känslor | Se till vänster, där går en arab

14Jun/092

Tårar är inte till spillo

Jag gråter aldrig. Det var länge en sanning. Jo, jag kände sorg, empati och fick en klump i halsen när omständigheterna serverade upp ett sådant känsloläge - men jag grät aldrig.

Jag kunde en gång i tiden tycka att folk var banala som talade om att gråta till en film, en bok eller en låt. Cyniskt undrade jag om de låtsades för att få sympati, eller för att framstå som emotionella. Gråt är ju något stort, man sparar det till senare, när inget annat funkar.

Jag tror att jag har varit en känslokall människa.

Numera är det annorlunda. Det smyger på en. Faktum är att jag inte kommer ihåg när jag började fälla en tår för någon scen på tv, eller för en textrad i en låt. Det kanske handlar om mognad. När man levt tillräckligt länge lyckas man samla på sig en hel del minnen och intryck. Och det är dessa egentligen som får en att gråta. Det där hemska nyhetsinslaget eller det där kapitlet man just läst agerar ventil.

Och en dag vågar man bara känna.

Taggat under: känslor 2 Kommentarer

3Nov/081

Naseer och kvinnorna

Jag har sällan varit personlig i den här bloggen. Det där med att hänga ut sig själv på nätet känns bara jobbigt. Men nu tänkte jag köra med lite chockdoktrin för att komma över min bloggtorka.

Välkommen till inlägget om Naseer och kvinnorna.

Joråsåatt. Jag har inte precis haft den bästa lyckan med hela dejtingsvängen. Mycket beroende på att folk har svårt att förstå vem jag är. Och det är kanske helt och hållet mitt eget fel.

Jag har träffat tjejer som sett mig som en arab. De har förväntat sig en man som går ut och tjänar in brödfödan medan de själva sett en framtid där de kunnat stanna hemma och allmänt leva livet framför dag-tv såporna på TV3. Det finns hur många fel som helst med det här scenariet. Ett av dem är alldeles självklart, vad ska man ha en partner till som är hemma dygnet runt? Vad pratar man om? Hur kommunicerar man? Hur får man fram någon balans i livet? Jag är ute efter en partner som studerar, arbetar, volontärarbetar - vad som helst som får denna att komma ut och samla på sig erfarenheter som man senare kan diskutera vid matbordet. Jag vill ha en partner som utmanar mig.

Tro det eller ej så har jag även träffat tjejer som sett mig som en arab. Fast åt andra hållet. Här har någon form av rädsla för "vem jag verkligen är" satt stopp för alla framtida scenarion. Man har trott att jag skulle kunna ställa krav på umgänge, utgång, hemkomst och allt sånt som är sunt i ett despotiskt förhållande. Mitt svar har alltid varit, varför skulle jag det? För det första, vem vill träffas 24 timmar om dygnet? Fatta vad toppen det skulle vara om min partner gick ut och festade? Jag skulle kunna umgås med mina vänner, kolla på mina program och mina filmer, spela mina spel - allt det där utan dåligt samvete. Att två personer i ett förhållande har varsitt liv är bara positivt, och återknyter dessutom till förra stycket. Man vill ju gärna ha något att prata om när man väl träffas. För det andra har jag tillräckligt svårt att hålla koll på mitt liv, skulle jag hålla koll på ditt liv också? Orka!

Den tredje typen av kvinnor jag träffat är de som planerar alldeles för mycket. Sådana som ser en framtid från första dejten. Det är inte särskilt attraktivt. Jag är en lika mycket vovve-villa-volvo-person som alla andra. Men... att hitta en partner som man vill spendera hela sitt liv med tar tid. Jag vill inte vara den som träffar en kvinna, flyttar ihop efter en månad, skaffar barn efter ett år, för att sedan skilja mig efter två år. Det där är precis som att man skulle få en preview av ett komplett liv bara för att bli utslängd från salongen. Här är det säkert araben i mig som talar, men jag anser att så fort barn kommer på tal så ska man vara relativt säker på att man hittat en livspartner. Uppbrott är vanliga, men personligen vill jag helst inte genomgå någon.

Så, vem är jag och vad vill jag? Det är frågor som tar tid att besvara. Och det är egentligen hela andemeningen med inlägget. Det tar tid att lära känna en person. Jag tror att många skulle må bättre av att ta sig den tiden. Ingen av oss är "bilden" av oss. Vi är bara de vi är.

Taggat under: dejting, känslor, kvinnor, män, naseer 1 kommentar

31Aug/070

Vi mår bra

Har du hört talas om Jonathan Harris och Sependar Kamvars känsloprojekt We Feel Fine? Det borde du ha gjort, och om inte är det inte för sent att ändra på saken.

Sedan augusti 2005 har våra känslor kategoriserats. Känslor har skördats från bloggar och samlats under ett tak, nämligen projektet We Feel Fine. Ett konstant sökande pågår efter termer som "I feel" eller "I am feeling", otaliga sökspindlar finkammar webben och så fort de hittar de två termerna eller varianter därav registreras resultatet i en databas. Säg till exempel att du skriver "I feel great" eller "I am feeling tired" - We Feel Fine kommer då att spara dina känslor för att sedan sammanställa dem i en databas ihop med info om fysisk adress, kön, ålder och annat sökspindlarna hittar.

Nu kanske du undrar varför detta görs? Svaret är statistik. På We Feel Fine findings listas våra känslor för allmän beskådan. Här får jag till exempel att människor i åldrarna 20-29 är duktigast på att skriva om sina känslor, att januari 2006 var den känslotätaste månaden hittills, att Singapore är den sorgligaste staden, att Denver är den argaste staden och att Hawaii-bor är lyckligast.

Som om allt detta inte räckte kan vi dessutom få en ögonblicksbild av känsloläget i världen just nu. En java-applikation presenterar nämligen våra känslor i grafisk form.

Se vad mycket man kan göra med lite teknik... We Feel Fine är ett underbart konstverk. Missa inte att utforska sajten i din egen takt, det finns mycket att hitta och mycket att se.

Inlägget pingar intressant.se.

Taggat under: coola projekt, känslor, konst, statistik, teknik Inga kommentarer

7Maj/0610

Dreamfall

Jag har sällan tagit mig tid att skriva ett inlägg om ett spel. I båda mina yrken ingår det faktum att jag spelar ohälsosamt många spel, varav en deprimerande majoritet misslyckas med att lämna minsta intryck på mig.

Här om dagen lyckades jag klura mig igenom The Longest Journey (1999), ett fullkomligt underbart äventyrsspel, inför uppföljaren Dreamfall. Och det är just Dreamfall jag vill tala om i det här inlägget.

Jag kan ärligt talat säga att jag inte blivit berörd av ett spel i samma grad som jag nu blivit av Dreamfall: The Longest Journey. Jag satte mig för att ströspela, och precis som att sitta med en riktigt bra bok kunde jag inte lägga spelet ifrån mig. Igår natt rullade sluttexterna på min skärm och sedan dess har jag försökt smälta den här episka upplevelsen jag gått igenom.

Det är svårt att inte bli emotionellt berörd av Dreamfall. En övertygande värld med de mest mänskliga karaktärer ett spel skådat¹ gör att man gärna tror på det som utspelar sig på skärmen. Man glömmer väldigt fort att man har en handkontroll i handen och lever sig in. Man bönar och ber att spelskaparen Ragnar Tørnquist inte ska svika det förtroende han fått och det gör han... aldrig. Dreamfall spelar på hela känslospektrat och det är ofta man skrattar, och, det här är inte en klyscha, gråter.

Just det där sista är svårt att beskriva. Det är inte så att man sitter med tårarna rinnande nedför kinden och hulkar, det är mest att man har den där välkända klumpen i halsen. Känslan av maktlöshet blandas med en beundran för den berättarteknik som äger rum framför ens ögon och man inser att just Dreamfall har ändrat ens syn på hur ett spel ska se ut och agera. Det är mäktigt.

Efter slutet var jag tvungen att dra mig ut på nätet och se om en uppföljare var påtänkt, historien är nämligen långt ifrån avslutad. Till min glädje upptäcker jag att Ragnar Tørnquist har ambitionen och drivkraften att arbeta med ett Dreamfall 2. Det som sätter hinder i nuläget är som alltid pengarna. Dreamfall måste sälja i en tillräcklig mängd för att uppföljaren ska få grönt ljus. Händer inte det här så ger jag nog upp tanken om att spel någon gång skall bli betraktade som någonting mer än leksaker. Om det finns ett spel som genuint förtjänar en fortsättning så är det Dreamfall.

Jag kan utan att tveka, utan att skämmas, utnämna Dreamfall till det bästa spelet jag haft äran att spela i min karriär. Det här är ett spel som inte lämnar någon oberörd. Ett bättre betyg kan man nog inte dela ut.

Spela det här. Och förstå vad det hela handlar om.