Se till vänster, där går en arab

Efter att ha varit med upplevelsen att se två monsterhuvuden spränga ut från sin egen rygg är Jackie Estacado förvånansvärt lugn. Men så är denna 21-åring en härdad yrkesmördare hos maffiafamiljen Franchetti. Jag rynkar lite på näsan och känner besvikelsen överskölja mig.

Spelets intro var nämligen toppen. Starbreeze slängde in mig i en brutal biljakt det första de gjorde, redan innan jag hunnit bekanta mig med atmosfär, kontroll, grafik eller någonting annat. Sedan sviker de mig med en otrovärdig 21-åring till huvudkaraktär och introducerar demonen The Darkness på ett enbart blodigt sätt där inte ett uns av karaktärens psykologiska reaktion går att mäta.

Jag hade hellre sett en 40-årig cyniker i huvudrollen, en trovärdig skräckinsprängd, galen och paranoid reaktion på det faktum att karaktären plöstligt finner sig dela sin kropp med en demon. Jag får istället lugnet personifierat och det svider. Jag förstår att Starbreeze inte hade fullkomlig frihet, det har man aldrig när man licenserar en produkt, i det här fallet en serietidning, men jag hade ändå hoppats på mer.

Sen stiger Jackie Estacado in i en tunnelbanestation och min evaluering av The Darkness ställs på ända. När Jackie en kvart senare stiger in i flickvännens Jennys lägenhet och spelvärldens mest romantiska tre minuter utspelar sig börjar jag ana någonting stort. Till tonerna av introt till ”To kill a mockingbird” (som faktiskt går på tv:n i spelet) tar jag ett djupt andetag som jag sedan släpper ut sakta, sakta. Knuten av oro jag hade i magen löser upp sig och jag känner för första gången att jag lägga all min tillit i Starbreezes händer.

Sedan sviker de inte mig, inte en enda gång.

Den känslomässiga berg-och-dalbanan man åker med The Darkness är så snyggt upplagd att jag inte känner något annat än ödmjukhet inför speldesignen. Rå och blodig aggressivitet beblandas med känslor av oro, hjälplöshet, glädje, hämnd, sorg, skräck, obehag och lättnad. Starbreeze spelar mig som en gitarr och jag älskar dem för det.

Det är nästan en skymf att definiera spelet som en förstapersonsskjutare. Här låter jag Fredrik Schaufelberger definiera vad det är för typ av spel det handlar om. För ett storslaget och briljant actiontragedi är just vad The Darkness är. Ju längre man sitter och spelar desto mer skruvas spelet in i ett undergångsscenario och ju mer jag känner att jag tycker synd om Jackie Estacado desto mer känner jag för att spela vidare, för till slut måste det ju gå bra. Det måste det.

Spel som får mig att känna så mycket är sällsynta. Om jag försöker dra mig till minnes några andra titlar kommer jag på rak arm endast på ett par, Dreamfall och Psychonauts – möjligen även Max Payne-serien som för övrigt verkar ha stått som inspirationskälla. Så pass unikt är alltså The Darkness.

Spelvärt räcker inte till för att beskriva min rekommendation. The Darkness finns ute till Xbox 360 och kommer att släppas på Playstation 3 inom kort. Se till att fixa fram ett köp.

Sådana här spel får en att känna enorm stolthet inför svensk spelutveckling. Grymt jobbat!