retro | Se till vänster, där går en arab

14Aug/080

Bionic Commando Rearmed

Det är kanske lätt att glömma att Bionic Commando Rearmed är Grins första släpp till Playstation 3 och Xbox 360. Det här är det spel som kommer att ge utvecklarna ett namn inom konsolscenen, det spel som kommer att ge dem insikter och erfarenheter, det spel som öppnar fördämningarna inför kommande uppdrag och inte minst, det spel som kommer att sälja AAA-titeln Bionic Commando. Det lilla spelet får bära ett stort ansvar, inte att undra på att denna nedladdningsbara titel är en ambitiös, välutvecklad och finslipad uppenbarelse. Det är inte mycket som får gå fel.

Och Grin klarar av konststycket. Det finns en tyngd bakom denna produkt som väldigt få nedladdningsbara spel når upp till. Bionic Commando Rearmed är ett spel som lika gärna kunde ha förpackats och sålts i butik. Produktionsvärdet är synnerligen högt.

Det som gör upplevelsen för min del är dock minnena. Det var ju trots allt sexton eller sjutton år sen sist. Jag vill minnas att Bionic Commando var ett mycket enklare spel då, kanske har man helt enkelt tappat bort ungdomens reflexer och förmåga att lösa uppgifter i snabb takt. Det här är ett svårt spel - svårt på det där sköna sättet som ser till att tvinga en att bli bra - svårt på det sättet att man vill mästra sönder det.

Man vill inte lägga kontrollen ifrån sig. Musiken är utan tvekan den störst enskilda faktorn till detta. Jag älskar den, och älskar det faktum att jag inte hört allt material trots att jag redan köpt det officiella soundtracket. Jag rider på toner som kunde ha spelats på vilken klubb som helst och upplevelsen uppmuntrar mig att ihärdigt trycka in ännu en timme på ett underbart litet spel. Att Bionic Commando Rearmed dessutom är snyggt, humorfyllt, utmanande och originellt (ja, man kan inte hoppa, get over it) är bara grädden på moset.

Det finns saker jag förvisso inte förstår. Varför göra övningssegmenten svårare än första banan? Varför kör man med offline co-op när vi lever i en tid av onlinemöjligheter? Varför misslyckas man med att förklara hur hackersekvenserna fungerar?

Sen hör jag den ljuvliga spelmusiken dunka i huvudet och sätter igång och spelar igenom ännu en bana, salig som bara den. Tack Grin.

Taggat under: bionic commando, datorspel, grin, playstation 3, retro, spel, spelmusik, spelrecension, xbox 360 Inga kommentarer

18Jan/082

Bionic Commando Rearmed uppvisat

Återigen gör internationell media misstaget att tro att de nya Bionic Commando-spelen är en Capcom-produkt. Företaget tackas för utvecklingsarbetet och man intervjuar till och med fel producent när man ställer frågor angående remaken av klassiska Bionic Commando.

Som tur är har vi Peter Ottsjö på Aftonbladet. Han har varit inne hos de svenska utvecklarna Grin och tagit sig ett snack med spelet verkliga producent, Simon Viklund. Det här är en remake som jag definitivt ser fram emot. Dessvärre har Aftonbladet inte rätt att visa upp bilder från remaken Bionic Commando Rearmed förrän ikväll, men som bloggare har jag inga sådana krav på mig.

Jag är numera hypad. Bionic Commando var ett av de spel som jag lade ner oerhört mycket tid på när det begav sig till NES. Och trots att jag aldrig klarade det så kom jag faktiskt rätt långt. Att nu få en möjlighet att återvända till ett av mina favoritspel med bättre grafik, bättre musik, bättre bossar och en aningen enklare svårighetsgrad är jag väldigt tacksam för.

Bionic Commando Rearmed släpps till Playstation Network, Xbox Live Arcade och PC inom en inte allt för lång tid.

Taggat under: bionic commando, grin, retro, spel 2 Kommentarer

14Jan/080

Rise of the Machines

En Intel 8080 har vaknat. Med en processorfrekvens på hela 2 Mhz har den börjat sjunga "Still Alive" genom att sno sig ett SID-chip från en stackars Commodore 64 för att sedan misshandla den med gammal hederlig Assembler-kod.

Var är John Connor när man behöver honom, och känner han till det faktum att kakan är en lögn?

Taggat under: half-life, jonathan coulton, musik, portal, retro, spel Inga kommentarer

19Apr/078

No One Lives Forever

Vad definierar egentligen en klassiker? När det gäller spel tolkar jag stämpeln klassiker som ett verk som inte åldrats, som lyckats behålla charmen och som än idag är lika kul att spela som då det först gavs ut. En beskrivning som utan tvekan går att applicera på No One Lives Forever-serien.

Med en 60-talsmiljö som bakgrund får hemliga agenten Cate Archer ta sig an jobbiga kollegor, mansgrisar och superskurkar i jakt på den hemliga terrorgruppen H.A.R.M.

Spelet utspelar sig i förstapersonsperspektiv och mycket av spelstilen hämtas från de klassiska Bond-filmerna. Det är som sagt superskurkar som skall besegras på vägen mot sanningen och detta görs självklart med hjälp av diverse smarta (och underfundiga) spionprylar i exotiska och varierande miljöer. En väldig hög nivå av humor gör en sällskap på vägen och No One Lives Forever förtjänar snabbt epitetet klassiker. Vi snackar om ett välgjort, väldesignat och välbalanserat spel där underhållningsnivån ligger på max.

En uppföljare i form av No One Lives Forever 2: A Spy in H.A.R.M.'s Way släpptes ett par år efter originalet och här lyckades man förbättra varenda aspekt i serien. Det här är ett spel som än idag får äran att snurra i min burk när jag nostalgiskt suckar över hur spelen var bättre förr.

Av någon anledning hann en spinoff i form av Contract J.A.C.K. släppas. Här skulle man spela en H.A.R.M.-agent på jakt efter spelets hjältinna Cate Archer. Detta spel var dock charmlöst och väldigt fokuserat på att skjuta sig ur trängda situationer. I mina ögon var det här ett spel som lyckades falla platt som en pannkaka. Tyvärr blev Contract J.A.C.K. även det sista spelet i serien - utvecklaren har senare släppt spelet F.E.A.R. - en titel som måhända är rätt okej men där jag hellre hade sett ett No One Lives Forever 3.

Som avslutning vill jag passa på att hylla Cate Archer, en spelkaraktär som introducerade äkta grrlpower långt innan uttrycket myntades. Cate Archer har inspirerat en del utvecklare att våga satsa på starka, kvinnliga huvudkaraktärer. Även om spelbranchen ännu ligger långt efter i jämställdhetsarbetet tycker jag ändå att vi ska minnas att den har lyckats frambringa en så pass minnesvärd och stark kvinna som Cate. Detta lovar gott inför den framtid som nu väntar oss.

Taggat under: feminism, no one lives forever, retro, spel 8 Kommentarer

31Jan/060

Nydesign på bloggen II

Via stationsvakt hittade jag en urhäftig hemsida som anknöt till ett äldre inlägg jag skrivit om hur det var på den gamla goda tiden då webben var ny och -alla- hade hemsidor som såg alldeles för hemska ut för att upplevas igen.

Vad jag pratar om är The Website Fulifier som tar din hemsida tillbaka på en tidsresa till tidigt 90-tal. Roligt och ironiskt.

Jag kan bara stirra med fasa på min fulifierade blogg. Gräsmattsbakgrund (uppdatering: ändras tydligen från gång till gång), lila och blå länkar, ljusblå text och alldeles för stora headers. Det ser hemskt ut!