Se till vänster, där går en arab

Fallout 3 lyckas fortfarande ge mig skrämselhicka. Efter de timmar jag lagt ner på spelet är det rätt underligt att det är fortsatt nervigt, man vänjer ju sig vid allt förr eller senare, kombinationen mörka källare och livsfarliga fällor är dock än idag min värsta mardröm.

Det har självfallet med den överhängande stämningen att göra. Det är lite för mörkt och jag måste koncentrera mig för att se något. Jag hör fiendernas fotsteg, andetag och vrål tillräckligt sällan för att de ska verka tryckande. Och även om ammunitionen numera är generös är mina vapen fortfarande rätt bra på att falla sönder i mina händer.

Och där händer det. När jag kommer fram till en dörr. Hör ett gnissel. Trycker på fel knappar i panik. Och så ett enormt boom som fullständigt förlamar min kropp när en hög granater exploderar framför mina fötter. Det är här som jag hoppar i stolen, svär tyst för mig själv för att sedan använda de ack så dyrbara stimpacken jag har på mig.

Nästan lika illa är det med björnfällorna. De ska ju vara lätta att se, men när man missar dem och hör ljudet av klank runt ena benet. Då är det ökad hjärtfrekvens även här.

Mest rädd har jag nog hittills varit i Rivet City. När jag steg igenom en dörr och hälsades av ett hagelgevärsskott rakt i bröstet. Jag tror att Fallout 3 är det enda spel som varit på god väg att ge mig magsår.

Jag är hjälplös och frustrerad. Den cyniska jäveln Colin Moriarty har information jag vill jag åt, men det kostar, mer än vad jag har råd med. Och när jag passar på att påpeka detta för herr Moriarty, med den kvinnliga charmen påkopplad, fnyser han bara åt mitt klumpiga försök för att istället tredubbla priset. Jag känner för att gråta. Man kan samla kapsyler där ute, visst. Men att bege mig ut i ödemarken och lösa uppdrag när min utrustning är sliten, vapnen är sönderfärdiga och min ammunition knappast räcker till ens ett självmordsförsök då känner jag att jag sitter fast.

Den där atombomben i mitten av staden verkar plötsligt väldigt lockande. Kanske ska jag se till att spränga den jäveln och straffa alla egoistiska loosers som vägrar mig lite solidaritet. Istället bestämmer jag mig för att agera motbalans, det bästa sättet att motverka den här deprimerande eftervärlden är att göra något åt saken själv. Kanske kan mina handlingar få de andra att röra på sig. Kanske.

Beväpnad med ett baseballträ stiger jag därför ut i ödemarken. Jag har ett brev i fickan som ska levereras. På vägen mot en sliten koloni stöter jag på en pojke som förlorat sitt hem och sin familj till eldsprutande myror. Jag förlorar mig i hans historia och gör ett avsteg från postbudsrollen.

Och här är jag, i Fallout 3s våld. Ensam i min kamp för en aningen bättre värld där oddsen knappast är på min sida. Mitt baseballträ smakar på mutantblod.