Det finns data från bland andra Nielsen som visar på en mer diversifierad gamerdemograf än någonsin förut. Återkommande rapporter visar att den stora klicken gamers är mellan 25-54 år gamla, att klyftan mellan könen konstant minskar, och här blir det intressant – när det gäller PC som plattform har till och med kvinnorna ett övertag med 55%. Detta troligen med tanke på tillgängligheten av massiva onlinespel och casualspel till datorn.
Här gör jag en koppling till branschen. Vilka fenomen är det som har sämst rykte? I min erfarenhet av spelrelaterade diskussioner, läsning av spelbloggar och spelforum kommer jag fram till följande subjektiva slutsats: Gemene gamer ser ner på massiva onlinespel, casualspel och datorspel. Och jag är kanske en konspirationsteoretiker här men jag tycker mig faktiskt se ett samband mellan föraktet och närvaron av kvinnor inom just dessa tre områden.
Om jag vänder min blick mot globaliserade omständigheter så ser jag att spelbranschen är som störst och mest verksam i USA, Japan och Storbritannien. Inga av länderna är speciellt kända för något feministiskt strävan eller ett jämställdhetsarbete. Inom samma länder verkar de största spelutvecklarna och utgivarna, och sambandet har åtminstone jag svårt att missa.
Coola och högprofilerade spel är förstapersonskjutare som släpps till konsol. Call of Duty: Modern Warfare 2, Battlefield: Bad Company 2 och Rage är några namn som dyker upp. Det är krig, massmord, män som skriker fuck, vapen och om man nu faktiskt råkar se någon kvinna så är det i en objektifierad roll. Lägst rykte, och ständigt hånade, är spel som utvecklas med pc och låga systemkrav i åtanke – speciellt om de anammat casualfilosofin och har en positiv approach till sociala medier. Eller med andra ord, sådana spel som lyckas bäst i att locka kvinnor i 40-60 års åldern.
En gång i tiden kunde jag identifiera mig med en kvinnofientlig, rasistisk protagonist med happy trigger finger. Oftast var denne i 15-25 års åldern, inte förvånande kanske, någonstans i min ålder. Numera saknar jag dock allt vad känslor heter för spel med en sådan person i huvudrollen. Det är inte det att jag avskyr spel som Modern Warfare 2, faktum är att jag oftast uppskattar dem, men numera endast rent tekniskt och mekaniskt. Jag kan tycka att ett spel har bra nätverkskod, att det har ett smart gränssnitt och jag kan bli imponerad av väl avvägd pacing. Jag känner dock ingenting för dessa spel, för identifieringen med protagonisten är numera borta. Och med tanke på den tidsbrist man ändå har så kan jag inte låta bli att tänka att spel som inte får mig att känna är meningslösa sådana.
Skulle jag idag få det kreativa ansvaret att utveckla ett spel är mina referenspunkter helt förändrade. Jag minns ett drömscenario för fem år sedan som påminde väldigt mycket som en Jason Bourne-film i sitt upplägg. Numera skulle jag mest masha ihop ett koncept baserat på Lilla Huset på Prärien och A History of Violence, placera en pressad familj i Afghanistan och skildra en vardag där krig, religion och terror gör sitt bästa för att splittra den lilla trygghet denna familj känner när de är tillsammans. Att den tanken i vår verklighet är omöjlig att förverkliga är, om inte annat, ett bevis på spelens totala omognadsgrad.
Sen kan vi låtsas om motsatsen bäst vi vill.
Det har återigen blossat upp en debatt angående 
