politik | Se till vänster, där går en arab

19Nov/090

När vänster blir ett skällsord

Skäll Ibland är det bra roligt. Och som ofta i politik är det lätt att argumenten snöar in sig på svart eller vitt för att bli helt ointressanta. Jag diskuterade den svenska inblandningen i Afghanistan efter Viggo Cavlings blogginlägg, och eftersom jag har en dålig dag tryckte jag på rätt punkter för att irritera min motpart. Tyvärr är jag bra på det där när jag har lust: att framställa motparten som the bad guy medan det egentligen är jag som provocerar fram ilskan. Till slut blev jag utskälld för att vara en "jävla antikrigsvänster". Vilken i sig inte är en anklagelse alls.

För faktum är att jag är vänster, antikrig och säkert en jävel också. Det intressanta här är att "vänster" och "antikrig" ansågs som en förolämpning av min motpart, medan jag personligen inte hade problem att beskriva mig själv i de termerna. Förolämpningen i sig berättade mer om min motpart än vad den sårade mig, vilken gav mig tillfälle att fortsätta trycka på de de där jäkla knapparna. Ibland är jag ond.

När diskussionen gick vidare blev jag anklagad för att vara någon slags Bin Laden och direkt ansvarig för folks död. Människor dör om vi inte är där i Afghanistan och krigar! Mitt argument var då att folk numera dog i samma grad som tidigare, men den här gången på grund av oss. Jag förstod inte förbättringen i att vi numera är medskyldiga till mord. Vi borde lämna Afghanistan och istället uppmuntra förändringen innefrån.

Men egentligen tycker jag inte det där till hundra procent. Afghanistan är ju en gråzon. Om vi lämnar finns risken för att talibanerna tar över, jag köper inte argumentet att det här på något sätt skulle hota världen, men talibanerna skulle definitivt försämra livskvalitén för de afghanska medborgarna, och särskilt den kvinnliga befolkningen. Livskvalitén är inte direkt på topp nu heller i och för sig, men en försämring är jag övertygad om att vi skulle få se. Ändå kan jag tycka att vi ska lämna Afghanistan, för som läget är nu ses vi som ockupanter, vi är den gemensamma fienden talibanerna behöver för att framstå som hjältar. Jag kan tycka att vi ska lämna Afghanistan, och sedan, via diplomatiska kanaler erbjuda vår hjälp till den afghanska regeringen i form av fredsbevarande styrkor. På gatnivå skulle det här säkert uppfattas som ren semantik, men jag undrar ändå om det inte vore bättre att underställa sig den Afghanska regeringen (som även skulle ha rätt att sparka ut oss) än att ha ett dagsläge där regeringen snarare framstår som marionetter.

Hur diskussionen slutade? Jag blev kallad för kommunistjävel och min motpart stormade ut. Jag får bjuda på en öl och en film till helgen för att reparera skadan.

Taggat under: afghanistan, krig, politik, vänster Inga kommentarer

6Okt/094

Allt det jag vill säga Bert

Jag satte min fot i Sverige den 22:a december 1990. Någonstans när jag äntligen förstod språket och trodde att jag hade förstått samhället kom Ny Demokrati in i riksdagen vid valet 1991. Bert Karlsson, Vivianne Franzén och Ian Wachtmeister kom att visa mig den mörka sidan av det svenska folkhemmet. Elva år gammal slutade jag vara naiv när det gällde mitt nya hemland. Från 1991-1994 blev jag vittne till en hatvåg uppiskad av Ny Demokrati, och om en grupp vuxna människor med det enda gemensamma mörkt hår eller mörk hy blev rädda, ja, då kan ni tänka er vad jag kände.

När jag förra veckan fick veta att Bert Karlsson skulle roastas i Kanal 5 så lekte jag lite med tanken på vad jag skulle vilja säga om jag hade haft möjligheten. Till min glädje var min fantasi inte långt borta från den verklighet Magnus Betnér representerade när det var dags för honom att gå upp i talarstolen för att roasta Bert. Tack Magnus!

Taggat under: bert karlsson, ian wachtmeister, kanal 5, komedi, magnus betnér, ny demokrati, politik, rasism, sverige, vivianne franzen 4 Kommentarer

14Sep/092

”Invandrare” ingen homogen grupp

Med jämna mellanrum dyker det upp rent häpnadsväckande artiklar i svensk media. Just nu är det SvDs artikel "Fremskrittspartiet kan få oväntat många invandrarröster" som får mig att skaka på huvudet. Är det verkligen så att svenska journalister än idag inte förstått att "invandrare" inte är en homogen grupp?

Jag har lovat att bli mer personlig i bloggen, så nu ska jag tala om varför jag inte har så många utlandsfödda vänner, eller mer specifikt, arabiska vänner. Det är nämligen så att jag inte alls kommer överens med många. Anledningarna till detta är inte kulturella, för kulturen förstår jag och klarar av, även om jag inte känner mig hemma i den. Istället är det religionen och politiken som får mig att känna mig utanför.

Det är inte ovanligt med konservativa och troende utlandsfödda familjer. Visst är undantagen många, jag är ett av dem, men utan någon statistiskt säkerställd analys så anser jag att min erfarenhet visar att det finns en större mängd konservativa och religiösa utlandsfödda personer jämfört med personer födda eller uppvuxna i en svensk familj. Och när man blandar ihop konservatism och religion får man oftast fram en person som har åsikter som hör till höger på den politiska skalan. Eftersom jag i mångt och mycket definierar mig själv som vänster, blir det redan här en häck att ta sig över innan en potentiell relation.

Pratar man höger så kan man gå vidare och nämna extremhöger. Det är inte bara personer med blont hår som har monopol på rasism, fascism och främlingsfientlighet. Och om vi alla tänker lite djupare så är detta inte konstigt alls. Vad har en människa som kommer från Irak för något gemensamt med någon som kommer från Somalia? Vad har en serbisk person gemensamt med en person av rumänskt ursprung? Egentligen? Inte mycket alls. Och eftersom "invandrare" inte är någon homogen grupp har man självfallet samma fördomar som alla andra, samma rädsla för det annorlunda och samma oförklarliga hat som ibland tänder till hos olycksaliga individer.

För att återkoppla till SvDs artikel, från min sida av argumentet tycker jag att man här slänger ihop en icke-nyhet. Det finns inget överraskande i att "invandrare" röstar främlingsfientligt. Varken i Norge, eller här i Sverige. Är man hatisk mot islam har man självklart lättare att identifiera sig med Sverigedemokraterna än med Moderaterna. Och då blir det inte svårt att rösta på det parti som lovar att vara hårda mot en religiös folkgrupp.

Någonstans kan jag tycka att om man verkligen vill lösa integrationsproblemen i landet så ska man sluta se människor som svenskar eller invandrare. Det är först när man tar till åtgärder på individnivå som man kan börja hoppas på resultat. Sist jag kollade var inte "svart hårfärg" någon garant för likartade åsikter. Tyvärr verkar det dock vara så att vi länge haft integrationsministrar som inte ens kunnat sticka upp huvudet högre än den nivån av argumentation. Det är rätt komiskt, egentligen.

Taggat under: flyktingar, främlingsfientlighet, generaliseringar, integration, invandrare, politik, rasism, svd 2 Kommentarer

20Aug/096

Vi som aldrig var antisemiter

Låt oss gå tillbaka tre och ett halvt år. Den danska tidningen Jyllandsposten publicerar karikatyrer på profeten Muhammed, gör sig ovänner med halva den troende muslimska befolkningen, men får stöd av världen i stort där försvaret av pressfriheten står i fokus. Trycket blir dock för stort och Jyllandsposten ber om ursäkt, något som fick mig att kalla redaktionen för ett gäng idioter. Hur i helvete vågade man be om ursäkt för en demokratisk rättighet?

Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.

Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.

Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln "Våra söner plundras på sina organ".

Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.

Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.

Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.

Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?

Taggat under: aftonbladet, åsiktsfrihet, demokrati, israel, kultur, media, politik, pressfrihet, regeringen, sverige, sydsvenskan, tidningar, yttrandefrihet 6 Kommentarer

16Aug/094

Vad för åklagare har vi?

Jag hade svårt för att släppa Rolf Hillegrens numera ökända uttalande om rättspraxis kring våldtäktsfall. Ni har nog alla läst citatet vid det här laget, men den är värd att upprepa:

"Tar man en kvinna och en man som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, och mannen kör ändå. Visst är det oschysst men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."

Kritiken lät tacksamt nog inte vänta på sig. Och jag undrade om inte Hillegrens uttalande var en groda som resultat av för mycket alkohol eller liknande. Idag har dock Hillegren försökt "förklara" sitt uttalande i Aftonbladet. Och nu är det ingen tvekan. Rolf Hillegren är precis det svin man fruktat att han skulle vara. Först menar han att han blivit missförstådd för att sedan utveckla:

"Vad jag menade var ju det fallet där mannen i ett pågående förhållande inte accepterar kvinnans nej samtidigt som hon inte gör minsta motstånd. Där har man ju från visst håll velat att det beteendet ska inrymmas i våldtäktsbegreppet. Man brukar ju säga att ett nej är ett är nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse."

WTF?! En våldtäkt är inte en våldtäkt om man inte tar till våld? Och en våldtäkt är "gentlemannamässigt" tveksamt?

Vad måste en åklagare säga och göra för att få sparken? Vi som medborgare kan i alla fall markera genom att JO-anmäla Rolf Hillegren, något Peter Sunde nu gjort exempelvis.

Taggat under: politik, rolf hillegren, samhällskritik 4 Kommentarer

12Aug/0916

Man ska inte behöva säga det

Klokbok efterlyser i ett inlägg en bloggbävning mot antifeminismen. Det är främst Joakim Ramstedts smörja på Newsmill som får honom att tända till, och visst kan jag i övrigt hålla med Klokbok om att man sett en rätt stor feminism-backlash. Och det är för min del så otroligt besynnerligt att jag inte vet hur jag ska bemöta det.

Det är kanske där det ligger. Jag har svårt att se att människor kan ha en annan åsikt när det gäller människors lika värde, tanken har svårt att få fotfäste i min hjärna. Förvisso har jag lärt mig att acceptera att det finns medmänniskor som garderar andra beroende på hudfärg, religion och sexuell läggning. Jag har fortfarande svårt för tanken. Men någonstans har jag analyserat motiven och kan någonstans... förstå? (inte det ord jag är ute efter). Det finns en norm, och folk som bryter mot den kan verka skrämmande till en början.

Vad jag däremot aldrig förstått är antifeminismen. Man föds av en kvinna, lever i en värld där hälften av befolkningen är kvinnor, har kanske till och med syskon av kvinnligt kön. Hur kan man då ens komma på tanken att acceptera ett status quo, eller ännu värre, önska att världen vore mindre jämställd? Det är en inställning som i sanning förbryllar mig. Frågan är ju så mycket större än blått eller rosa. Vi lever i en värld där kvinnor får mindre betalt för samma arbete, en värld där kvinnor får sämre sjukvård för att män har forskat på män och kommit fram till rön anpassade för män, en värld där vi fortfarande förundras över att kvinnor kan nå en maktposition i samhället, en värld där män försöker stänga ute kvinnor just för att de inte är män, en värld där någon anser sig ha rätt att våldta den människa man gift sig med, en värld där kvinnor faktiskt behandlas som en främmande och mindre värd... ras.

Hur kan man egentligen vara något annat än feminist?

Jag märker att jag rabblar här. Och förklaringen till detta har jag redan försökt förklara. Jag förstår helt enkelt inte inställningen antifeminism, och mina försök att komma fram till argument för att övertyga "den andra sidan" ter sig för mig lika svåra som att försöka övertyga en annan människa om att börja andas. "Det är ju liksom bra för dig hörru".

Taggat under: feminism, jämställdhet, kvinnor, män, politik, samhällskritik 16 Kommentarer

29Jul/092

Var är mina pengar piratpartiet?

Expressen skriver idag om hur piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström tänker skolka sig genom valperioden, han tänker nämligen inte vara med om möten som behandlar annat än hjärtefrågan integritet. Jag hoppas att det här betyder att Engström tänker använda sin tid till att försöka påverka beslut om IPRED2, ACTA-avtalet och Stockholmspaketet och inte att han verkligen tänker skolka.

Nu vet man ju hur media tyvärr har en tendens att vara, det gäller att vinkla och smutskasta det man inte gillar, så Expressen är inte helt tillförlitlig när det gäller rapporteringen om Piratpartiet - ägs man av Bonnier så ägs man av Bonnier...

Det intressanta i artikeln är annars Marit Paulsens kommentar:

"Jag tycker att det är osnyggt, men han har inte varit ohederlig. Han sa faktiskt det i valrörelsen. Men då är det så att fem-sex procent av väljarna tycker att det är ok att sälja sin röst till högstbjudande, och få månadslön och dagtraktamente utan att göra nåt."

Hey... vänta lite här. Har jag sålt min röst till högstbjudande? Var är mina pengar piratpartiet? Va? Säg inte att jag har blivit lurad, för då blir det Wadstedt on your ass!

För övrigt var det sju procent av väljarna som tyckte att det var "ok att sälja sin röst till högstbjudande" Marit, jag vet att jag är petig, men rätt ska vara rätt.

Taggat under: expressen, media, piratpartiet, politik 2 Kommentarer

24Jul/093

Problemet med arbetslinjen

stekare

Jag läste den här DN-artikeln för några dagar sen och har haft svårt att släppa den sedan dess. Förutom den grymt äckliga inställningen till pengar, tjejer och folk i allmänhet så finns det ett meningsutbyte som stör min politiskt känsliga kompassnål. Reportern undrar om lågkonjunkturen påverkat stekarens livsstil och svaret blir det smått klassiska:

"För att drabbas av lågkonjunkturen måste man ha ett jobb, och det har inte jag."

Det här i ett Sverige där den så kallade arbetslinjen har skapat stora klyftor, drivit folk till socialen, tvingat sjuka att arbeta och lett till en utslagning av folk som faktiskt behöver hjälp i en helt motbjudande skala.

Förvisso kan man argumentera att det i det här fallet handlar om personer som lever på mammas eller pappas kreditkort. Saken är dock den att de här personerna är precis lika, och jag avskyr uttrycket, "kostsamma" som försörjningsstödstagare. De konsumerar inte med egna pengar och de utnyttjar samhällets tjänster utan att kompensera för detta genom skatter då de saknar en egen inkomst. Skillnaden är dock att de under somrarna gärna lägger ner 20000 kronor per kväll på att spruta champagne på varandra, medan andra arbetslösa försöker pussla ihop en vardag där chips och cola på en fredag är en jobbig utgift.

Och jag behöver knappast påpeka vilka som jagas av arbetsförmedling och försäkringskassa och vilka som klarar sig.

Ett politiskt parti som vinner ett val på att få folk att arbeta ska självfallet driva den här linjen oavsett den folkgrupp som råkar stå i vägen. Men vem försöker jag lura? Det är ju ändå en högerregering vi har med att göra. Och där är det skillnad på arbetslösa och arbetslösa.

Taggat under: arbetslöshet, jobb, moderaterna, politik 3 Kommentarer

14Jul/091

Drudge report bakom Obama-bild

obama och sarkozy

Visst har du också sett den här bilden där Obama och Sarkozy verkar vara alldeles för intresserade av en ung kvinnas ryggslut? Nya fakta i fallet har visat att bilden inte var något annat än ett smutskastningstrick av republikanska och konservativa bloggen Drugde Report. Omständigheterna kring bilden har kommit fram i ett videoklipp.

Här kan man förvisso se att Sarkozy verkligen är gubbslem personifierad, samtidigt säger denna händelse rätt mycket om hur smutsigt det politiska spelet i USA är. Trust no one, inte ens dina ögon.

Taggat under: barack obama, nicolas sarkozy, politik, usa 1 kommentar

30Jun/093

Paradisets baksida

the real dubai
Foto: Taimur Asif @ flickr

Dubai framställs ofta som globaliseringens och kapitalismens ögonsten. Ett borgligt Eden. Ett skattefritt samhälle där entreprenörskap står i fokus. Det är rätt lätt att gå på bilden av Dubai som det perfekta samhället när man ser projekt som Burj Al Arab eller The World.

I skymundan får verkligheten stå. Som att de asiatiska arbetarna som faktiskt bygger upp Dubais rikedom, som tar hand om Dubaibornas barn, som ser till att samhället fungerar arbetar enligt rena slavkontrakt. Man rapporterar inte om den rasistiska grund som Dubai bygger på: där emirater självfallet alltid kommer först, där araber är andra klassens medborgare, där västbor tillhör tredje klassen och undviks av emirater och där speciellt sydasiater och afrikaner kommer på en avlägsen fjärde plats med allt vad det innebär.

Johann Haris gräv om Dubai i The Independent från april är därför en måsteläsning för de flesta. Jag har ansett mig känna till de arabiska ländernas högerkonservatism och rasism rätt bra, men även jag blir närmast chockad av det jag får läsa i The Indpendents artikel.

Dubai kan fan i mig ta sig i röven.