Det har återigen blossat upp en debatt angående etik och moral i speljournalistiken. Detta är självfallet oerhört positivt och jag tipsar om diskussionen för att förhoppningsvis få er läsare att inse att vi tar våra roller på största allvar. Diskussionen om vad man får och inte får göra dör aldrig, den har dock sina berg och dalar.
Speljournalismen har ju, har jag fått uppleva, ett rätt dåligt rykte. Tycker därför att det är väldigt viktigt att föra fram de här diskussionerna i ljuset. Det pågår ett hårt arbete bakom kulisserna att förbättra arbetsmetoderna och sätta begränsningar i det nödvändiga samarbetet med spelbranschen i övrigt. Ett arbete som inte ska underskattas.
Med risk för att verka skenhelig tänker jag här presentera hur jag arbetar. Mitt samvete har faktiskt hållit mig ifrån att ens ta emot en enda liten nyckelknippa. Jag har under mina fem år som spelskribent (varav tre som frilansare åt Super PLAY) inte ett enda swag. Och det trots att jag inte har mer tid än att skriva ynkliga en recension om månaden, om ens det.
Tycker helt enkelt inte att utgivare, utvecklare eller distributörer ska ha anledning att ge mig någonting. Det räcker med att de ställer upp med kod och för intervjuer. Det är allt vad jag behöver.
De gånger det varit resor och övernattningar har jag gått med på att gå med på det, av utgivaren, planerade resan och jag har ätit den mat som bjudits. Läget är helt enkelt som sådant att varken jag eller min arbetsgivare har råd att stå för de kostnaderna.
Sprit och liknande har jag alltid köpt för egna pengar, om alls. Professionalitet hör liksom inte till med alkohol. Man dricker ju inte på jobbet… Här har jag dock faktiskt tagit en öl för artighetens skull, men aldrig ett par.
Journalister får ju aldrig vara underställda våra subjekt, men är det vareviga dag. Och då tycker jag att man ska göra sitt bästa för att inte sjunka djupare i en beroendeställning. I andra branscher ställs man inför domstol för mutbrott när man tar emot gåvor. Det tål att tänkas på…
