Den 11:e juni 2010 visste jag precis vad som skulle hända. Den 14:e skulle jag och familjen sitta på ett flyg till Bagdad, den 19:e skulle jag och R vigas och sen skulle jag spendera en månad i Bagdad för att dra hem igen och vänta på R medan familjeanknytningsärendet tog sin tid genom den svenska byråkratin.

På sätt och vis var det precis vad som hände. Jag gifte mig, var som lyckligast i mitt liv hittills, medan klockan tickade mot dagen då jag skulle återvända – ett faktum som tedde sig allt svårare att acceptera eller ens vilja uppleva.

Tur i oturen inträffade i samband med de irakiska myndigheternas totala avsaknad av servicekänsla och förmåga till korruption – vårt vigselbevis komplicerades av att jag var en svensk medborgare (som talade arabiska med en Bagdad-dialekt) och hemresan fick jag skjuta upp i en vecka för att anknytningsprocessen inte skulle gå i stöpet. Det gav mig och R ytterligare några dagar att vara ett lyckligt nygift par.

Sen hände det att jag var tvungen att återvända hem till Sverige. Vigselbeviset var klart och min närvaro var inte längre nödvändig ur myndighetsperspektiv, att säga hejdå till min älskade fru är obeskrivligt att jag ännu inte vet vad jag kände då eller vad jag känner nu.

Längtan, hopplöshet, kärlek, ilska, glädje, oro, nedstämdhet, maktlöshet, sorg. Förvisso. Men även annat. Här hemma är jag för nuvarande en annan person. Intressen jag hade innan avresan känns futtiga och tråkiga. Dagarna är långa och nätterna svåra. Jag vill spendera varje vaken stund med att prata med R, men jag gör det med en klump i halsen.

Fästning Europa känns just nu ordentligt. Vårt öde ligger i Migrationsverkets händer, och trots det oerhört trevliga och professionella bemötandet känns det ändå bara konstigt att myndigheten just nu hindrar mig från att leva med min fru. Jag är en äkta man på distans och det kan inte vara rätt.

Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här, kanske inte mer än att ventilera.

Vad jag vet är dock att trots allt snack om globalisering, frihet och världsmedborgarskap är världen totalstängd för vissa. En lärodom som är synnerligen smärtsam i stunder som denna.

Känner som en av få ytterst sällsynta gånger tvekan till om jag verkligen vill publicera detta inlägg. Det här är utelämnande på en helt annan nivå. Självklart har jag ändå vågat trycka på publicera, i och med att du läser inlägget här och nu. Men satan vad jag har våndats. All respekt till personer som verkligen kan vara transparenta.

Livet är bra konstigt. Ju äldre jag blir desto mindre förstår jag av det, förlåt min pretentiösa ton, det är inte min mening att gå Dumbledore on your ass, jag försöker bara sätta ord på tankar som är större än vad jag förmår.

Kärlek är inget jag någonsin tagit lätt på. Mina krav har varit för höga för mitt eget bästa, jag har varit den tillbakadragna typen, samtidigt har jag inte varit den person som kunnat uttrycka sina känslor väl. Min bild av ett samliv har inte varit verklighetsförankrad och för det har jag fått betala ett pris.

Jag har alltid önskat mig ett seriöst förhållande, alltid sökt en motpart som utmanat mig, som fått mig att tänka i andra banor. Minst av alla ställen trodde jag att jag skulle hitta den här personen i Bagdad men R förändrade allt.

Det började med ren attraktion. Vi träffades, pratade, skrattade och delade ett ögonblick här, ett ögonblick där. Sedan åkte jag hem till Sverige och hon trodde att jag skulle glömma bort henne. Vilket jag självklart inte gjorde, och telefonen gick varm.

Till en början ville vi lära känna varandra, över telefon och webbkamera. Och där den här samtalsformen är smärtsamt begränsad fick vi utveckla våra egna koder för att hantera dessa. Jag får ibland en fråga eller en undran över om att det är möjligt att älska någon på distans, svaret är säkert individuellt, men i vårt fall hade vi inget annat val och var då tvungna att uppfinna en metod där och då.

När fysisk kontakt saknas måste jag vara brutalt ärlig i min kommunikation, det jag inte kan visa med kroppsspråk eller beröring måste jag lära mig uttrycka i ord. Och samma utmaning har R fått lösa. Jag har fått lära mig tolka meningsbyggnad och tonfall, jag har fått lära mig att vara där trots att jag är hundratals mil bort, jag har fått lära mig att fungera som en fästman på distans.

Jag förstår att inte alla tycker att det här är optimalt, eller ens möjligt. Och om det finns något jag önskar här i världen så är det möjligheten att ha fått träffa R här på plats där vi kunnat ha ett förhållande som kan beskrivas som normalt.

Nu är våra omständigheter helt annorlunda, men det betyder inte att jag älskar R mindre för det, eller att hon gör det.

Jag gifter mig om mindre än två månader. Många frågar ifall det känns nervöst, svaret på denna fråga är ett klart och benfast nej. Att jag vill spendera mitt resterande liv med R är kanske det enda livsavgörande steget jag är stensäker på.