Se till vänster, där går en arab

Tabula Rasa är en latinsk term som kan översättas med ”tom tavla” eller ”oskrivet blad”. Ett väldigt pretentiöst namn för ett onlinespel som lånar det mesta från andra spel utan att hitta på så mycket självt, ändock ett korrekt namn då man som spelare kan behöva ha ett öppet sinne när man ska sikta in sig på Ännu Ett Generiskt Onlinerollspel.

Problemet med Tabula Rasa är väldigt enkelt att definiera. Det är inte World of Warcraft. Väldigt många hänger upp sig på detta faktum, trots att det är ett väldigt absurt ställningstagande. Måhända har Richard Garriott’s spel sig självt att skylla – säljpunkten har ju uppenbarligen varit ”WoW in space” – och därför är det lätt att dra jämförelser.

Båda spelen är väldigt enkla att komma in i. Uppdragshanteringen är likvärdig. Man får ett fordon vid level 40. Sådana saker. Skillnaden är att Tabula Rasa ännu är ooptimerat och fullt av buggar. Systemkraven funkar inte, uppdragen ligger på fel plats, det händer att man avslutar ett äventyr utan att datorn någonsin förstår det och så står man där med händerna i fickorna och inte förstår någonting.

Sådana problem är dock rätt vanliga när ett nytt massivt onlinespel lanseras. Testningen är undermålig och utvecklarna förväntar sig att spelarna ska hjälpa till i jakten på buggar. Bortsätt från högst väntade inkörningsproblem är det därför min rekommendation att man ska ge Tabula Rasa en chans.

Varför? Två anledningar. Striderna och handlingen. När det gäller strider har man försökt komma ifrån den automation man lätt hittar i motsvarande spel. Att trycka på en knapp och låta AI:en sköta striden funkar inte, här gäller det att vara aktiv. Sikta, skjut och jonglera med diverse vapen och färdigheter för bästa effekt. Styrningen är FPS-anpassad och fungerar intuitivt. Tabula Rasa har kritiserats för att vara ett två-knappsspel. Vänster musknapp för att skjuta och höger dito för att använda färdigheter. Och visst går det att spela på detta viset – fast då missar man djupet i spelsystemet. Att skjuta med ett hagelgevär, en kulspruta, en EMP-stråle eller ett lasergevär är ju inte samma sak. Och det är när man lär sig vilka vapen som fungerar bäst mot vilka fiender som striderna blomstrar. Dessutom finns en bonus i utnyttjad terräng och läge. Att huka sig bakom en sandsäck och pricka av fienden med ett krypskyttegevär är mycket effektivare än att ställa sig mitt framför näsan på nemesis och ösa.

Sedan kommer vi till den andra anledningen till att Tabula Rasa är kul, som tidigare nämnt är det handlingen som lyser upp. Förvisso är det stora övertäckande temat en riktig klyscha. Onda utomjordingar anfaller jorden och gör mos av mänskligheten – och det är dags att hämnas. Det är dock i detaljerna som djävulen dyker upp. Tubula Rasa försöker faktiskt att rita upp en gråzon. Som spelare är jag högst tveksam till om jag trivs i rollen som militärfacistisk grunt med etnisk rensning på schemat. Dessutom ställs jag inför moraliska val hela spelet igenom. Ska jag dela ut uppåttjack till mina kollegor för att hålla stridsmoralen på topp eller ska jag rapportera droginnehav till min överordnande? Och när jag inte kämpar med vardagligt bestyr har jag en stor gåta att lösa, varför kan jag till exempel använda något som liknar magi? Vilka är det som har anfallit jorden och vad vill dem? Varför finns det en grupp människor som totalt frysts ut ur alliansen? Vilka är de mystiska Foreans och vad vill de mänskligheten?

Man ska förvisso inte recensera ett onlinespel efter endast tio till femton timmar i speltid. Men visst hinner man få ett intryck under den tiden. Och personligen känner jag åtminstone att jag vill ge det här spelet den gratismånad man får på köpet. Det finns mycket jag inte fått uppleva än. Exempelvis det faktum att fienderna i spelet kan ta över ens baser och man blir tvungen att strida för att få tillbaka dem. Det härliga är att jag kommer att fortsätta att spela som läget ser ut och därför kommer jag att uppleva allt mer. Sugen på att träffas? Välj då den europeiska servern, där är jag och härjar.