Så, dessa är alltså mina resor inom Sverige de sex senaste månaderna – i alla fall enligt den positioneringsdata som Apple samlat in via min telefon. Inget uppseendeväckande kanske, men ändå aningen skrämmande att datat är så lättillgängligt för vem som helst.
För min del tog det en iTunes-säkerhetskopia, en nedladdning av iPhoneTrackerWin och ett knappklick. Och så var kartan där.
Inte okej Apple, inte okej.
Det bästa med Game Dev Story är, nördigt nog, namngivandet av de kreationer jag lyckas få fram under min karriär som studiochef. Särskild stolt är jag nog över min konsol som fick ta det fantastiska namnet The Vengaboy, gissa varför liksom.
Minst lika roligt får man anta att jag haft med namngivandet av mina spel. Vad sägs till exempel om spionsimulatorn ”Born Identity 3″, racingspelet ”Handy Brake”, onlinerollspelet ”Blue Oyster” (för övrigt mitt mest sålda med över 45 miljoner exemplar, CODBLOPS, vad är det?), musikspelet ”Flip Off 2″ eller Sims-klonen ”Green Card USA”?
Upptäcker förresten en del obehagliga strömningar från de titlar jag angivet. Jag menar poncho-fps:et ”Tequila Shot” är ju bara dålig humor. Inte blir det bättre med spionrollspelet ”Alpha Alcohol” eller pyramidpusslet ”Sphinx Off”. Min absoluta favorit måste dock ändå vara musikspelet ”Snel Hest Rave” som faktiskt fått två uppföljare.
Sen ska man inte heller underskatta influenserna från populärkulturen med titlar som ”Drive Grumpy”, ”Ninja 4-ever” eller ”I’d hit that 2″ som självklart är ett rörelsekontrollbaserat ninjaspel.
Facebook-evenemangen har blivit lite av den nya uppslagstavlan, det bjuds till fester och evenemang hit och dit och ”alla” verkar använda sig av funktionen för att få med sina vänner på diverse datum. Samtidigt har iPhone blivit lite av vars man egendom. Skulle det inte vara trevligt om man kunde para ihop facebook-evenemangen med iPhone-kalendern? Jovisst, och det kan man. Med mer eller mindre krångliga lösningar.
De flesta verkar föredra omvägen via tredjepartsapplikationer som google eller fbcal, men visste du att iPhones kalenderinställningar enbart är fullt tillräckligt?
Så här gör du för att kombinera facebook-evenemangen med din iPhone-kalender:
1. Gå till http://www.facebook.com/ med din iPhone och välj att visa ”Full site” i footern.
2. Klicka på ”Evenemang”.
2. Klicka på ”Exportera evenemang”.
3. Kopiera/spara/skriv ner länken i fönstret som öppnas.
4. Gå till ”Inställningar” på din iPhone.
5. Välj ”Epost, kontakter, kalendrar”.
6. Tryck på ”Lägg till konto…”
7. Välj ”Annat”.
8. Välj ”Lägg till prenumerad kalender”.
9. Klistra in den adress du hämtade vid punkt 3, evenemang-länken alltså och låt servern synka.
10. Skriv in ditt facebook-användarnamn och lösenord och tryck på Klar.
Nu har du parat ihop facebook-evenemangen med iPhone-kalendern. Öppna kalendern och du kommer att märka att din iPhone kommer att koppla upp sig för att hämta hem kalenderdata från facebook-servern. Efter några sekunder är integrationen färdig och klar.
Svårare än så är det inte att få till facebook-evenemangen i din iPhone-kalender, men det borde absolut vara enklare.
Med bra spel pratas det alltid om det där lilla extra. Puffen magi som förvandlar bra spel till toppenditon. Jag är osäker på vad denna ingrediens består av, men kärt barn har många namn. Polish, balansering, målgruppsanpassning och inte minst ovan nämnda magi.
Game dev story är ett spel som har DET. Konceptet har gjorts många gånger, ett simuleringsspel för en casualpublik, den här gången med ett spelutvecklingstema. Du driver din egen spelstudio och utvecklar spel genom att välja plattform, genre, tema och utvecklingsteam (inhouse eller konsulter). Grafiken är inte vidare snygg, men 16-bitar-charmig. Musiken är en enerverande evighetsmaskin. Det finns problem med balanseringen av inkomsterna, jag kan tycka att licenskostnaderna för att kunna utveckla spel till nya konsoler skenar iväg för mycket och de små avbrotten i form av en spelmässa och en prisutdelningsgala är gimmicker som jag hade kunnat klara mig utan.
Ändå kan jag inte sluta spela Game dev story. Spelet har DET. Jag går på illusionen om att jag driver en spelstudio, att mina val är avgörande för min studios överlevnad. Jag blir löjligt glad av bra säljsiffror och uppskattar de fanmail studion får in. Game dev story suger liksom in mig i dess lilla värld och vägrar att släppa mig. Det är ett tecken på bra spelutveckling.
Som om det inte räckte är spelet dessutom fullt av blinkningar och hyllningar till spelbranschen. Du anställer Stephen Jobson och Gilly Bates och du utvecklar spel till Sonny PlayStatus och Senga Uranus. Nörderiet har inga gränser och det är lätt att tycka om ett sådant spel.
Game dev story finns på Apple appstore, du borde köpa det och njuta av kanske det mest meningsfulla spelet till iPhone. Någonstans är det till och med bättre än Angry Birds.
Tack till Bitspeak och Megastorm för övrigt för tipset, hade aldrig hittat Game dev story utan er.
Det finns i runda slag runt 250000 iPhone-appar i Apples App Store, alla möjliga och omöjliga program går att hitta och Apple har själva inte varit sena med att utnyttja detta faktum med taglinen ”there is an app for that”. Med tanke på detta funderar jag på om våra iPhones kan tala om vilka vi är med hänsyn till vilka appar vi väljer att installera?
I viss mån kan en iPhone ge in indikation på intressen exempelvis. Finns det många spel? Finns det sociala webb-appar? Finns det receptappar? En iPhone kan kanske även ge en indikation på ens ekonomiska situation, har man flest gratisappar eller köpappar? Har man kostat på sig en dyr GPS-app?
Jag vet inte vad min iPhone säger om mig, det är ju svårt att vara introspektiv baserat på vilka appar man ansett sig vilja använda, alternativt tyckt varit coola att ha. Men här kommer en lista på icke-standard-appar jag valt att installera på min iPhone. Vad tror du att de säger om mig?
Instapaper: För att kunna läsa de där artiklarna som jag inte hinner med annars.
Reeder: Istället för Google Reader, snyggare och smidigare.
Twitter: Officiella appen är faktiskt den jag gillar mest.
Facebook: I mobilen funkar det hyfsat, men sajten är onekligen bättre.
Yahoo Messenger: För att min älskade R är en yahooare – appen är rätt ok faktiskt.
Res i STHLM: Oumbärlig om du åker kollektivt i Stockholm (och har en iPhone).
Spotify: Använder jag alldeles för sällan, men gratis musik i mobilen med oändlig dataöverföring är faktiskt epic win.
Angry Birds: Beroendeframkallande kasta-fåglar-på-grisar-spel.
Puzzle Quest 1 & 2: Tidsdrivande pusselspel, kreativ approach på matcha 3-konceptet.
StoneLoops: Ingen aning om varför appen är borta från app store, men annars en Zuma-kopia.
The Secret of Monkey Island: Special Edition: Klassiker som funkar förvånansvärt väl med touch screen.
Azkend: Ännu en kreativ tagning av match 3-konceptet.
World of Tunes: En dålig Osu! Tatakae! Ouendan-kopia.
Peggle: Pusselspelet funkar bäst på pc, men är lagom underhållande på iPhone.
Read more
Det känns lite som att teamet bakom iPhone-applikationen Booyah tar i med tårna för att skapa en hype runt produkten. Man lanserar Booyah som ”The World’s First Achievement System for Life” – applikationen ska bjuda dig på belöningar för det du uträttar under din vardag, och någonstans kommer man även med det dråpliga ”Experience Facebook and Twitter in 3D” som inte är sant någonstans – jag ser i alla fall inte pratbubblor på en karta som värst 3D.
Bara här är det anledning till att bli misstänksam, och efter att ha provat Booyah kan jag konstatera att applikationen egentligen inte är något annat än en glorifierad tredjepartsuppdaterare till Facebook och Twitter.
Problemet med Booyah är att inte den inte håller vad den lovar. Där exempelvis Zyked, en träningsapplikation som även den förser dig med achievements, håller koll på din träningsmängd och belönar dig därefter låter Booyah dig stå för allt arbete. Om du lagat mat så kan du skicka ett meddelande till Twitter eller Facebook via Booyah och vips har du tjänat en ”life achievement” i kategorin mat – ingenstans måste du faktiskt uträtta någonting, det räcker med att du skriver ett meddelande i en kategori för att ditt achievement ska intjänas. Det säger sig självt att känslan av en prestation aldrig infinner sig med denna metod.
Det är synd, för Booyah har potential. Klickar du på kategorin kultur i applikationen så dyker det faktiskt upp tips om evenemang i Stockholm. Ett smartare sätt hade varit att hålla koll på din position via GPS och först ge dig en achievement om du faktiskt dyker upp på evenemanget, den nuvarande metoden med en textbaserad statusuppdatering förtar hela känslan och meningen med Booyah.
För att det här med ”life achievements” som drivmedel att uträtta saker och ting ska fungera måste Booyah faktiskt se till att jag inte fuskar i största möjliga mån, och i nuläget är det alldeles för lätt att fuska. Därmed blir Booyah bara en bra, men i slutändan misslyckad idé.
What’s the catch?
Jag har alltid varit skeptisk mot Halebop, inte för att de blåst mig eller något, jag har aldrig haft med dem att göra ens. Det är deras image som gör mig osäker. Halebop känns inte seriöst. Känns som ett bluffbolag. Jag tror att reklamen kan ha mycket med det att göra. Slarvigt tecknade snuttar med en helt meningslös punchline. Det företaget kan liksom ingen driva på allvar.
Och så ser jag operatörens iPhone-erbjudande. Och den låter… rimlig. Bindningstid i 24 månader, månadsavgift på 268 kronor för 16-gigaren, 500 MB surf ingår (fritt egentligen, men när hastigheten sänks till modemnivå efter 500 MB så är det rena skämtet).
Är det de 500 MB:en som är ”the catch” i det här erbjudandet?
För jag har aldrig haft en telefon som jag gjort mig av med på mindre än två år, och då har jag haft the worst of the worst. Och 500 MB räcker väl långt?
Missar jag något väsentligt här?
När jag hade ett jobb inom mobilspelsbranschen en gång i tiden fick jag nöjet att testa Raging Thunder från Södertälje-baserade Polarbit. Året var 2006 och spelet var ett klassiskt arkadracer, grejen var dock att det såg förbannat snyggt ut. Flytet och fartkänslan var också imponerande – det var en rolig 3d-motor man fick leka med.
Två år senare och Polarbit lyckas med en rejäl PR-kupp. De har portat Raging Thunder till iphone och reaktionerna låter inte vänta på sig. Man läser riktigt roliga kommentarer om hur överlägsen iphone är som kan köra sådana här avancerade mobilspel, att alla andra telefoner suger som fortfarande har problem med 8-bitarsgrafik.
Själv körde jag Raging Thunder på en Nokia 6630, en Sony Ericsson P900i och en Qtek 8310. För två år sen. Spelet var om möjligt mer imponerande då. Men iphone-maffians okunskap skiner igenom, utan deras älskling hade det varit omöjligt med sådana här mobilspel. Jag antar att man inte ska beskylla dem för att de inte vet bättre, mobilspelsbranschen har ju varit riktigt dålig på att marknadsföra sig själv.
All heder till Polarbit dock som kuppar rejält. Kudos till förmågan att placera sig på rätt plats under rätt tid. Proof of concept-filmen ses nedan:
Nördigare än så här blir det väl inte. Jag har upptäckt en User Agent från iPhone i systemet. Informationen från vår User Agent får mig att göra några antagningar:
Hur ser då denna härlighet ut? Jo, som sådant:
Mozilla/5.0 (iPhone; U; CPU like Mac OS X; en) AppleWebKit/420+ (KHTML, like Gecko) Version/3.0 Mobile/1A538a Safari/419.3
Och till sist. Jag är fortfarande helt ointresserad av denna telefon. Den ska visst inte ens ha stöd för java…
Mobilbloggen MobileWhack har lyckats gräva fram ett Apple-patent från 1982. Tydligen har Apple önskat sig en bit av mobiltelefonmarknaden sedan länge.
Som tur är blev det aldrig någonting av planerna. Jag är inte säker på att någon hade känt sig bekväm med att ha ett radioaktivt äpple i fickan.
Vem var det som sa att Apple alltid varit vassa inom design?
Instapaper
