Jag säger farväl veckan ut med en backstory-trailer på Battlefield Heroes. Nu ska jag ut och lapa sol i några dygn.
Tag Archive for naseer
Ett halvår senare
Så, vad har jag egentligen gjort det senaste halvåret? Jo, det här. Det känns bra att faktiskt kunna visa upp ett resultat. Battlefield Heroes-sajten har varit kul att arbeta med. Satt och kollade på hur vi utvecklat designen sedan första utkastet, och visst har man kommit långt.
Nu är vi ju långt ifrån klara. Det är fördelen med att jobba agilt. Det går alltid att releasa, att visa upp vad man faktiskt gjort hittills. Men mer finns att göra, och vi arbetar med sajten dagligen.
Missa för övrigt inte chansen att spela Battlefield Heroes, vi har lämnat ”invite only”-stadiet, så nu är det bara att klicka och köra. Utan kostnad.
Till sist måste jag tipsa om den nya trailern. Jag skäms nästan över det faktum att jag tycker att den är oerhört rolig. Men har man växt upp med 80-talets tecknade serier är det svårt att låta bli att charmas. Dagens kids jämför med Pokémon och Dragon Ball Z, men vi som ligger runt de 30 vet bättre.
För övrigt. Lägg till ”Nasman” som vän så kan vi lira några rundor.
Update:
Där Naseer äter upp sin hatt
En gång i tiden skrev jag recensioner för Super PLAY. När man skriver recensioner är det väldigt lätt att hamna i ett flow, och när man hamnar i det tidigare nämnda flow är det lätt att man skriver sådant som i efterhand är dumt.
Ingen text i min recensentkarriär bjöd på lika mycket flow som den om Tekken 5. Detta innebar tyvärr även att ingen annan text fått mig att skriva lika mycket dumt. Som till exempel när jag lovade att äta upp min hatt ifall det släpptes ett snyggare spel till Playstation 2.
Och nu jagar mitt löfte ifatt mig, där spel som God of War II och Final Fantasy XII framhävs som snyggare verk. Och visst kan jag hålla med.
Nu är jag inte den som sviker ett löfte. Så här har ni det. Bildbevis på när jag äter upp min allra finaste hatt.
Category: allmänt |
Tags: hatt, humor, naseer, playstation 2, spel, spelrecension, super play, tekken
Meet the QA guy
Jag vill inte ta åt mig äran egentligen… och jag vill absolut inte bygga upp några missplacerade illusioner. Men faktum är att Battlefield Heroes-sajten gick ner minuterna efter publiceringen av min utvecklarprofil och fakta kan man inte bestrida.
Så, till mina fans vill jag bara säga, tack.
Nåja. Om någon är intresserad av min mer nördiga sida är Battlefield Heroes-intervjun hett stoff.
Sen borde jag anat att just den bilden av alla skulle användas. När någon frågar efter en bild nästa gång ska jag inte hänvisa till facebook. Nu bekräftar jag ju bara folks fördomar om att testare är pårökta hippies som bara sitter och leker hela dagarna.
…För det är ju faktiskt det vi gör!
Inte Mr 100%, men på väg
Jag började frysa på söndagen. Vilken var hur skumt som helst eftersom solen lyste, grannen solade och hejade glatt och folk gick allmänt i t-shirt. Jag frös.
Sen fick jag ömma leder, blev jäkligt trött, seg och svettig och insåg att jag hade feber. Ett ryck på axeln, det är bara att sova ut med alvedon.
Nope. Måndagen kommer. Jag vaknar, ser ett blekt ansikte, variga ögon och en rosa hjässa. Och jag fryser fruktansvärt. Vad fan ska jag göra med mig själv? Det är faktiskt det mesta jag kommer ihåg av den här dagen. Jag sov i alla fall på soffan i vardagsrummet, för det var för långt att gå till sovrummet, fem meter bort.
Har läst någon gång att om man har feber i över 48 timmar ska man kontakta läkare. Tisdag morgon. Jag vaknar och har fortfarande feber. Ser mig själv i spegeln och ser ut en rosa variant av elefantmannen, min hjässa har svullnat, ojämnt.
Ok, dags att bege sig till läkaren. Vilket inte alls låter attraktivt. Jag har de senaste 48 timmarna inte haft någon aptit, haft feber på runt 39-40 grader, mest befunnit mig i horisontellt läge och svettats – överlevt genom att äta den frukt och de grönsaker jag har i huset samt druckit rikliga mängder mjölk.
Det här är en parentes. Febern gav mig cravings. Jag tålde inte tanken på fast föda och fick tvinga i mig gurkor, tomater, äpplen, päron och bananer i ren överlevnadsinstinkt. Men mjölk, som jag inte är vidare förtjust i normalt sett, var plötsligt det enda jag tålde och ville ha riktigt mycket av. I am weird like that.
Hade en kort diskussion med mig själv att låta febern uträtta sitt verk. Vem behöver läkare? Insåg att det var idioten i mig som ville ta död på mig själv och kunde här lämna huset, med en mössa på huvudet och med stapplande, långsamma, yra steg. I min feberyra tar jag inte ens reda på vart närmaste närakut befinner sig, istället är det mot Flemingsberg och Karolinska jag drar min kropp med ren vilja.
Vilket är ett big mistake. Det är första helgfria dagen efter påsk. Bang boom. Fyra timmar väntetid. Sedan tittar en sån där typisk tv-läkare (lång som satan, vältränad, solbränd, gråhårig, runt 40) på mig i 30 sekunder, petar på mig två gånger och säger:
- Rosfeber. Jag skriver ut antibiotika.
Jag ser ut som ett fågelholk. Säger säkert ”huh?”, men vill komma hem och lägga mig. Tackar väldigt mycket för penicillinen och skakar hand. Resan hem kommer jag inte ihåg heller. Klockan är 14:00 och ordern från doktorn är att jag ska klämma in en dagdos under resterande dag. I do so. Min kropp tycker att jag är en idiot, men det kan den själv få vara, när jag vaknar på onsdag är jag feberfri, men svag som en kattunge från L’Oréal-laboratoriet.
När jag skriver det här nu är jag inte ännu på topp. Huvudvärk kommer och går, jag skakar lite för mycket med knäna när jag ska röra mig på allvar. Aptiten är dock helt tillbaka, och vägen till fullt frisk kan då inte vara långt. Ser fortfarande ut som en rosa version av elefantmannen, om än lite mindre svullen numera.
En slutnotis. Feberdrömmar. Är de inte för härliga? Under mina tre nätter feber hade jag världens mest absurda feberdröm. Ja, samma, den återkom. Jag var en analyserande filosof som var tvungen att ifrågasätta, förklara, teorisera samt bevisa vartenda tanke och föremål som dök upp under min sömn. Jag analyserade allt, precis allt! Det är den värsta mardröm jag varit med om. Ett av symptomen till rosfeber är huvudvärk, och allt analyserande gav mig huvudvärk. Jag fick be mig själv att snälla, snälla sluta.
Bara för att fråga mig själv:
- Vad?
- Varför?
- Hur?
För att sedan svara mig själv med en lång harang som tog timmar. Feberdrömmar alltså… de ger mig rysningar.
Hemma är där jag bor
Det går säkert att härleda det här till barndomen. Det går säker att dra slutsatser. Det går säkert att analysera, dissekera och evaluera. Det är en av anledningarna till att jag inte tror på terapi. Vi är helt enkelt de människor vi är, vi präglas av våra erfarenheter och genom att vara medvetna om detta kan vi själva utforma våra liv.
Shit vilken pretentiös inledning. Och jag som egentligen bara ville skriva om min rotlöshet och hur det inte är något problem. Även om andra, har jag märkt, försöker problematisera mitt beteende.
Förvisso är det så att jag saknat en fast plats att kalla mitt hem sen den dagen jag föddes. Omständigheterna som såg till att jag till slut hamnade här i Sverige har ju självklart påverkat mitt liv även innan dess. Jag har alltid varit på resande fot. Och som sådant har jag kopplat begreppet hem till ”platsen där jag bor” – eller rättare sagt – ”platsen där jag och min familj bor”.
Jag har inga nostalgiska känslor för en viss plats, för ett visst hus, för en viss stad. Ett hem är den plats där man känner sig trygg. Var denna än må vara eller hur den än ser ut är av mindre betydelse.
Det här, har jag märkt, påverkar även mina relationer. Människor som befinner sig på den plats jag finns är viktigast i världen. Jag knyter vänskapsband, jag ställer upp, jag prioriterar umgängets behov framför mina egna. För där jag är hemma är de också ”hemma”. Och som sådana är de här människorna väldigt viktiga.
Annat blir det har jag märkt när jag flyttar. I början vill jag väldigt gärna hålla kontakten, men detta klingar av rätt fort. Jag har ju lämnat mitt gamla hem bakom mig och skapat ett nytt, med nya förhållanden, just här och nu. Det här är ett område där jag verkligen försöker bättra mig. Jag beter mig själviskt och orättvist mot människor som jag ansåg vara mina bästa vänner.
Samtidigt har ju mitt beteende fördelen att jag har väldigt lätt för att knyta nya vänskapsband. Jag har skapat ett nytt ”hem”, och med detta följer ju ett nytt… liv.
Under mina 28 år har jag hunnit känna mig hemma i Bagdad, Mosul, Kurdistan, en flyktingmottagning i Iran (säkert i närheten av någon stad jag inte minns namnet på), Damaskus, Moskva, Malmö, Karlskrona, Bjärnum, Hillerød och numera även Stockholm. I fyra år har jag hunnit bo här i huvudstaden (och har hunnit med en flytt). Och detta är något som jag ser som alldeles fantastiskt. Det enda som sätter smolk i bägaren är att jag anser att jag sett alldeles för lite av världen.
Visst kan man åka på semester, men det blir ju aldrig som… hemma.
Recension: Microsoft Songsmith
IcantbelieveIactuallyuploadedthis.
Uppdatering: Det är alltså det här jag syftar på.
Körkortet
”Det är så härligt med folk som har självdistans, Naseer.”
Det var bra sagt tyckte jag, och lite upp till bevis måste det då bli.
Det är bara det att jag redan ångrar mig.
Naseer och kvinnorna
Jag har sällan varit personlig i den här bloggen. Det där med att hänga ut sig själv på nätet känns bara jobbigt. Men nu tänkte jag köra med lite chockdoktrin för att komma över min bloggtorka.
Välkommen till inlägget om Naseer och kvinnorna.
Joråsåatt. Jag har inte precis haft den bästa lyckan med hela dejtingsvängen. Mycket beroende på att folk har svårt att förstå vem jag är. Och det är kanske helt och hållet mitt eget fel.
Jag har träffat tjejer som sett mig som en arab. De har förväntat sig en man som går ut och tjänar in brödfödan medan de själva sett en framtid där de kunnat stanna hemma och allmänt leva livet framför dag-tv såporna på TV3. Det finns hur många fel som helst med det här scenariet. Ett av dem är alldeles självklart, vad ska man ha en partner till som är hemma dygnet runt? Vad pratar man om? Hur kommunicerar man? Hur får man fram någon balans i livet? Jag är ute efter en partner som studerar, arbetar, volontärarbetar – vad som helst som får denna att komma ut och samla på sig erfarenheter som man senare kan diskutera vid matbordet. Jag vill ha en partner som utmanar mig.
Tro det eller ej så har jag även träffat tjejer som sett mig som en arab. Fast åt andra hållet. Här har någon form av rädsla för ”vem jag verkligen är” satt stopp för alla framtida scenarion. Man har trott att jag skulle kunna ställa krav på umgänge, utgång, hemkomst och allt sånt som är sunt i ett despotiskt förhållande. Mitt svar har alltid varit, varför skulle jag det? För det första, vem vill träffas 24 timmar om dygnet? Fatta vad toppen det skulle vara om min partner gick ut och festade? Jag skulle kunna umgås med mina vänner, kolla på mina program och mina filmer, spela mina spel – allt det där utan dåligt samvete. Att två personer i ett förhållande har varsitt liv är bara positivt, och återknyter dessutom till förra stycket. Man vill ju gärna ha något att prata om när man väl träffas. För det andra har jag tillräckligt svårt att hålla koll på mitt liv, skulle jag hålla koll på ditt liv också? Orka!
Den tredje typen av kvinnor jag träffat är de som planerar alldeles för mycket. Sådana som ser en framtid från första dejten. Det är inte särskilt attraktivt. Jag är en lika mycket vovve-villa-volvo-person som alla andra. Men… att hitta en partner som man vill spendera hela sitt liv med tar tid. Jag vill inte vara den som träffar en kvinna, flyttar ihop efter en månad, skaffar barn efter ett år, för att sedan skilja mig efter två år. Det där är precis som att man skulle få en preview av ett komplett liv bara för att bli utslängd från salongen. Här är det säkert araben i mig som talar, men jag anser att så fort barn kommer på tal så ska man vara relativt säker på att man hittat en livspartner. Uppbrott är vanliga, men personligen vill jag helst inte genomgå någon.
Så, vem är jag och vad vill jag? Det är frågor som tar tid att besvara. Och det är egentligen hela andemeningen med inlägget. Det tar tid att lära känna en person. Jag tror att många skulle må bättre av att ta sig den tiden. Ingen av oss är ”bilden” av oss. Vi är bara de vi är.
Know your star
Tobias Sandelius är fascinerad av bloggosfären, så pass mycket att han börjat blogga om den på otroligt snygga Blogfriends. Som en del av satsningen har Tobias börjat intervjua bloggare som han läser. Först ut var Allt om PC-redaktören Tommy k Johansson, och nu har turen kommit till er tillgivne.
Hos Blogfriends spiller jag mina bönor. Jag passar på att chockavslöja mitt andranamn, talar om precis vad jag tycker om er läsare och pratar dessutom om min stora rädsla.
Know your star. Ett klick bort.
