Vi visste att vi skulle få vänta på varandra, men inte att det skulle dröja så länge och framför allt inte att det skulle kännas så här.

Det finns också en oförståelse bland myndigheter om hur verkligen ser ut utöver den humana faktorn. Vet Migrationsverket vad det innebär att Irak stått utan en regering i åtta månader? Har Migrationsverket koll på visumkraven för irakiska medborgare som vill till Syrien? Känner Migrationsverket till irakiernas situation i Syrien när de väl är där?

Frustrationen är värre än om den bara gällt väntan, det är byråkratin där borta och här som gör oss, mig, till svarslösa och hjälplösa varelser. Det är sånt som jag har oerhört svårt att hantera, jag gillar inte att känna mig maktlös. Staten ska ju finnas för människan och inte tvärtom. Ska det vara så jävla svårt? Det är en fråga jag levt med i fyra månader nu.

Vår rekommendation till alla vi känner just nu är gift er inte i Irak om ni vill leva senare i utlandet. Vägen tills detta ordnat sig är full av krånglande myndigheter, problemlösning och sömnlösa nätter. Jag har allvarliga tankar på att finna en projektanställning i Mellanöstern om det här inte löser sig snabbt nog. Jag har väldigt mycket tålamod, men det finns banne mig gränser.

Nu kommer jul- och nyårshelgen relativt snart, det kan kanske lugna ner oss båda tillräckligt i väntan på byråkratin. Men just nu känner jag att här är bara fel. Hade R inte varit irakier så hade hon åtminstone fått besöksvisum, men till och med den vägen är stängd för oss. Att man skiljer på folk och folk i det här fallet verkar dock vara praxis. Det är ju inte precis så att vi har dolda avsikter, vi vill ju leva tillsammans här i Sverige. Detta omöjliggör ett visum, men ett familjeanknytningsärende går bra. Makes sense endast bland byråkrater antar jag.

På söndag går vi här i Sverige över till vintertid, det innebär en tidsskillnad på två timmar. Bara en sådan sak påverkar oss mer än vad man skulle kunna tro. Och det enda jag kan göra åt det är att vänta.

Permalänk | Skriv en kommentar

På sätt och vis var det precis vad som hände. Jag gifte mig, var som lyckligast i mitt liv hittills, medan klockan tickade mot dagen då jag skulle återvända – ett faktum som tedde sig allt svårare att acceptera eller ens vilja uppleva.

Tur i oturen inträffade i samband med de irakiska myndigheternas totala avsaknad av servicekänsla och förmåga till korruption – vårt vigselbevis komplicerades av att jag var en svensk medborgare (som talade arabiska med en Bagdad-dialekt) och hemresan fick jag skjuta upp i en vecka för att anknytningsprocessen inte skulle gå i stöpet. Det gav mig och R ytterligare några dagar att vara ett lyckligt nygift par.

Sen hände det att jag var tvungen att återvända hem till Sverige. Vigselbeviset var klart och min närvaro var inte längre nödvändig ur myndighetsperspektiv, att säga hejdå till min älskade fru är obeskrivligt att jag ännu inte vet vad jag kände då eller vad jag känner nu.

Längtan, hopplöshet, kärlek, ilska, glädje, oro, nedstämdhet, maktlöshet, sorg. Förvisso. Men även annat. Här hemma är jag för nuvarande en annan person. Intressen jag hade innan avresan känns futtiga och tråkiga. Dagarna är långa och nätterna svåra. Jag vill spendera varje vaken stund med att prata med R, men jag gör det med en klump i halsen.

Fästning Europa känns just nu ordentligt. Vårt öde ligger i Migrationsverkets händer, och trots det oerhört trevliga och professionella bemötandet känns det ändå bara konstigt att myndigheten just nu hindrar mig från att leva med min fru. Jag är en äkta man på distans och det kan inte vara rätt.

Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här, kanske inte mer än att ventilera.

Vad jag vet är dock att trots allt snack om globalisering, frihet och världsmedborgarskap är världen totalstängd för vissa. En lärodom som är synnerligen smärtsam i stunder som denna.

Permalänk | 2 kommentarer

Livet är bra konstigt. Ju äldre jag blir desto mindre förstår jag av det, förlåt min pretentiösa ton, det är inte min mening att gå Dumbledore on your ass, jag försöker bara sätta ord på tankar som är större än vad jag förmår.

Kärlek är inget jag någonsin tagit lätt på. Mina krav har varit för höga för mitt eget bästa, jag har varit den tillbakadragna typen, samtidigt har jag inte varit den person som kunnat uttrycka sina känslor väl. Min bild av ett samliv har inte varit verklighetsförankrad och för det har jag fått betala ett pris.

Jag har alltid önskat mig ett seriöst förhållande, alltid sökt en motpart som utmanat mig, som fått mig att tänka i andra banor. Minst av alla ställen trodde jag att jag skulle hitta den här personen i Bagdad men R förändrade allt.

Det började med ren attraktion. Vi träffades, pratade, skrattade och delade ett ögonblick här, ett ögonblick där. Sedan åkte jag hem till Sverige och hon trodde att jag skulle glömma bort henne. Vilket jag självklart inte gjorde, och telefonen gick varm.

Till en början ville vi lära känna varandra, över telefon och webbkamera. Och där den här samtalsformen är smärtsamt begränsad fick vi utveckla våra egna koder för att hantera dessa. Jag får ibland en fråga eller en undran över om att det är möjligt att älska någon på distans, svaret är säkert individuellt, men i vårt fall hade vi inget annat val och var då tvungna att uppfinna en metod där och då.

När fysisk kontakt saknas måste jag vara brutalt ärlig i min kommunikation, det jag inte kan visa med kroppsspråk eller beröring måste jag lära mig uttrycka i ord. Och samma utmaning har R fått lösa. Jag har fått lära mig tolka meningsbyggnad och tonfall, jag har fått lära mig att vara där trots att jag är hundratals mil bort, jag har fått lära mig att fungera som en fästman på distans.

Jag förstår att inte alla tycker att det här är optimalt, eller ens möjligt. Och om det finns något jag önskar här i världen så är det möjligheten att ha fått träffa R här på plats där vi kunnat ha ett förhållande som kan beskrivas som normalt.

Nu är våra omständigheter helt annorlunda, men det betyder inte att jag älskar R mindre för det, eller att hon gör det.

Jag gifter mig om mindre än två månader. Många frågar ifall det känns nervöst, svaret på denna fråga är ett klart och benfast nej. Att jag vill spendera mitt resterande liv med R är kanske det enda livsavgörande steget jag är stensäker på.

Permalänk | 12 kommentarer

Jag kunde en gång i tiden tycka att folk var banala som talade om att gråta till en film, en bok eller en låt. Cyniskt undrade jag om de låtsades för att få sympati, eller för att framstå som emotionella. Gråt är ju något stort, man sparar det till senare, när inget annat funkar.

Jag tror att jag har varit en känslokall människa.

Numera är det annorlunda. Det smyger på en. Faktum är att jag inte kommer ihåg när jag började fälla en tår för någon scen på tv, eller för en textrad i en låt. Det kanske handlar om mognad. När man levt tillräckligt länge lyckas man samla på sig en hel del minnen och intryck. Och det är dessa egentligen som får en att gråta. Det där hemska nyhetsinslaget eller det där kapitlet man just läst agerar ventil.

Och en dag vågar man bara känna.

Permalänk | 2 kommentarer

Välkommen till inlägget om Naseer och kvinnorna.

Joråsåatt. Jag har inte precis haft den bästa lyckan med hela dejtingsvängen. Mycket beroende på att folk har svårt att förstå vem jag är. Och det är kanske helt och hållet mitt eget fel.

Jag har träffat tjejer som sett mig som en arab. De har förväntat sig en man som går ut och tjänar in brödfödan medan de själva sett en framtid där de kunnat stanna hemma och allmänt leva livet framför dag-tv såporna på TV3. Det finns hur många fel som helst med det här scenariet. Ett av dem är alldeles självklart, vad ska man ha en partner till som är hemma dygnet runt? Vad pratar man om? Hur kommunicerar man? Hur får man fram någon balans i livet? Jag är ute efter en partner som studerar, arbetar, volontärarbetar – vad som helst som får denna att komma ut och samla på sig erfarenheter som man senare kan diskutera vid matbordet. Jag vill ha en partner som utmanar mig.

Tro det eller ej så har jag även träffat tjejer som sett mig som en arab. Fast åt andra hållet. Här har någon form av rädsla för ”vem jag verkligen är” satt stopp för alla framtida scenarion. Man har trott att jag skulle kunna ställa krav på umgänge, utgång, hemkomst och allt sånt som är sunt i ett despotiskt förhållande. Mitt svar har alltid varit, varför skulle jag det? För det första, vem vill träffas 24 timmar om dygnet? Fatta vad toppen det skulle vara om min partner gick ut och festade? Jag skulle kunna umgås med mina vänner, kolla på mina program och mina filmer, spela mina spel – allt det där utan dåligt samvete. Att två personer i ett förhållande har varsitt liv är bara positivt, och återknyter dessutom till förra stycket. Man vill ju gärna ha något att prata om när man väl träffas. För det andra har jag tillräckligt svårt att hålla koll på mitt liv, skulle jag hålla koll på ditt liv också? Orka!

Den tredje typen av kvinnor jag träffat är de som planerar alldeles för mycket. Sådana som ser en framtid från första dejten. Det är inte särskilt attraktivt. Jag är en lika mycket vovve-villa-volvo-person som alla andra. Men… att hitta en partner som man vill spendera hela sitt liv med tar tid. Jag vill inte vara den som träffar en kvinna, flyttar ihop efter en månad, skaffar barn efter ett år, för att sedan skilja mig efter två år. Det där är precis som att man skulle få en preview av ett komplett liv bara för att bli utslängd från salongen. Här är det säkert araben i mig som talar, men jag anser att så fort barn kommer på tal så ska man vara relativt säker på att man hittat en livspartner. Uppbrott är vanliga, men personligen vill jag helst inte genomgå någon.

Så, vem är jag och vad vill jag? Det är frågor som tar tid att besvara. Och det är egentligen hela andemeningen med inlägget. Det tar tid att lära känna en person. Jag tror att många skulle må bättre av att ta sig den tiden. Ingen av oss är ”bilden” av oss. Vi är bara de vi är.

Permalänk | 2 kommentarer

Sedan augusti 2005 har våra känslor kategoriserats. Känslor har skördats från bloggar och samlats under ett tak, nämligen projektet We Feel Fine. Ett konstant sökande pågår efter termer som ”I feel” eller ”I am feeling”, otaliga sökspindlar finkammar webben och så fort de hittar de två termerna eller varianter därav registreras resultatet i en databas. Säg till exempel att du skriver ”I feel great” eller ”I am feeling tired” – We Feel Fine kommer då att spara dina känslor för att sedan sammanställa dem i en databas ihop med info om fysisk adress, kön, ålder och annat sökspindlarna hittar.

Nu kanske du undrar varför detta görs? Svaret är statistik. På We Feel Fine findings listas våra känslor för allmän beskådan. Här får jag till exempel att människor i åldrarna 20-29 är duktigast på att skriva om sina känslor, att januari 2006 var den känslotätaste månaden hittills, att Singapore är den sorgligaste staden, att Denver är den argaste staden och att Hawaii-bor är lyckligast.

Som om allt detta inte räckte kan vi dessutom få en ögonblicksbild av känsloläget i världen just nu. En java-applikation presenterar nämligen våra känslor i grafisk form.

Se vad mycket man kan göra med lite teknik… We Feel Fine är ett underbart konstverk. Missa inte att utforska sajten i din egen takt, det finns mycket att hitta och mycket att se.

Inlägget pingar intressant.se.

Permalänk | Skriv en kommentar

Jag har sällan tagit mig tid att skriva ett inlägg om ett spel. I båda mina yrken ingår det faktum att jag spelar ohälsosamt många spel, varav en deprimerande majoritet misslyckas med att lämna minsta intryck på mig.

Här om dagen lyckades jag klura mig igenom The Longest Journey (1999), ett fullkomligt underbart äventyrsspel, inför uppföljaren Dreamfall. Och det är just Dreamfall jag vill tala om i det här inlägget.

Jag kan ärligt talat säga att jag inte blivit berörd av ett spel i samma grad som jag nu blivit av Dreamfall: The Longest Journey. Jag satte mig för att ströspela, och precis som att sitta med en riktigt bra bok kunde jag inte lägga spelet ifrån mig. Igår natt rullade sluttexterna på min skärm och sedan dess har jag försökt smälta den här episka upplevelsen jag gått igenom.

Det är svårt att inte bli emotionellt berörd av Dreamfall. En övertygande värld med de mest mänskliga karaktärer ett spel skådat gör att man gärna tror på det som utspelar sig på skärmen. Man glömmer väldigt fort att man har en handkontroll i handen och lever sig in. Man bönar och ber att spelskaparen Ragnar Tørnquist inte ska svika det förtroende han fått och det gör han… aldrig. Dreamfall spelar på hela känslospektrat och det är ofta man skrattar, och, det här är inte en klyscha, gråter.

Just det där sista är svårt att beskriva. Det är inte så att man sitter med tårarna rinnande nedför kinden och hulkar, det är mest att man har den där välkända klumpen i halsen. Känslan av maktlöshet blandas med en beundran för den berättarteknik som äger rum framför ens ögon och man inser att just Dreamfall har ändrat ens syn på hur ett spel ska se ut och agera. Det är mäktigt.

Efter slutet var jag tvungen att dra mig ut på nätet och se om en uppföljare var påtänkt, historien är nämligen långt ifrån avslutad. Till min glädje upptäcker jag att Ragnar Tørnquist har ambitionen och drivkraften att arbeta med ett Dreamfall 2. Det som sätter hinder i nuläget är som alltid pengarna. Dreamfall måste sälja i en tillräcklig mängd för att uppföljaren ska få grönt ljus. Händer inte det här så ger jag nog upp tanken om att spel någon gång skall bli betraktade som någonting mer än leksaker. Om det finns ett spel som genuint förtjänar en fortsättning så är det Dreamfall.

Jag kan utan att tveka, utan att skämmas, utnämna Dreamfall till det bästa spelet jag haft äran att spela i min karriär. Det här är ett spel som inte lämnar någon oberörd. Ett bättre betyg kan man nog inte dela ut.

Spela det här. Och förstå vad det hela handlar om.

Permalänk | 12 kommentarer