Gänget på Newsmill vet hur man marknadsför sig. Det gäller ju att släppa in dårarna emellanåt för att generera trafik.
På Newsmill-bloggen skriver Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar om… ja… vad skriver de egentligen? Språkligt är debattinlägget en mardröm, andemeningen är dock det som verkligen är det skärmmande. Om jag tolkar saken rätt efterlyser Zandén och Gyllenhammar män som hatar kvinnor. Eller… jag förstår faktiskt inte.
Jag bjuder gärna på ett par citat.
”Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.”
”Vad ser Carl Hamilton när han betraktar sig i spegeln? Han ser en adelsman i det neutralas tjänst. Som inte kräver ständig bekräftelse, som med orubbat självförtroende slaktar oskyldiga utan ett blodstänk på sin vita manchett. Ett sargat hjärta, en död kvinna som aldrig som aldrig behöver visa sitt fula morgontryne, som lämnar honom ren i sin känsla. En intakt manlighet. Därför är han attraktiv.”
”Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen.”
”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?”
Förvirrad än? Jag blev det efter femte stycket. Och det blir inte bättre när man läser vidare.
Cecilia Gyllenhammar skrev ”En spricka i kristallen”, en läsvärd bok om överklassens mindre vackra sidor. Jessica Zandén har jag någon gång sett i dumburken då hon är skådespelare. Vill de här två verkligen förknippas med ovannämnda debattartikel?
Framgång i spelpressen kan mätas på många olika sätt. Man mäter antalet läsare via Orvesto, upplagan via TS, antalet träffar på sajten med KIAindex och gudarna vet vad. Statistiken som samlas in kan sedan rapporteras, vinklas, rapporteras i jämförelse mot ett annat resultat, jämföras med en annan tidsperiod eller inte rapporteras alls.
Årets bästa spelskribent utsågs vid 
Det är ett rätt populärt ämne, tidningsomslag. Med tanke på min bakgrund har jag onekligen haft mest koll på hur diskussionerna kring speltidningsomslagen går. Här finns det en närmast samstämmig syn, det ska vara minimalistiskt. Och rätt ofta håller jag med, ibland blir det dock riktigt snyggt med motsatsen.
Det här är stort. Riktigt stort. Närings- och vice statsministern Maud Olofsson har indirekt gått med att blogga här i ”Se till vänster, där går en arab”. Hon kommer alltså inte att skriva inlägget själv, hon vet inte heller vad det är hon skall blogga om. Men det gör inget.
