Christopher Nolan har egentligen förtrollat mig en enda gång. Memento var en upplevelse av rang, den sorten sällsynta film som bara blir bättre ju fler gånger man ser den. Sedan dess har jag uppskattat Nolan, men inte ansett att han kommit upp till samma nivå. Med Inception kommer han bra nära, men fortfarande anas en underskattning av tittarnas intelligens, någonting som i princip inte existerade när Nolan regisserade Memento.
Någon recension tänker jag inte skriva. Inception är den typ av film som borde upplevas utan någon förhandssnack, några idéer, några spoilers eller förväntningar. Här tycker jag att marknadsföringen varit lyckad. Man är inte säker på vad det är för film man kommer att se när man sitter där i biostolen, och själv blev jag överraskad, Inception var inte den typ av film jag hade ritat upp i mitt huvud, och som sådan en väldigt trevlig upplevelse.
Det har inte undgått någon att Inception har höjts till skyarna, och visst finns det substans bakom hyllningarna, det kan visa sig att det här är en av årets bästa filmer och utan tvekan är filmen sommarens måste-se. Samtidigt är det inte bra att lägga alldeles för höga förväntningar på den kommande bioupplevelsen, Nolans regi har sina brister, även om dessa överskuggas av helheten.
Jämfört med de typiska kioskvältare som brukar visas under somrarna är Inception miltalet bättre. Det är en film du absolut måste se, oavsett vilken genre du anser dig favorisera. Unika historier förtjänar att berättas för så många som möjligt. Och Inception är onekligen en unik film. Efter två och en halv timme kommer du ut med ett leende på läpparna – det är definitivt värt en hundring.
Iron Man var en glad överraskning, med tanke på att jag hade väldigt dålig koll på superhjälten var nära nog varenda scen och dialogutbyte en bit godis. Dessutom var det fräscht att se en superhjälte som varken tyckte synd om sig själv eller andra. Kaxigt, pang-pang, humor, självdistans och bara ibland, allvar.
Iron Man 2 är inte den film jag hade förväntat mig. Tonen är allvarligare, manuset tråkigare, Robert Downey Jr. går närmast på rutin och superskurk(arna) är fruktansvärt tråkiga och lättbesegrade. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men gissar på att Marvels satsning på att marknadsföra hela tre andra filmprojekt (Thor, The Avengers, Captain America) inom en och samma rulle säkert har en hel del med det hela att göra.
Vissa skulle kanske kalla sidospåren för påskägg eller fan service, själv blir jag bara irriterad och känner att Iron Man 2 som film närmast är en eftersläng i Marvels marknadsföringsstrategi.
Dessutom har jag kommit att anse att karaktären Iron Man som sådan lider av samma problem som Stålmannen. Inga hot känns trovärdiga. Tony Stark hoppar in i sin metallkropp för att besegra någon skurk och skulle han misslyckas är det bara att bygga en bättre version, för Stark är ju ett geni till den grad att han till och med kan uppfinna nya grundämnen om det skulle behövas. En liten sidnotis till er som kan Iron Man-universet, finns det verkligen inga bättre skurkar än Whiplash? Iron Man verkar ju inte ha några problem som helst att besegra honom, så, vad är grejen?
Som film räknat skulle jag mena att Iron Man 2 är en rätt typisk hyrfilm. Inget som man måste se på bio, men kan vara trevligt att kolla på en trött söndag. För vem vet? Alla distraktioner kanske betalar sig så småningom när Marvel får till alla sina filmplaner, just nu känns det dock som att den enda vägen härifrån är neråt.
Nu i efterhand: Varför har alla karaktärer smörjt sig med brun utan sol? Och varför ser allas händer så fula ut? Hmmm?
Världen har rämnat. Bränder bryter ut här och var, döda träd faller handlöst, det finns inget växtliv och allt djurliv är utrotat. De fåtal människor som fortfarande lever mördar och rånar andra för minsta brödbit, för att inte tala om kannibalerna som ser till att äta upp dig efter att de rånat dig på allt du äger. I denna värld vandrar en far och en son med två kulor i en rostig pistol som enda skydd.
Vi förstår inte hur det har blivit så här, bara att det är så. The Road baseras på Cormac McCarthys roman med samma namn, boken har jag inte läst, och det är kanske ett av de ting som får mig att uppskatta filmen väldigt mycket. Det vackra med filmatiseringen är den totala hopplösheten, livet är lika grått och farligt som miljön karaktärerna vistas i. Det finns inget utrymme för empati, skuld, kärlek eller något av det som gör oss till människor. I denna sönderslagna värld får vi följa en far och en son, fantastiskt spelade av Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhe, två desperata människor som gör allt för att överleva, med fadern som pådrivande faktor.
Det jag gillar med Mortensens karaktär är faktiskt att han är minst lika hänsynslös som de fåtal andra människor man träffar genom handlingens gång. Det här är en man som vet vad som krävs för att överleva apokalypsen. I rollen som far har dock den här människan försökt förse sin son med en känsla för rättvisa och empati, här uppstår en kulturkrock som är den drivande aspekten filmen igenom.
För att inte avslöja för mycket så ser vi en ankommande katastrof som kommer att lämna sonen ensam i denna döende värld redan från de första scenerna, frågan Mortensens karaktär måste ställa sig är vilket arv han vill lämna till sin son, mänsklighet eller överlevnad?
Två punkter drar ner helhetsintrycket. Första är en usel produktplacering som förstör hela syftet med filmen, andra är ett tillrättalagt slut som även det går emot filmens meddelande om hopplöshet och överlevnadsvilja. Annars är The Road ett av årets mest sevärda filmer, redan i januari.
Jag får rätt många The Adventures of Baron Munchausen-vibbar av trailern, Tony verkar nästan vara en yngre Baron Munchausen. Och eftersom The Adventures of Baron Munchausen är ett av de mer underskattade filmerna vi har är det ingen dålig känsla.
Jag har rätt höga förväntningar på The Imaginarium of Doctor Parnassus och är redan såld på bildspråket och ljudväven. Dessutom verkar det här vara en alldeles underbar hyllning till Heath Ledger, filmmagi som bäst.
Filmen släpps den fjärde december här i Sverige, men redan den 16:e oktober i Storbritannien exempelvis. Så jäkla orättvist.
Jag förstår inte. Inte alls faktiskt. Hur går det till när sådana här filmer får finansiering? Gissar nästan att någon pitchar ”vikings vs aliens” med ett klorblekt leende och lätt fuktig panna. Det uppstår en pinsam tystnad. Och sen ett rop på 130 decibel från en blekfet producent med odlat hår.
- That’s fucking fantastic!
Och 50 miljoner dollar senare ser vi resultatet nedan.
Är jag sugen? Det kan du hoppa upp och ge dig fan på. Vikingar möter aliens. Nästan lika häftigt som Pirates vs Ninjas. Nästan.
Ja, se på fan. Medan jag är helt fokuserad på Nite Owls röv är många andra fascinerade av Dr. Manhattans dongle. Ska säga er att det satt ett par män på 40+ snett bakom mig när jag såg filmen, och de fnissade varje gång den blåa donglen dinglade på scen. Det sätter ett speciellt intryck om inte annat.
Annars har snacket om donglen varit absurd. Antar att det är så kvinnor känner sig när män snackar bröst. Jag menar, alla vi har ju en dongle, what’s the deal?
Men nädå, saker går till och med så långt att jag länkas av Bloggspejaren på grund av just det inlägget av alla, och sägs till och emot då donglen tydligen varit mycket intressantare än röven.
You know what? Här får ni för att ni är så donglefokuserade. Take that!
Eller ”Nite Owls pumpande röv”, som Daniel så vältaligt lägger fram det. Det är ett av de varaktiga intrycken från Watchmen. Och se det inte som ett underbetyg, att Zack Snyder får mig att till och med komma ihåg en rumpa visar egentligen bara på ett gediget hantverk.
Jo, det där var ett skämt. Men faktum är att once you go Nite Owl-röv, you can’t go back.
Annars? Watchmen är en klart sevärd film, kanske framför allt för fans av boken. Den är trogen den litterära utgåvan till en sådan grad att man sitter och önskar att regissören gärna kunde ha fått ta sig fler friheter. För som det visade sig var Watchmen exakt den film man hade förväntat sig.
Det är också ett gott betyg. Watchmen lämnar mig inte besviken. Men… ett extra… oomph… hade faktiskt varit väldigt välkommet. Vilket leder oss vidare till det förändrade slutet. Man kunde faktiskt ana att tentakelmonstret inte skulle fungera på film – det är bara för underligt. Här gör därför Snyder en egen tolkning, och det är en väldigt passande sådan. Det nya slutet vävs skickligt in i filmen och man känner bara att den är självklar. Watchmen kunde inte ha slutat på ett annat sätt.
Det viktigaste med en film, kan jag känna, är att man lämnar biosalongen nöjd. Och det är just det som händer.
Sen kan man prata rolltolkningar. Jag har hela tiden fasat inför hur det ska gå till att spela Silk Spectre, Ozymandias, Nite Owl, The Comedian, Dr. Manhattan – och kanske framför allt Rorschach. Det är glädjande att rollerna faktiskt fungerar på bioduken. Jag irriterar mig inte på skådespeleriet. Och nästan tre timmar flyter iväg.
Det ska sägas att Zack Snyder har lyckats. Det är inget coup de grace, men definitivt en sevärd film, en som har potential att växa ju fler tittningar man ger den. Bio till helgen?
Skrev en recension på Body of Lies hos Bloggywood här om dagen och kom in på ämnet arabiska på film.
Det finns ju rätt många anledningar till att araber är ständigt närvarande i Hollywoodfilmer, saken är bara den att skådespelarna oftast inte är araber. Det är ett faktum som irriterar mig smått.
Att höra uselt fonetiskt inlärda repliker är ju värsta illusiondödaren. Här har vi självaste Big Bad, med ena handen på en atombomb och den andra ondskefullt omfamnande ett imponerande skägg. Och så öppnar vår nemesis munnen, och ut kommer dagisspråk.
Finns det verkligen så lite arabiska skådespelare i Hollywood? Måste iranier, turkar, spanjorer, italienare och britter hoppa in rollen? Och om så är fallet, varför kan de här skådespelarna inte bara prata engelska? Även om det sker med en ful brytning så har jag lättare att acceptera rollkaraktären.
Inte blir det lättare av att arabiskan alla dialekter. Att höra fonetiskt inlärd egyptiska är comedy guld. Önskar bara att ni kunde förstå hur roligt det låter.
Skrev en recension på 
