan beter sig har man troligtvis tagit ungefär tio levlar och befinner sig mitt i det inledande äventyret i Tortage. Här har vi en annan aspekt av Funcoms spel som skiljer sig från mängden. De tjugo första levlarna äger rum mestadels offline – i ett onlinerollspel. Det funkar rätt illa om man ska vara ärlig. Den naturliga instinkten säger att man ska ta hjälp av de andra spelarna när det kniper, detta fungerar inte under huvuduppdraget som man måste klara av själv.

Som tur är kan man ta en paus från det inledande uppdraget och ge sig in på sidospår. Det gör man genom att växla tid till dag, här får man springa runt i Tortage med alla andra spelare vid dagtid och kanske få ihop ett par levlar innan man återvänder till huvuduppdraget. Att man är låst till Tortage under de tjugo första levlarna är troligtvis ett sätt att låta spelarna lära sig Age of Conan innan de slängs ut i den riktiga världen, och då kan man tycka att sättet att dela in staden i dag och natt bara gör det svårare att få en överblick som ny spelare.

Annars är äventyret väldigt intressant och välskrivet. Man luras i att stadens öde ligger i ens händer, och det är bara kul.

I skrivande stund har jag lämnat Tortage bakom mig. Och Age of Conan är fortfarande ett väldigt underhållande spel. Jag gillar stridssytemet, tycker om dialogsystemet som ger sken av att vara delvis moraliskt – delvis flervägsindelat med olika uppdrag som resultat av dina svar.

Mindre är bra är att Funcom marknadsfört spelet som ett onlinerollspel för oss som är 18+. I praktiken innebär nämligen detta att Age of Conan är det perfekta spelet för fjortonåringar. Bara bröst, svordomar och blod som skvätter. Det är inte ”vuxet” någonstans. Men jag biter ihop och håller tummarna för intressanta uppdrag att lösa.

Kvar att prova är PvP-strider, stora instanser, guild cities och strider städer emellan, professions, mounts och kanske ett par eller två överaskningar. Det känns som att jag får återkomma i ett framtida inlägg om hur spelet utvecklat sig. Tills dess är det fler äventyr som väntar.