Vad är det här? Någon som vet och skulle vilja upplysa mig? Jag är rätt fascinerad, och aningen orolig för den japanska folksjälen.
Wikipedia och google ger inte mycket. Jag får veta att inochi betyder liv. Och kun står för ”unge herrn”, på ett ungefär, helt enkelt en artighetsfras. Inget som egentligen förklarar youtubefilmen med Inochi-Kun ovan. Google pratar mycket om att det här är ett konstprojekt av Takashi Murakami som senare blev till en kortfilm.
Själv är jag fortfarande rätt snurrig.
SVT verkar vilja ta ett eget steg i debatten om integration genom att påbörja visningen av den kontroversiella amerikanska serien Black. White.
Jag lyckades fånga första avsnittet förra veckan och blev tillräckligt intresserad för att åtminstone kolla in det andra avsnittet.
Vad handlar det här om då? Jo, två familjer ur medelklassen får byta ras och liv med varandra för att sedan växla erfarenheter och diskutera dessa. Den vita familjen Wurgels blir sminkade och får agera svarta i olika situationer och den svarta familjen Sparks blir i gengäld sminkade och får agera vita i andra situationer. Här jämförs sedan erfarenheterna och en diskussion om integration, rasism och fördomar får komma till tals.
Jakten på den nakna sanningen får stå i centrum och redan i det första avsnittet får familjerna en chock i sina nya hudfärger.
Det är som sagt intressant, det kunde dock ha varit intressantare med en svensk variant. Våra fördomar skiljer sig naturligtvis från de amerikanska. Här känns det som att det är mer kulturen och religionen som är huvudfrågan än själva rasfrågan (rätta mig om jag har fel).
Hade SVT vågat till exempel följa mitt liv så hade jag nog kunnat bjuda på ett par intressanta ögonblick. Att gå in i en exklusiv affär är till exempel alltid en intressant upplevelse. Ögonen vänds rätt snabbt mot en och man blir erbjuden hjälp ett par gånger för mycket. Jag är kanske känslig, men skillnad märks när jag till exempel är ute själv eller med mina icke-svenska vänner gentemot när jag är ute med mina svenska vänner. Det senare alternativet gör folk givetvis mer avslappnade, här har jag bevisligen ”integrerats” och är då inte längre en fara.
Någonstans lär man sig leva med det här till slut. Man tackar artigt nej till övernitisk butikspersonal, man reagerar inte längre på folks förvåning när man talar svenska utan brytning och man går över till andra sidan gatan när en skrämd pensionär får syn på en och fryser på plats som om hon vore ett villebråd.
Dessutom är folk mer vana vid en folkblandning i storstaden än de är till exempel i en sydsvensk småkommun. Fördomarna är mycket mindre här och folk är allmänt mer acceptanta.
Acceptans verkar det dock inte finnas för mycket av i Black. White. Därför blir det för min del en följning av serien som gäller. Kulturkrockar är fascinerande och ingenstans framhävs de så tydligt än hos Black. White. Ed Martin skriver utförligt om serien, intressant läsning för den som önskar fördjupa sig.
Programmet heter Svarta eller vita hos SVT och visas måndagar 20:00 på SVT2.
Läser hos Kotaku om ett nytt utbildningsspel vid namn Tactial Iraqi som utvecklats för att hjälpa amerikanska trupper i deras vardag i Irak. Målet är att soldaterna ska lära sig kroppsspråk, gester, hälsningsritualer och allt annat de kan tänkas behöva för att inte stöta sig med den irakiska befolkningen.
Idén är rätt lovande och jag hoppas att spelet ska lyckas, i minsta fall, dämpa de värsta kulturkrockarna.
Men… det finns ett par saker i Kotakus artikel som jag inte kan skriva under på. Det står bland annat ”In Iraq, things like introducing oneself with out introducing others and showing the soles of one’s feet are considered rude.” Visst, att introducera sig själv utan att introducera de andra som hängt med får väl räknas som oförskämt. Det är det väl även i USA skulle jag tro. Men att visa fotsulorna? Va? Det här måste vara något som är väldigt lokalt eller så har någon lyckats lura i amerikanerna en riktigt rolig och onödig grej.
Sedan läser jag följande. ”Vilhjalmsson[1] recalls when an Iraqi man gestured at a female troop by rubbing his fingers together. The gesture meant friendship. Situations like this can lead to misunderstanding in the volatile war-zone.” Umm… på vilket sätt gnuggade mannen ihop sina fingrar? Jag kan inte riktigt få den gesten till vänskap[2]. Det finns ett antal tolkningar som jag kan tänka mig. Ett är att be om pengar, det andra är om att be om tålamod och det tredje är väldigt oförskämt och är ungefär som att räcka långfingret åt någon. Jag ser inget vänskapligt i något av gesterna.
Men som sagt, jag hoppas innerligt att något positivt ska komma fram ur Tactial Iraqi. Gudarna ska veta att det redan räcker med spänningar i området och att det vore sorgligt om något så enkelt som en kulturkrock ledde till blodspillan.
Uppdatering: Att sova över saken hjälper alltid. Det finns faktiskt ett sätt att visa vänskap med fingrarna. Man tar pekfingrarna och gnuggar ihop utsidorna för att visa att man ”glider åt samma håll”. Motsatsen är att kroka fingrarna. Det där med fotsulorna har jag dock fortfarande inte fattat. Det är ju ingen fotbollsmatch det handlar om och jag tror att motparten allvarligt talat skiter i om du har dubbskor eller inte.
Instapaper