I’m commander Shepard, and this is my favorite rap on the citadel
Den fastnar, det ska "Those Minerals" av Kabuto the Python ha. Jag imponeras av mixen och texten är lagom gamerhipp med sköna referenser. Är det nåt som är värt att rappa om i Mass Effect 2 så ska det vara mineral-minispelet. Nåt måste man göra för att stå ut. Illa i tio sekunder i början och i två mot slutet, annars fastnar jag för det här av någon anledning.
I used to rock microphones
rhyming in the stadium
these days I launch probes
mining for palladium
slouching at my console
grinding from the tedium
I contemplate relations with the slimiest of aliens
En mp3 finns att hitta här om du är intresserad.
Mass Effect > Mass Effect 2

Time will prove me right. Mass Effect 2 är mellanakten, spelet som måste finnas för att vi ska komma till slutet, men som i slutändan inte kom att bli hälften så bra som det borde ha varit. Jag förstår att det finns många där ute som just nu i detta tycker att jag är dum i huvudet. För det första vill jag förtydliga att jag inte anser uppföljaren till 2000-talets bästa RPG vara dåligt, tvärtom är Mass Effect 2 en juvel i spelhyllan, vad jag menar är helt enkelt att föregångaren var bättre och att mycket potential har gått förlorad.
Varför?
Exempel nummer ett. Laddningsscenerna. Jag skämtade om dem här, men faktum kvarstår att de är en stor besvikelse och ett tecken på Biowares oroande bekvämlighet. Att ta den enklaste vägen - att ge efter för kritik - att komma med en slarvig lösning är inte det Bioware jag känner och älskar. De små dialogerna i Mass Effect gav karaktärerna kött och blod, när de diskuterade vardag, förtid och framtid med varandra fick jag som spelare lära känna mitt team på ett helt annat sätt, på ett oväntat sätt. Där var humor, där var allvar, där var förakt och naivitet. Helt och hållet utan min inblandning. Laddningsdialogerna i Mass Effect fick mig att vilja åka ut på uppdrag med varierande laguppställningar, jag ville lyssna på vad Kaidan hade att säga Wrex, vad Ashley hade att säga Garrus. I Mass Effect 2 ersätts det här underbara systemet av just... laddningsscener. Futuristisk grafik som går på loop och som inte ger mig någon som helst mersmak. Det är bittert när man vet att Bioware kan så mycket bättre.
Exempel nummer två. Planetutforskningen. Ett favorithatobjekt i Mass Effect, och jag håller helt och hållet med. En idé på papper som inte gick att genomföra i verkligheten. Man landar på en planet, åker runt i ett svårstyrt fordon, hittar ett par artefakter och får slåss mot Geth eller mot en Maw Thrasher. Rince and repeat. Det sög. Så, vad gör Mass Effect 2? Det förser oss med en ännu sämre lösning. Nu är det istället ett urbota tråkigt minigame där man scannar av en planet genom att hålla in L-triggern, letar med vänster styrspak och avfyrar torpeder med höger R-trigger, sisådär trettio gånger per planet - och de är riktigt många. Till råga på allt ackompanjeras detta med världens mest sövande ljudslinga, jag tror att jag har somnat fyra eller fem gånger mitt i en sekvens. Grattis Bioware, ni gjorde planetutforskning till ett sömnpiller. Yay?
Exempel nummer tre. Zaeed. Det är en underbar karaktär, jag är svag för ärrade gamla veteraner som berättar alldeles för långa historier om gamla dagar. Sättet Bioware har misshandlat honom gör mig bara arg. I Dragon Age: Origins har jag fått ett levande exempel på perfekt och meningsfull integration av en nedladdningsbar karaktär i en existerande handling, Shale är ett nöje att spela med. Zaeed då? Ett bra exempel på en inklippt karaktär som inte hör hemma. Inga dialogträd, ett hyfsat tråkigt lojalitetsuppdrag, knappt nåt intressant med integrationen av honom alls. Ännu ett tecken på lathet från Biowares sida som oroar mig.
Exempel nummer fyra. Handlingen. Faktiskt. Storyn i Mass Effect var mäktig. En given bad guy, ett dolt hot, en galax i fara. Wow! Så skickligt vävt att jag drunknade i det. Mass Effect 2? Not so much. Du ska iväg på ett självmordsuppdrag, för att avlägsna människokolonier försvunnit. Yay? Karaktärerna är högintressanta förvisso, men allt annat är billigt. Det är inte ens svårt att rekrytera alla och att se till att de både är lojala mot dig och att de överlever. Inga episka val som i fallet Ashley eller Kaidan. Spelar du som mig och har maxat paragon/renegade är spelet en dans på rosor, välj bara de färgade alternativen så ska spelet gå din väg. Återigen, alldeles för många genvägar, det lämnar en fadd smak.
Det kanske inte låter så, men jag älskar Mass Effect 2. Stridssystemet är bättre, karaktärerna aningen mer intressanta än i föregångaren, dialogen känns mer slipad och jag gillar möjligheten att avbryta eller blanda mig in i en pågående dialog. Tekniskt är spelet dessutom så optimerat att jag skäms att föregångaren släpptes som det var. När allt kommer till kritan är jag dock av den meningen att som helhet är Mass Effect bättre Mass Effect 2. Det är mer passion, mer vilja och jag får nästan känslan av att utvecklingsarbetet varit i blodets och tårarnas tecken. Mass Effect 2 gjordes mer på rutin, det kanske inte alls var så, men det är den känslan spelet ger mig. För lätt, många kapade hörn, bekvämt. Vi säljer ändå ett par miljoner exemplar.
Nu lägger jag allt mitt hopp till att Mass Effect 2 helt enkelt är den mellanakt den sattes upp att vara. Att det bästa återstår att se. Annars börjar det faktiskt kännas som att Bioware har börjat bli bekväma.
2100-talet lovande för hisskonstruktörer

Jag misstänker att Arbetsförmedlingen kommer att lägga en synnerligen pessimistisk prognos för hissbranschen någon gång under tidigt 2100-tal. Alla som haft minsta önskan om att utbilda sig till hisskonstruktörer, hissinstallatörer eller hisskonsulter kommer att tänka om och läsa till något mer framtidssäkert. Som typ legosoldat, strippa eller professionell uppdragsgivare. Arbetsförmedlingens prognos kommer att få oanade konsekvenser.
Det är en ruggig bild av framtiden Mass Effect målar upp. Vi äntrar en värld på gränsen till sammanbrott och året är 2183. Flervåningsbebyggelse och skyskrapor är rena vardagen, och där det finns höghus finns även hissar, och där det finns hissar finns roten till allt ont: kallprat och hissmusik.
Vi hade talanger en gång i tiden, vi hade konstruktörer som kunde få hissar att röra sig i över 60 km/h, det har var dock på det gamla goda 2000-talet, innan Arbetsförmedlingen förändrade allt.
Tyvärr kan ingen återge känslan av hur det är att åka i en hiss från sent 2100-tal, du måste uppleva det själv. Berättelsen om ohyggligt långsamma turer 400 våningar upp är dock alltför väl kända, man kan ju bara prata väder i ett par våningar och man kan bara lyssna på Paul Anka i någon minut. Det som inträffar när vädersnacket är över, och när Paul Anka är inne på den andra versen är the stuff of legend, till den grad att de mästerliga berättarna Bioware två år senare gör allt för att vi ska slippa uppleva en hint av hur livet året 2185 kan arta sig.
I Mass Effect 2 är hissfärder bannlysta. Så fort en karaktär stiger in i en hiss får vi spelare istället uppleva en fantastisk innovation kallad "laddningsscener" där vi istället för att stå i en hiss och prata får se en animerad representation av hur hissfärden kunde ha gått till. Det är ett mästerligt drag som endast kan uppstå i en mästerdesigners hjärna, inte undra på att Bioware är spelbranschens guldkalvar.
Samtidigt anser jag att vi ska ta Mass Effect 2 som den var varning den var tänkt som. Skickliga hisskonstruktörer tar vi alldeles för givet i dagens samhälle, "vänta bara 200 år så ska ni få se på skit om ni inte passar er", säger Bioware. En sensmoral så god som någon.
Rädda hisskonstruktörerna, rädda mänskligheten.
E3 2009: Söndagen
Jag tror inte att E3 officiellt börjar förrän på tisdag, men i och med att E3-exklusiva utannonseringar och E3-trailers redan har börjat spridas kan jag lika gärna sätta igång redan nu. Jag brukar årligen plocka fram personliga höjdpunkter, så även i år.
Ända sedan jag hörde talas om Alpha Protocol har jag tyckt att spelet verkat vara intressant. Ett James Bond Bourne Identity-inspirerat spel med hjärna och som utspelar sig i rollspelsgenren, utvecklat av veteranerna Obsidian. Det kan bli sjukt bra. Trailern är i det ostigaste och osmidigaste laget, men jag förstår hur de tänkte åtminstone.
När det kommer till Brütal Legend är det mixade känslor jag får. Det lilla jag sett och hört om spelet intresserar mig inte. Metal är inte min genre. Och inblandningen av Jack Black gör mig tveksam, speciellt en Jack Black i scream mode. Men... det här är ett spel av Tim Schafer. Legenden. Bara det gör att Brütal Legend ändå blir ett spel som jag sätter upp på min observationslista.
I och med att Mass Effect var ett av mina favoriter 2007 kan jag självklart inte låta bli att känna en stor förväntan inför Mass Effect 2, trailern här är skickligt gjord kan jag tycka. Det finns en rysningsfaktor.
The Saboteur kan annars vara ett av årets överraskningar. Visst är stölden från Hitman-serien uppenbar, men premisserna här känns bättre. Jag menar, vem vill inte vara en del av den franska motståndsrörelsen och bekämpa nazis i det dolda?
Det spel som alla i hemlighet vill utveckla, men som bara Namco vågat ge grönt ljus är annars Wiiware-exklusiva Muscle March. Här pratar vi om spel på en helt annan nivå. Jag fuskar genom att klistra in en trailer från ett par veckor sedan, men faktum är att den är mycket bätter än den nyare.
Avslutningsvis kan jag inte riktigt sätta tummen på varför Bioware envisas med att spela upp Marilyn Mansons "This is the new shit" till bilderna av Dragon Age, men jag tror att jag gillar det.







