Det är dags att ta till storsläggan, högst medveten om att det aldrig kan hända här vill jag ändå presentera ett worst case scenario. Vad är det värsta som kan hända om FRA-lagen träder i kraft? Tyvärr är svaret värre än du kan ana.
Låt mig beskriva min bakgrund. Jag föddes i Irak. Ett land som härskades av en paranoid diktator, en diktator vars främsta vapen var en totalitär underrättelsetjänst och förmågan att spela ut, till och med, barn och föräldrar mot varandra. Jag föddes i det ultimata angiverisamhället, med skräckexemplet av en underrättelsetjänst gone wrong vid toppen av pyramiden.
Kort sagt. Det värsta som kan hända, det har jag tyvärr fått uppleva.
Fråga dig, vad gör vi, jag och min familj här i Sverige egentligen? Vad får en människa att fly sitt land? I vårt fall stavas svaren övervakningssamhälle, underrättelsetjänst och oönskade individer.
Det framhåller sig som sådant att jag har två föräldrar som sa nej. Någonting jag är oerhört stolt över. De sa nej till Saddam och de arbetade på att få fram något bättre. Detta drog till sig uppmärksamhet. Mina föräldrar, deras släkt, deras vänner och hela umgänget kartlades och förföljdes. Det här var ingen lek. Folk fängslades, torterades och mördades. Till slut kände min familj sig tvingade att fly Irak.
Vi hamnade som tur är i ett land som respekterade den personliga integriteten, ett öppet land där individen inte behövde vara rädd för att kommunicera sina åsikter, hur obekväma de än må ha varit. Och så har det, mer eller mindre, varit de snart 19 år jag levt i Sverige.
Den första januari 2009 kommer det här att ändras. Och jag blir rädd. Jag har sett vad FRA-lagen kan leda till i dess mest extrema form. Och någonstans pirrar det till i hjärtat när jag ser vad statsministern kan vara kapabel till. För vad blir nästa steg? Hur kommer regeringen att reagera när den pressas nästa gång? Eller för att dra det ännu ett steg, hur pass mycket kommer man att vässa FRA-vapnet om regeringen eller staten utsätts inför ett hot – hur vagt eller reellt det än må vara.
Tar man första steget mot ett övervaknings- och angiverisamhälle är det lätt att bli fartblind och glömma att dra i bromsen. Hur ser ett FRA-Sverige ut om fem år? Om tio år? Om tjugo år?
Lite rädd är man. Absolut.
Detta är ett inlägg jag länge önskat skriva men aldrig kunnat. Det är helt enkelt för stort, jag har själv inte alla svar och kan därför inte redovisa för vad som pågår i mitt huvud. Det svåra med att skriva har för min del alltid varit själva början. Jag kan gå runt med allt det jag vill säga i huvudet men när det väl kommer till att sätta det på pränt så funkar det aldrig förrän jag lyckas komma fram till en bra inledning.
