Jag har lirat Halo 3-betat i ett par dagar nu och intrycken är faktiskt väldigt svikande. Ett mer konservativt spel har jag nog inte lirat på år och dagar.
Jag vill minnas att jag var en av dem som uppskattade första Halo väldigt mycket. Det var riktigt kul att hamna på den här konstiga ringplaneten med dess flora och fauna, man fick verkligen känslan av att uforska och upptäcka. Planeten man hade kraschlandat på var ett mysterium som bara väntade på att bli löst. Det kliar i mina fingrar till och med nu när jag skriver om mina upplevelser.
Sen kom Halo 2 och jag var lite… meh. Spelet var snyggare, Master Chief kunde bära två vapen samtidigt och det var typ allt. Det fanns inte så mycket nytt. Det var delvis därför jag blev väldigt positivt överaskad när jag fick spela rollen som The Arbiter. Jag vet att den här killen var hatad av många (troligen för att man fick tampas med The Flood), själv tyckte jag att The Arbiter var bäst i hela tvåan – en nyhet som väckte min nyfikenhet.
Och här kommer då Halo 3-multiplayer betat vandrande och jag hoppar på tåget, för att som sagt bli besviken. Jo, jag är medveten om att betat ger en väldigt smal bild av vad slutresultatet kommer att bli. Det är trots allt endast multiplayer på några banor. Men… det finns mycket att rynka på näsan inför. Hela spelet andas någonting som kommer att gå hem i stugorna, det andas populism, en illusion av trygghet och en stor känna-igen-sig-faktor. Det här är spelvärldens motsvarighet till Sverigedemokraterna.
Det finns de som säger att spelet inte kommer att släppas förrän om sex månader, att allting kommer att förbättras och ändras. Dessa har uppenbarligen inte arbetat inom spelindustrin. Så många förändringar kommer vi inte att se. Man låser ett spel när det går in i alpha för att sedan arbeta på att finslipa det. Det är realiteten. Grafiken kommer med andra ord inte att förändras, den kommer bara att finslipas. Vad vi ser i det här betat är i princip vad vi kommer att se i det färdiga spelet. Nämligen en mer högupplöst version av Halo 2, ingenting mer. Sättet vi kontrollerar Master Chief på kommer att vara detsamma, enda förändingen är att X-knappen bytt funktion, knappast revolutionernade. Vi kommer att få spöa samma fiender som vi alltid gjort och vi kommer inte att kunna leka med gravitationen mer än vad vi gjorde i en väldigt begränsad omfattning med Halo 2.
Halo 3 slår mig som ett fegt spel. Ett spel som inte vill utvecklas, som spelar på igenkänningsfaktorn, som går hem i stugorna. Ett spel som Jimmie Åkesson kommer att prata sig varm om. Gamla värderingar, ”trygga” värderingar.
Halo 3 känns lite som SD.
När spel blir film, eller när film blir spel brukar resultatet för det mesta innebära problem. Förvånande nog brukar böcker som filmatiseras bli rätt bra – aldrig bättre än boken förvisso, men rätt okej ändå.
