Jag vet inte om det här är en lika stor upptäckt som penicillinet, men erkänn, den kommer bra nära. Säkert väldigt uppskattad av många.
Jag råkade ta handsprit av misstag när jag ville ha flytande tvål. Det är sånt som händer, så jag flyttade min hand till tvålen och tryckte fram en klump. Till min förtjusning reagerade den flytande tvålen med handspriten och en slemmig sörja uppstod.
Jag hade skapat artificiell snor. Nobelpriset i kemi är mitt om 45 år!
Nobels fredspris borde stå för något. Jag vill se ett viktigt pris med riktiga mål och stora ambitioner. Men framför allt vill jag se mod.
En sak jag undrat över är varför priset delas ut årligen. Att världen förväntar sig ett fredspris varje år minskar ju dess värde. Freden borde vara, eller åtminstone kännas, viktigare än så.
Vi har redan sett ett par snedsteg. Ren ut sagt kriminella personer med en lång rad brott mot mänskligheten på samvetet har fått fredspriset. Det är lika upprörande som det låter.
Andra år verkar fredspriskommitén ha fått panik och delat ut priset till helt onödiga insatser, som om de haft brist på kandidater och känt sig tvungna att ge priset… till någon – vem som helst. Så var det när FN vann priset 2001, och så blev det också i år med IAEA.
Bloggen Suburbia skriver ”Konstigt att man tilldelar priset till ett FN-organ som utför sin tilldelade uppgift” om årets pristagare. Jag håller med. Samma sak kände jag när FN tog fredspriset.
Jag vill se mod nästa år, och för all framtid. Det år då det inte känns som om man kan dela ut fredspriset skall man helt enkelt låta bli.
”Vi anser att ingen varit värdig Nobels fredspris detta år.”
Hur hårt skulle inte det uttalandet slå? Hur stora rubriker skulle inte det skapa? Hur mycket skulle inte det få oss att tänka på den värld vi skapat och lever i?
Det är precis vad freden behöver, den får nämligen aldrig tas för given. Aldrig.
Änt… öh… vem?
Nobelpriset i litteratur år 2005 tilldelas den engelske författaren Harold Pinter ”som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”. Motiveringen är som vanligt kvalificerad skitsnack och säger ingenting om varken författaren eller hans verk.
Men seriöst alltså, vem är Harold Pinter?
Tydligen en engelsk pjäsförfattare som beskrivs som den främsta företrädaren för det engelska dramat under 1900-talets andra hälft. Ganska krystat om ni frågar mig. Inget ont om herr Pinter, han är säkert en av de främsta dramatikerna i Storbritannien. Men varför skulle resten av världen bry sig?
Många har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det verkar som om Svenska Akademien sitter och lyssnar på förhandssnacket för att slutligen, via sekreteraren Horace Engdahl, presentera ett namn som ingen ens tänkt på. Jag vill nog börja pusha mig själv som en kandidat till nästa lediga stol i Akademien, mitt bidrag skulle åtminstone vara att få ledamöterna att faktiskt tänka tanken på att ge priset till en författare som många redan känner till.
SR skriver i alla fall följande om årets vinnare: ”Pinter är 75 år, född i Hackney London den 10 oktober 1930. Han slog igenom 1958 med The Birthday Party, Födelsedagskalaset, en pjäs i pensionatsmiljö där huvudpersonen, en arbetslös pianist, hotas av ett par främlingar som oförklarligt anklagar honom för tidigare begångna brott.
Bland hans övriga pjäser märks The Caretaker 1960, Vicevärden, The Homecoming 1965, Hemkomsten och No Man’s Land, 1975, Ingenmansland. Pinter har också skrivit manus till filmen Den franske löjtnantens kvinna, 1982.”
Jag blir inte klokare skall jag erkänna. Den nyfikne kan läsa mer om Harold Pinter och Svenska Akademien via ett klick på länkarna.
Instapaper
