Det pratas mycket om nätdejting, ibland får jag höra om positiva upplevelser, allt som oftast om negativa diton. Min inställning har varit skeptisk, rejält mycket dessutom. Jag tror inte att nätdejting funkar för min del, det kan förvisso funka för andra, men den typ av människa jag är klaffar inte ihop med dejtingtjänsterna som sådana.
”Du måste ge det ett försök åtminstone”, säger två av mina vänner, som provat och inte riktigt lyckats. Rekommenderar match.com gör de dock ändå, så jag hoppar på och provkör i en månad. Jag har ju tidigare experimenterat med annat, så varför inte detta?
Först genomförs en profilering av mig baserat på några frågor jag svarar på. Jag tycker att resultaten inte stämmer in på mig, men what the hell, jag kanske saknar självinsikt. Baserat på mina resultat får jag rekommenderat fem kvinnor att kontakta. Jag samlar mod genom att tänka på att alla som är medlemmar på den här sajten ändå är precis som mig, singlar som nätdejtar. Jag skickar ett meddelande till den kvinna vars profil verkar mest lockande bland de fem. Jag berättar lite om mig själv, talar om att sajten tycker att våra profiler är kompatibla och avslutar med ett ”ser fram emot att höra ifrån dig”. Det ska sägas att jag är en total n00b när det gäller det här, tycker ändå att mitt meddelande är hyfsat. Jag möts av total tystnad.
Min profil som sådan är ifylld, jag har laddat upp bilder, och jag ger ett seriöst intryck. Hmm… kanske för seriöst? Var jag för påflugen?
Försök nummer 2. Den här gången skickar jag bara en blinkning till näst bästa kvinna i min rekommendationslista. Jag känner mig lite smutsig, det är ju nästan som att vara byggarbetare och vissla varje gång en kvinna går förbi. Återigen, total tystnad.
Efter en vecka får jag själv ett brev, den är skriven av en rysk kvinna och är babelfish-översatt till svenska. Eftersom jag är webbveteran reagerar jag som man ska göra i sådana här fall, jag raderar meddelandet och glömmer det hela. Två veckor har gått och jag har möts av tystnad och ryskt spam, spänningen jag kände i början av experimentet har definitivt lagt sig.
Vi fastforwardar nu till ett lyckat utbyte av meddelanden. Det är en kvinna som jag hittar via sökfunktionen, jag skickar ett meddelande till henne som kort förklarar att jag gillade hennes profil, att jag ser fram emot att brevväxla och att jag tycker att hon ser vacker ut. Där får jag napp, men kanske inte riktigt som jag tänkt mig.
”Varför så PK? Ingen kommer att tro på dig?”
Som sagt, inte vad jag väntat mig, men ett svar är ändå ett svar, så jag skickar tillbaka ett meddelande där jag undrar vad hon menar.
”Ateist? Vänster? Röker inte? Snusar inte? Dricker bara på fest? Vem försöker du lura?! Jag vill ha en man, inte PK.” Hon är kort i ton, lite oförskämd, använder uttrycket ”PK”, inte min typ känner jag, tänker ändå inte kapa kontakten helt och hållet. Vad vet jag vad hon varit med om tidigare? Jag skriver ett svar där jag förklarar att jag försökt vara ärlig i min profil och att det säkert leder till att den inte passar alla, jag lägger till:
”Skulle vi bli ihop någon gång så får du räkna med att jag kommer att försvara dina rättigheter i samhället, att jag kommer att kräva att vi delar på hushållssysslorna, och att jag kommer att ta ut hälften av föräldradagarna om den dagen så kommer!!!”
Extra utropstecken intended.
Nu blir det väldigt tyst i inboxen igen. Månaden går ut. Jag bekräftar mina misstankar om att nätdejting inte är för mig och raderar mitt konto. Lite kul hade jag åtminstone med mitt sista brev, humorn var tyvärr kanske inte lika uppskattad hos mottagaren dock, men det är ytterligare ett tecken på att vi två åtminstone inte passade ihop.
Betyg: 2 stortån av 4 tummar.
