En Intel 8080 har vaknat. Med en processorfrekvens på hela 2 Mhz har den börjat sjunga ”Still Alive” genom att sno sig ett SID-chip från en stackars Commodore 64 för att sedan misshandla den med gammal hederlig Assembler-kod.
Var är John Connor när man behöver honom, och känner han till det faktum att kakan är en lögn?
En viktig del av The Orange Box tror jag många missar. Nämligen Valves utvecklarkommentarer. Både till Episode One, Episode Two och Portal kan man starta ett kommentatorspår som ger väldigt många intressanta inblickar i utvecklingsarbetet.
Det är oerhört kul, åtminstone för min del, att få en förklaring från ansvarig kodare eller designer för varför man gjort som man gjort i en viss sekvens. Mycket återkoppling sker till speltestandet, att testare haft synpunkter som fått spelet att förändras, oftast till det bättre. Med mitt arbete som testare som petar i speldesign är självfallet intresset på topp.
Här kan jag återigen passa på att nämna Portal, spelets kommentatorspår är ungefär lika intressant och underhållande som spelet i sig. Man kunde ana att utvecklingen av ett spel i den kalibern skulle vara lite extra krångligt, men aldrig att det skulle vara så pass svårt att få ihop. Som bonus får skådespelaren bakom GlaDOS, Ellen Mclain, komma till tals och vi får bland annat höra hennes normala röst, hur hon låter när hon agerar som GlaDOS innan datorerna förvränger hennes röst och dessutom hennes tankar om röstregi och manus som självfallet varit oerhöert viktiga i ett spel som Portal.
Jag har inte haft lika kul med ett kommentatorspår sen Starbreeze med knacklig svengelska förklarade hur utvecklingen av The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay gått till. Att köra igenom The Orange Box utan att lyssna till utvecklarnas tankar och resonemang är att spela ett halvt spel. Och så ska det absolut inte vara.
Ett oväntat möte i Half-Life 2: Episode Two. Mitt i det mest dramatiska kapitlet i Half-Life-sagan står han där. Alf Svensson. Han har lagt av sig glasögonen och kallar sig själv Magnusson. Men mig går det inte att lura. Jag hälsar lite försynt, undrar om Alf tycker att det är lika pinsamt som jag själv gör. Han är korthuggen och irriterad. Jag antar att han inte ville att någon skulle känna igen honom.
Det är lite ledsamt. För jag har faktiskt tagit mig an många svårigheter för att nå fram till Alf. Jag drar mig till minnes mitt första minne med en Combine Hunter, min färd i underjorden, min åktur mot The White Forrest. Och mitt förhållande till Alyx Vance som numera gått ifrån att vara subtil till att bli mer självklar.
Alf, du anar inte vad jag varit med om…
Episode Two sviker inte. Det är en dramatisk, berättarteknisk- och tempomässig uppskruvning av Half-Life 2 som väntar. Spelmotorn nya känsla för öppna landskap ger mig största möjliga njutning när jag bränner genom landsbygden i min powerride. Och när jag staplar genom underjorden är den klaustrofobiska stämningen påtaglig. Annars är det spelmässigt de fysiska pusslen som lämnar störst intryck, de har aldrig tidigare varit lika subtila eller intelligenta. Har man en bra fysikmotor att luta sig mot så ska man absolut utnyttja den. Någonstans känns det som att Valve vågar göra det först nu i Episode Two.
Så hör upp Alf, jag tål inte din otrevliga ton, du ska tacka din Gud att jag är på din sida. För det kliar banne mig i mina fingrar.
Något annat som lämnar intryck är hur Valve mästrat den interaktiva berättartekniken. Karaktärerna man möte beter sig obehagligt mycket som de ska. Ni förstår kanske vad jag menar. Jag förväntar mig inte att karaktärer ska blinka åt mig, att de ska ge mig den där blicken, att de nervöst ska klappa sig om handen, att de uttrycker skräck med ansiktet och så mycket mera. Icke-spelar karaktärer ska i ett datorspel se likadana ut och upprepa samma fras. I Half-Life 2 känns de aningen för levande.
Tur kanske att Episode Two endast har en speltid på runt 7-8 timmar. Annars hade det blivit för mycket av det goda. Ta er tid Valve, ta er tid att göra Episode Three till exakt den upplevelse ni vill förmedla. Något annat förväntar jag mig inte från er.
Och Alf. Om du bara kunde slappna av ibland…
När man köper The Orange Box i butik ingår, förutom alla spel, även en låt från Jonathan Coulton med titeln ”Still Alive”. Det är en skön dängare som man inte kan låta bli att älska. Och eftersom samma låt används under Portals eftertexter har man dessutom en emotionell koppling om man klarat det spelet (förvänta dig en recension när jag får ordning på tankarna).
Men vad händer då om man liksom jag köpt The Orange Box via Steam? Ja, då ligger självfallet låten på hårddisken, även om den är lite svår att hitta. I och med att den är värd att spara ska man dock absolut anstränga sig för att få tag på mp3-filen. Och då ska man göra så här:
1. Ladda ner ett program som heter gcfscape och installera. (länktips)
2. Gå med hjälp av programmet till Program/Steam/SteamApps
3. Öppna Portals content.gcf-fil.
4. Leta upp portal_still_alive.mp3 under Portal/Sound/Music
5. Kopiera och spara mp3-filen på ett bättre ställe.
6. Avlyssna och njut.
Du petar som vanligt i dina filer på egen risk. Och om instruktionerna ovan av någon anledning inte skulle fungera, eller om du inte vågar rota i spelkatalogerna, ja – då kommer självfallet imeem till din räddning. Varning för spoilers dock.
Instapaper
