Jag och min bror gjorde en lek av detta så småningom. Vi lekte illegala invandrare, uppträdde ryckigt och nervöst, gjorde små flyktförsök. Bara för att sätta den danska polisen på helspänn. Att de jagade rätt på oss och krävde pass på det där lilla makthungriga viset var som uppsatt för lulz (innan termen ens var myntad), för där drog vi upp våra pass i sista stund och den danska polisens besvikelse var underbar att skåda.

Nu verkar det vara dags att ta fram våra inneboende troll igen. När danska Venstre deklarerar att det är helt okej med rasprofilering vid gränsövergången mellan Sverige och Danmark ska jag se till att bekämpa detta på det bästa sätt jag kan. Först genom att leka illegal invandrare, sedan genom att ta fram mitt körkort och deklarera mina rättigheter som svensk medborgare och min kännedom om passunionen, sedan får väl danskarna sparka ut mig som en nordisk medborgare från deras land. Kanske jag då få nån pressperson intresserad av hela historien. Om inte annat så ska jag göra ett väsen av mig i sociala medier.

Danmark, ger ni er in i spelet får ni spelet tåla.

Ganska passande i ämnet är annars de danska företagens kritik mot den rasistiska samhällsdebatten i landet.

Permalänk | 2 kommentarer

Well, i mitt fall har Sverigedemokraternas ingång i finrummet en direkt påverkan. Jag har ikväll fått en käftsmäll utan dess like, faktum är att jag mår illa. Det har troligen inte undgått läsare av den här bloggen att jag gått och blivit kär i världens bästa R, att jag åkte till Bagdad i sommar för att gifta mig, och att jag sedan dess försöker få hit min älskade fru, men att det bara går så långsamt, långsamt när byråkratin står i vägen.

Tja, just detta, ”anhöriginvandringen”, är vad Sverigedemokraterna vill stoppa. Och nu befinner de sig i en vågmästarroll. Sverigedemokraterna vill hindra mig från att leva med min fru, och i teorin har de nu möjligheten att göra det.

Jag vet, rent praktiskt tar sådana här beslut lång tid. Jag tror inte att mitt enskilda fall kommer att hinna påverkas. Men jag ser på det större än så, Sverigedemokraternas politik är mer än ord och populism, den drabbar faktiskt människor med kött och blod, med känslor och förhoppningar, med framtidstro och optimism. Det räcker med en enda utpressningssituation där Alliansen ger vika och så kan min mardröm bli verklighet, att anhöriginvandringen görs näst intill omöjlig.

Ponera att det här skulle drabba mig. Vad har jag då för val? Jag hindras från att leva med min fru i Sverige på grund av ett rasistiskt riksdagsparti. Jag har svårt att själv se konsekvenserna, men nu när jag redan lider och det finns vissa dagar då jag knappt ens orkar titta på andra människor som håller hand, som kyssas, som kramas, som får vara nära sina kära – hur skulle jag då må om jag inte hade den här bilden framför mig om att allting ändå kommer att lösa sig för R och mig en vacker dag? Hur skulle jag då känna mig om Sverigedemokraterna satte stopp för vår framtid?

Den dagen skulle troligtvis Naseer inte längre bo i Sverige utan befinna sig i Irak, för allting är ju bättre än att leva utan sin egen fru.

Så, även om problemet med Sverigedemokraterna för vissa är abstrakt, är det i mitt fall högst konkret. Idag är jag förtvivlad, och inte så lite rädd. Det är kontentan av den här svarta valdagen.

—–

Värt att notera nu i efterhand: Vänner, ni som är ledsna, som känner skuld, som känner skam. Gör inte det. Ta inte den kollektiva skulden på er. 6% röstade på SD, 94% röstade mot. Ingen av de 94%:en ska behöva känna något annat än stolthet, ni gjorde precis vad ni skulle. Och för det ska ni ha ett stort tack.

Permalänk | 6 kommentarer

CNN-reportern Arwa Damon twittrade här om dagen om el-situationen i Bagdad. Med följande tweet försökte hon säkerligen skapa en bild av det rådande kaoset:

Problemet är bara att problemet är mer komplicerat, och större än så.

Först kan vi ta upp frågan om hur elfördelningen egentligt ska gå till rent teoretiskt. Staten menar att varje hem ska växelvis ha el i fyra timmar följt av fyra timmar strömlöshet – på en typisk gata i Bagdad innebär det att elen då ska växla mellan husen på varje sida gatan i perioder av fyra timmar. Först har vi vår el, sen ska grannen mitt emot ha sitt.

I praktiken fungerar det ungefär så här: ”jag har ingen jäkla aning om när jag ska få el, eller hur länge”. Det händer att man kan få el i 10 minuter för att sedan stå utan i 7 timmar och 50 minuter, det händer att man kan få el i ett par timmar, det händer att man inte får någon el alls – och bara ibland är det sant att man får sina fyra timmar.

Vad leder då det här till? Jo, fullkomlig kaos. Det minst oskyldiga man kan göra är att se till att dra en kabel från andra sidan gatan till sig själv. På så sätt är man i alla fall säker på att kunna krama ur det mesta av den statliga elen man kan. Men nu är de statliga linjerna knappast förtroendeingivande, och därför är det fullt normalt att ett kvarter går ihop för att köpa en industrigenerator som kan fördela el till hushållen. Fler kablar dras fram och tillbaka.

Nu är gatugeneratorn inte vidare stabil den heller. Har man en extrapeng kanske man väljer att köpa en liten generator till sig själv, och är grannen en god vän ska han kanske också kunna få en sladd med el. Och utan att riktigt veta vad som hände kan man lätt hamna i den situation som synes i bilden ovan.

Elektriciteten i Bagdad är en komplicerad och livsfarlig historia. Synen ovan är väldigt vanlig, och vid reparationsarbeten eller nykopplingar är olyckor och dödsfall förekommande.

Varför Irak, denna oljenation, har problem med att producera en stabil elförsörjning till sina medborgare vet jag lika lite som du. Jag kan dock misstänka att ansvariga hellre stoppar budgeten i egen ficka istället för att lösa de stora infrastrukturella problemen.

I Bagdad gör man allt för att dansa lite electric boogie.

Permalänk | Skriv en kommentar

Jag kan nästan anta att Children of Men ligger på topp 10-listan för favoritfilmer hos både M.I.A och regissören Romain Gavras. Musikvideon för ”Born Free” är i mångt och mycket en koncentrerad dos av den tidigare nämnda film, fast ännu brutalare.

Budskapet är knappast subtilt. Och för en gångs skull tjänar meddelandet på att vara stenhårt och rakt på sak. ”Born Free” är en obehagligt, totalitär, träffsäker och pessimistisk skildring av händelser som redan inträffat under vår livstid. Risken vi ställs inför är snarare sanktionerad förföljelse om vi inte aktar oss snarare än tvärtom.

”Born Free” är nio minuter politisk propaganda som är svår att skydda sig mot, för det modet ska M.I.A ha allt tack. Även om man nu kan tycka att rödhåringar saknar själ.

Permalänk | Skriv en kommentar

Jag hittar inte riktigt några ord för det här klippet på amerikaner som mördar civila irakier, samt sårar två barn. Jag tror att det är den där känslokalla tonen och nöjet i att skjuta ihjäl människor som amerikanerna bidrar med som får mig att stå helt mållös. Tendenserna har jag förvisso fått se i diverse dokumentärer om amerikanska styrkor under träning. Det är pappdockor, semper fi, shoot first ask later, jihadists, ”they hate us for our freedom” och annat hjärnvaskeri som nu leder till ett kallblodigt mord, filmat och kommenterat med stolthet.

Det är inga människor som mördas i den här filmen, det är ”iraqis”, och dessa räknas ju som sagt inte.

Det gör ont i magen och i själen att plåga sig genom sjutton minuter ren och skär fasa. Jag tror inte att jag ännu förstår vad jag ser, men rekommenderar dig att titta och bilda en egen uppfattning. Det är inget blodigt klipp, ingen jäkla tortyrfilm, bara fakta där på marken i en krigszon. En film som visar statligt sanktionerade mord på civila.

Efteråt kan du besöka collateralmurder.com, en sida skapad av Wikileaks som beskriver vad vi egentligen ser. Kanske har du hopp om mänskligheten kvar efteråt, jag tror att jag har förlorat den för stunden.

Permalänk | 4 kommentarer

Efter det här är jag inte nöjd. Jag hoppas runt mellan Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon som en övertänd kalv och bara super in nyhetssändningar och paneler. Oftast medan jag sitter med min iphone bläddrande bland tidningarnas webbsidor.

Främsta anledningen till jag kommer sent till jobbet? Nyheterna.

Och sen har vi twitter. Ack denna twitter och de människor jag valt att följa. Nästan samma slavar under nyheternas ljuva sötma som jag är. Kanske värre. För här räcker det inte med svenska gammalmedier, plötsligt haglar länkar till läsvärda blogginlägg, till internationella artiklar, till inslag på youtube och jag måste kolla in dem allihop!

Jag måste veta vad som händer ute i världen, jag har en kunskapstörst och en nyfikenhet som är svår att fylla. Jag märker det ibland när jag samtalar, hur små bubblor av kunskap slår till mot mina synapser och jag är delaktig i en givande diskussion. Detta är mitt knark. Knowledge är inte bara power, det är förbannat skönt också.

Tacka gudarna för instapaper, det måste jag erkänna. Utan den hade jag missat hälften av twitters länkskatt. Nu blir läsningen som en godnattsaga, när jag varvar ner inför ännu en dag. Twitter har fått upp mitt politikintresse, mitt politikerförakt och tack vare den kommer jag att gråta ifall alliansen vinner valet.

Det har aldrig varit enklare, eller mer intressant att vara en nyhetsnörd. Det är nästan oroande mycket information jag insuper. Kanske får jag betala det ultimata priset för detta och bli en Batman-skurk, men det är en risk jag är redo att ta.

Permalänk | 3 kommentarer

För faktum är att jag är vänster, antikrig och säkert en jävel också. Det intressanta här är att ”vänster” och ”antikrig” ansågs som en förolämpning av min motpart, medan jag personligen inte hade problem att beskriva mig själv i de termerna. Förolämpningen i sig berättade mer om min motpart än vad den sårade mig, vilken gav mig tillfälle att fortsätta trycka på de de där jäkla knapparna. Ibland är jag ond.

När diskussionen gick vidare blev jag anklagad för att vara någon slags Bin Laden och direkt ansvarig för folks död. Människor dör om vi inte är där i Afghanistan och krigar! Mitt argument var då att folk numera dog i samma grad som tidigare, men den här gången på grund av oss. Jag förstod inte förbättringen i att vi numera är medskyldiga till mord. Vi borde lämna Afghanistan och istället uppmuntra förändringen innefrån.

Men egentligen tycker jag inte det där till hundra procent. Afghanistan är ju en gråzon. Om vi lämnar finns risken för att talibanerna tar över, jag köper inte argumentet att det här på något sätt skulle hota världen, men talibanerna skulle definitivt försämra livskvalitén för de afghanska medborgarna, och särskilt den kvinnliga befolkningen. Livskvalitén är inte direkt på topp nu heller i och för sig, men en försämring är jag övertygad om att vi skulle få se. Ändå kan jag tycka att vi ska lämna Afghanistan, för som läget är nu ses vi som ockupanter, vi är den gemensamma fienden talibanerna behöver för att framstå som hjältar. Jag kan tycka att vi ska lämna Afghanistan, och sedan, via diplomatiska kanaler erbjuda vår hjälp till den afghanska regeringen i form av fredsbevarande styrkor. På gatnivå skulle det här säkert uppfattas som ren semantik, men jag undrar ändå om det inte vore bättre att underställa sig den Afghanska regeringen (som även skulle ha rätt att sparka ut oss) än att ha ett dagsläge där regeringen snarare framstår som marionetter.

Hur diskussionen slutade? Jag blev kallad för kommunistjävel och min motpart stormade ut. Jag får bjuda på en öl och en film till helgen för att reparera skadan.

Permalänk | Skriv en kommentar

När jag förra veckan fick veta att Bert Karlsson skulle roastas i Kanal 5 så lekte jag lite med tanken på vad jag skulle vilja säga om jag hade haft möjligheten. Till min glädje var min fantasi inte långt borta från den verklighet Magnus Betnér representerade när det var dags för honom att gå upp i talarstolen för att roasta Bert. Tack Magnus!

Permalänk | 5 kommentarer

Jag har lovat att bli mer personlig i bloggen, så nu ska jag tala om varför jag inte har så många utlandsfödda vänner, eller mer specifikt, arabiska vänner. Det är nämligen så att jag inte alls kommer överens med många. Anledningarna till detta är inte kulturella, för kulturen förstår jag och klarar av, även om jag inte känner mig hemma i den. Istället är det religionen och politiken som får mig att känna mig utanför.

Det är inte ovanligt med konservativa och troende utlandsfödda familjer. Visst är undantagen många, jag är ett av dem, men utan någon statistiskt säkerställd analys så anser jag att min erfarenhet visar att det finns en större mängd konservativa och religiösa utlandsfödda personer jämfört med personer födda eller uppvuxna i en svensk familj. Och när man blandar ihop konservatism och religion får man oftast fram en person som har åsikter som hör till höger på den politiska skalan. Eftersom jag i mångt och mycket definierar mig själv som vänster, blir det redan här en häck att ta sig över innan en potentiell relation.

Pratar man höger så kan man gå vidare och nämna extremhöger. Det är inte bara personer med blont hår som har monopol på rasism, fascism och främlingsfientlighet. Och om vi alla tänker lite djupare så är detta inte konstigt alls. Vad har en människa som kommer från Irak för något gemensamt med någon som kommer från Somalia? Vad har en serbisk person gemensamt med en person av rumänskt ursprung? Egentligen? Inte mycket alls. Och eftersom ”invandrare” inte är någon homogen grupp har man självfallet samma fördomar som alla andra, samma rädsla för det annorlunda och samma oförklarliga hat som ibland tänder till hos olycksaliga individer.

För att återkoppla till SvDs artikel, från min sida av argumentet tycker jag att man här slänger ihop en icke-nyhet. Det finns inget överraskande i att ”invandrare” röstar främlingsfientligt. Varken i Norge, eller här i Sverige. Är man hatisk mot islam har man självklart lättare att identifiera sig med Sverigedemokraterna än med Moderaterna. Och då blir det inte svårt att rösta på det parti som lovar att vara hårda mot en religiös folkgrupp.

Någonstans kan jag tycka att om man verkligen vill lösa integrationsproblemen i landet så ska man sluta se människor som svenskar eller invandrare. Det är först när man tar till åtgärder på individnivå som man kan börja hoppas på resultat. Sist jag kollade var inte ”svart hårfärg” någon garant för likartade åsikter. Tyvärr verkar det dock vara så att vi länge haft integrationsministrar som inte ens kunnat sticka upp huvudet högre än den nivån av argumentation. Det är rätt komiskt, egentligen.

Permalänk | 2 kommentarer

Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.

Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.

Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln ”Våra söner plundras på sina organ”.

Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.

Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.

Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.

Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?

Permalänk | 6 kommentarer