Tag Archive for folkmord

Folkmördare på flykt, en teori

Är det inte underligt vad fallna folkmördare och terrorister kan ta till sig i flykten? Jag anser definitivt det, och lite forskning i ämnet skulle inte skada. Om vetenskapsmännen skulle kunna enas kring ett par grundstrategier skulle vi kanske få en bättre möjlighet att hitta våra försvunna förövare. Själv har jag självfallet mina egna teorier.

Vill man gömma sig ordentligt gäller det att förändra sitt utseende till det motsatta. Saddam Hussein och Radovan Karadzic är båda inne på ansiktsbehårning och bojkott av allt vad frisörer heter. Det ska se vildvuxet ut och täcka så mycket av ansiktet som möjligt. Det fungerar nästan, men bara nästan. Nu åkte de båda dit ändå. Kanske hade en anställning som butikstomte främjat folkmördarnas sak – som tur är verkar de dock sakna tillräcklig hjärnförmåga för att tänka så långt – även om Karadzic kommer bra nära med sin ”alternativa” medicinutövning.

Är man säker på att flykt är omöjligt kan man istället göra som förra propagandaministern Mohammed Said Al-Sahaaf, ni vet, han som påstod att de amerikanska trupperna sprang gråtande hem till mamma när de i verkligheten just tagit Bagdad. I det här fallet slutar man färga håret, man tar mormors glasögon på sig och ser till att se sliten och gammal ut. Hela imagen stinker ”tyck synd om mig”. Fruktansvärt nog verkar den här approachen fungera. Al-Sahaaf har ännu inte gripits trots att alla vet exakt vart han håller hus.

Sen kan man ta till extrema åtgärder också. Bin Laden könsopererar sig, byter namn och försöker starta en popkarriär. Det verkar funka så där faktiskt… Men han har åtminstone ännu inte hittats, trots att han befinner sig rakt framför ögonen på Bush och gänget.

Folkmordet i Darfur

Jag har inte kommenterat konflikten i Darfur i min blogg tidigare, detta på grund av min okunskap. Nu har det hänt att jag fått prata med en vän till familjen som arbetar inom UNHCR[1] och är placerad i Darfur. Hennes berättelser har verkligen väckt mig till liv.

Det som sker i Darfur är inget annat än folkmord. Vi har den arabiska majoriteten i Sudan som försöker utrota ursprungsbefolkningen. UNHCR bevittnar mord varje dag och sliter sig sönder och samman för att få världen att vakna, vilket självklart aldrig sker.

Man kan undra varför? Hur många gånger har inte världen i vrede utropat ”aldrig mer”? Det börjar nästan bli en klyscha, en klyscha som tyvärr endast leder till att vi tjattrar i konferenssalar med arga röster och fördömmer själva tanken på att ett folkslag sätter utrotandet av ett annat i system. Men när väl etnisk rensning sker i verkligheten har vi alltid ursäkter för att låta bli att göra något åt saken.

I Sudans fall handlar det nog, återigen, om olja. Här har vi det oljerika Sudan som styrs av araber och som stöds av de arabiska oljestaterna. Och ett förtäckt hot. Världen lyssnar till hotet och väljer att blunda för folkmordet i Darfur som fortgår framför ögonen på hjälplöst FN-folk.

Vad är det för en jävla värld vi lever i egentligen?

  1. FN:s flyktingkommission []

Saddams rättegång, en personlig angelägenhet

Idag åtalades den fallne diktatorn Saddam Hussein för krigsförbrytelser alternativt folkmord gentemot det kurdiska folket. Det här är en rättegång jag väntat på då den är högst personlig.

Jag har berättat det här tidigare, men… mina föräldrar förde en politisk och senare aktiv kamp mot Saddam under senare halvan av 60-talet och framåt sent 80-tal. På grund av detta var vår familj oftast på flykt runtom i Iraks många städer. Runt 1985 när jag var fyra, fem år gammal och min bror strax under ettårsåldern blev trycket från regimen för stort och vi var tvungna att söka oss till Kurdistan. Här hade kurder och irakiska motståndsmän lyckats bygga upp en hyfsad defensiv position medan de förde ett gerillakrig mot Saddam och hans trupper. Det var här vi gjorde oss ett hem medan mina föräldrar tog till vapen för att befria det Irak de inte längre kände igen. Vid 1987 fick Saddam nog och de kemiska attackerna började slå till hänsynslöst mot kurdiska byar och städer. 1988 var det vår tur att drabbas och vi förlorade ett antal martyrer i de kemiska attackerna. Det blev omöjligt att stanna i Kurdistan och det var många som flydde landet. Det var just de här omständigheterna som ledde till att vi, till slut, hamnade i Sverige.

När jag säger att jag tar den här rättegången mot Saddam personligt menar jag verkligen det. Anfalkampanjen[1] fick oss att fly från våra hem, dödade och skadade våra vänner, och har i efterhand fått oss att inse att även vi hade tagit skada.

180000 182000 människor förlorade sina liv under den kampanjen. Majoriteten av dessa var oskyldiga kurder som bara försökte leva sina liv så gott det gick.

Dödsstraff är inte nog som straff för Saddam. Men jag antar att man tager vad man haver.

Inlägget pingar till Intressant.

  1. Benämningen på den irakiska operationen där kemiska attacker och en marcherande armé med order att avrätta överlevande ingick. []

Glädjebesked

Den misstänkta massmördaren från Somalia, Abdi Qeybdiid, har anhållits i Lund misstänkt för folkmord. Det är definitivt goda nyheter. Jag hoppas innerligt att monstret åker dit på livstid.

Samtidigt kan jag inte låta bli att göra kopplingar till Irak. Det finns många massmördare på flykt, vissa av dem tror säkert att de klarat sig. Inte en chans säger jag. Vi kommer att ta er en och en och ställa er inför rättvisan – någonting ni aldrig gjorde med era offer.

Man glömmer inte sina demoners ansikten. Att ni drev oss på flykt från vår eget land kommer att bli ert fall nu när ni själva flyr. Vi kommer att känna igen er och lämna er i rättvisans händer.

Ni kommer att åka fast, en efter en.

Folkmord

Många gånger när jag talar om hemskheterna i Irak så nickar folk på ett sätt som om de inte riktigt tror på mig, som om jag överdriver just på grund av mitt hat mot Saddam och hans Baath-parti. Nu har dock Saddams halvbror Sabbawi Ibrahim al-Hassan al-Tikriti, enligt den statliga tv-kanalen Al Iraqia, erkänt en del av sina brott. Bland annat att han personligen avrättat fyra före detta irakiska utrikesministrar[1] och 607 kuwaitiska krigsfångar. Nu pratar vi alltså om en enda person som enligt erkännandet själv avrättat utrikesminstrarna, men där det är osäkert om han beordrat morden på de kuwaitiska krigsfångarna eller om han, även här, personligen sett till att utföra dåden.

En enda person med minst 611 människoliv på sitt samvete – en person som dessutom är en obetydlig bricka i det stora Baath-spelet. Förstår ni mitt hat nu?

  1. Baathpartister de också till råga på allt []