Se till vänster, där går en arab

Jag har sällan varit personlig i den här bloggen. Det där med att hänga ut sig själv på nätet känns bara jobbigt. Men nu tänkte jag köra med lite chockdoktrin för att komma över min bloggtorka.

Välkommen till inlägget om Naseer och kvinnorna.

Joråsåatt. Jag har inte precis haft den bästa lyckan med hela dejtingsvängen. Mycket beroende på att folk har svårt att förstå vem jag är. Och det är kanske helt och hållet mitt eget fel.

Jag har träffat tjejer som sett mig som en arab. De har förväntat sig en man som går ut och tjänar in brödfödan medan de själva sett en framtid där de kunnat stanna hemma och allmänt leva livet framför dag-tv såporna på TV3. Det finns hur många fel som helst med det här scenariet. Ett av dem är alldeles självklart, vad ska man ha en partner till som är hemma dygnet runt? Vad pratar man om? Hur kommunicerar man? Hur får man fram någon balans i livet? Jag är ute efter en partner som studerar, arbetar, volontärarbetar – vad som helst som får denna att komma ut och samla på sig erfarenheter som man senare kan diskutera vid matbordet. Jag vill ha en partner som utmanar mig.

Tro det eller ej så har jag även träffat tjejer som sett mig som en arab. Fast åt andra hållet. Här har någon form av rädsla för ”vem jag verkligen är” satt stopp för alla framtida scenarion. Man har trott att jag skulle kunna ställa krav på umgänge, utgång, hemkomst och allt sånt som är sunt i ett despotiskt förhållande. Mitt svar har alltid varit, varför skulle jag det? För det första, vem vill träffas 24 timmar om dygnet? Fatta vad toppen det skulle vara om min partner gick ut och festade? Jag skulle kunna umgås med mina vänner, kolla på mina program och mina filmer, spela mina spel – allt det där utan dåligt samvete. Att två personer i ett förhållande har varsitt liv är bara positivt, och återknyter dessutom till förra stycket. Man vill ju gärna ha något att prata om när man väl träffas. För det andra har jag tillräckligt svårt att hålla koll på mitt liv, skulle jag hålla koll på ditt liv också? Orka!

Den tredje typen av kvinnor jag träffat är de som planerar alldeles för mycket. Sådana som ser en framtid från första dejten. Det är inte särskilt attraktivt. Jag är en lika mycket vovve-villa-volvo-person som alla andra. Men… att hitta en partner som man vill spendera hela sitt liv med tar tid. Jag vill inte vara den som träffar en kvinna, flyttar ihop efter en månad, skaffar barn efter ett år, för att sedan skilja mig efter två år. Det där är precis som att man skulle få en preview av ett komplett liv bara för att bli utslängd från salongen. Här är det säkert araben i mig som talar, men jag anser att så fort barn kommer på tal så ska man vara relativt säker på att man hittat en livspartner. Uppbrott är vanliga, men personligen vill jag helst inte genomgå någon.

Så, vem är jag och vad vill jag? Det är frågor som tar tid att besvara. Och det är egentligen hela andemeningen med inlägget. Det tar tid att lära känna en person. Jag tror att många skulle må bättre av att ta sig den tiden. Ingen av oss är ”bilden” av oss. Vi är bara de vi är.