Är det inte underligt vad fallna folkmördare och terrorister kan ta till sig i flykten? Jag anser definitivt det, och lite forskning i ämnet skulle inte skada. Om vetenskapsmännen skulle kunna enas kring ett par grundstrategier skulle vi kanske få en bättre möjlighet att hitta våra försvunna förövare. Själv har jag självfallet mina egna teorier.
Vill man gömma sig ordentligt gäller det att förändra sitt utseende till det motsatta. Saddam Hussein och Radovan Karadzic är båda inne på ansiktsbehårning och bojkott av allt vad frisörer heter. Det ska se vildvuxet ut och täcka så mycket av ansiktet som möjligt. Det fungerar nästan, men bara nästan. Nu åkte de båda dit ändå. Kanske hade en anställning som butikstomte främjat folkmördarnas sak – som tur är verkar de dock sakna tillräcklig hjärnförmåga för att tänka så långt – även om Karadzic kommer bra nära med sin ”alternativa” medicinutövning.
Är man säker på att flykt är omöjligt kan man istället göra som förra propagandaministern Mohammed Said Al-Sahaaf, ni vet, han som påstod att de amerikanska trupperna sprang gråtande hem till mamma när de i verkligheten just tagit Bagdad. I det här fallet slutar man färga håret, man tar mormors glasögon på sig och ser till att se sliten och gammal ut. Hela imagen stinker ”tyck synd om mig”. Fruktansvärt nog verkar den här approachen fungera. Al-Sahaaf har ännu inte gripits trots att alla vet exakt vart han håller hus.
Sen kan man ta till extrema åtgärder också. Bin Laden könsopererar sig, byter namn och försöker starta en popkarriär. Det verkar funka så där faktiskt… Men han har åtminstone ännu inte hittats, trots att han befinner sig rakt framför ögonen på Bush och gänget.
Är det inte underligt vad fallna folkmördare och terrorister kan ta till sig i flykten? Jag anser definitivt det, och lite forskning i ämnet skulle inte skada. Om vetenskapsmännen skulle kunna enas kring ett par grundstrategier skulle vi kanske få en bättre möjlighet att hitta våra försvunna förövare. Själv har jag självfallet mina egna teorier.
Vill man gömma sig ordentligt gäller det att förändra sitt utseende till det motsatta. Saddam Hussein och Radovan Karadzic är båda inne på ansiktsbehårning och bojkott av allt vad frisörer heter. Det ska se vildvuxet ut och täcka så mycket av ansiktet som möjligt. Det fungerar nästan, men bara nästan. Nu åkte de båda dit ändå. Kanske hade en anställning som butikstomte främjat folkmördarnas sak - som tur är verkar de dock sakna tillräcklig hjärnförmåga för att tänka så långt - även om Karadzic kommer bra nära med sin "alternativa" medicinutövning.
Är man säker på att flykt är omöjligt kan man istället göra
Det blev ett rätt bra år det här. Världen känner en viss lättnad nu när trojkan Milosovic, Botha, Pinochet och Hussein inte längre får härja. Vem hade kunnat tro att vi skulle få en rensning av den här typen? Den ena ondskan efter den andra borta. Det återstår några kvar, men nu vet man att deras tid faktiskt kommer.
Angående Saddam ska jag leka profet.
Vänta bara tills rättegångerna sätter igång igen. Se hur hyckleriet kommer att falla bort och åtalade kommer att skylla allting på Saddam. Där de tidigare gjorde allting för att försvara sig själva och honom har de nu befriats från ett ok – och i sin feghet kommer de att skylla även sina handlingar på honom.
Det ska bli ett sant nöje att se hur forna ”bröder” nu kommer att fördömma Saddams namn för att slippa råka ut för samma öde som han gjorde.
Det finns förresten farhågor om att Saddam nu blivit en martyr för terroristerna. Frågan är, vem bryr sig? Vad förändrar detta? Sen när har extremister haft problem med att motivera sina handlingar? De har dödat i islams namn, i Bin Ladens namn, i Al Zarqawis namn – vad spelar det för roll om de nu gör det i Saddams namn? Terror som terror.
Vad jag tror på är istället en förändring. Saddam hade övertygat en kärntrupp om att han skulle komma tillbaka till makten. Dessa har nu fått sina förhoppningar krossade och faktiskt blivit befriade. Med inga orealistiska mål att se upp till kanske kan de här personerna ta sin sans till fånga och faktiskt göra något av sina liv. Kanske börjar de nu fundera på att ta till politiska metoder istället för terror för att få fram sina ord och åsikter, vem vet?
Till slut kan jag bara säga att jag ser fram emot flera avrättningar av medlemmar i Saddams förhatliga regim. Det finns fler som har blod på sina händer. För ett land som badat i blod i 35 år spelar det nog ingen roll med ett par droppar till.
Vårt kapitel är inte avslutat. Det finns ett par sidor till att skriva.
Det blev ett rätt bra år det här. Världen känner en viss lättnad nu när trojkan Milosovic, Botha, Pinochet och Hussein inte längre får härja. Vem hade kunnat tro att vi skulle få en rensning av den här typen? Den ena ondskan efter den andra borta. Det återstår några kvar, men nu vet man att deras tid faktiskt kommer.
Angående Saddam ska jag leka profet.
Vänta bara tills rättegångerna sätter igång igen. Se hur hyckleriet kommer att falla bort och åtalade kommer att skylla allting på Saddam. Där de tidigare gjorde allting för att försvara sig själva och honom har de nu befriats från ett ok - och i sin feghet kommer de att skylla även sina handlingar på honom.
Det ska bli ett sant nöje att se hur forna "bröder" nu kommer att fördömma Saddams namn för att slippa råka ut för samma öde som han gjorde.
Det finns förresten farhågor om att Saddam nu blivit en martyr för terroristerna. Frågan är, vem bryr sig? Vad förändrar detta? Sen när har extremister haft pr
Det är en underlig stämning som nu råder här, nerver utanför kroppen och en förhoppning uppblandad med viss glädje och rädsla. En potpurri av känslor.
Saddam finns troligen inte kvar till morgonen.
Jag-kan-inte-tro-att-jag-just-skrev-det-där. Känslor rusar i min kropp. Måtte det vara över snart. Det skulle sitta fint att fira dubbelt till nyårsafton.
Det är en underlig stämning som nu råder här, nerver utanför kroppen och en förhoppning uppblandad med viss glädje och rädsla. En potpurri av känslor.
Saddam finns troligen inte kvar till morgonen.
Jag-kan-inte-tro-att-jag-just-skrev-det-där. Känslor rusar i min kropp. Måtte det vara över snart. Det skulle sitta fint att fira dubbelt till nyårsafton.
Ingen tvekan att idag var en lyckas dag för de flesta irakier. Den första domen av många mot den förra regimen föll och världens kändes lite ljusare och en tyngd man inte trodde sig ha lyftes från bröstet.
Fokus ligger självklart på Saddams dödsdom, dock är Barzans dom minst lika viktig för oss irakier. Som chef för underättelsetjänsten var Barzan den verkställande bödeln. Hans död är viktig för Iraks stapplande steg mot helning.
Det ska inte underskattas att de flesta av oss är blodstörstiga. Vi slutade se Saddam och hans anhängare som människor för många år sen. Livstidsdomar och tioåriga straff ger inte så mycket tillfredställelse, men vi förstår dem och lägger vår förhoppning om en anhopning av straff ju fler brott utreds och blir behandlade av domstolen. Dödsstraff till hela bunten vore en mild straff egentligen, men samtidigt skulle de här pariornas död innebära en kollektiv lättnad i det irakiska samhället.
Till dödsstraffmotståndare har jag en sak att säga. Ni förstår inte. Jag tror inte heller att ni kommer att förstå. Vissa kommer att bli förbannade på er motstånd, men jag tror nog att jag någonstans förstår att ni håller fast vid era principer. Men kom ihåg detta, ni förstår inte.
Just nu håller jag tummarna för en snabb process med överklagan[], avslag och sedan verkställande.
Att Irak idag ligger vid innebördeskrigets rand beror till stor del på att baathparti-svin envist håller fast vid en förhoppning om att befria Saddam och sätta honom som president än en gång. Vid hans död skulle sådana förhoppningar självklart släckas och våldet skulle, förhoppningsvis, minska en betydande del.
För att sammanfatta. Idag är en glädjens dag för åtminstone mig. Men jag vågar inte riktigt känna mig glad på riktigt förrän Saddam och hans anhängare förklaras döda av en rättsläkare. Då… kanske…
Ingen tvekan att idag var en lyckas dag för de flesta irakier. Den första domen av många mot den förra regimen föll och världens kändes lite ljusare och en tyngd man inte trodde sig ha lyftes från bröstet.
Fokus ligger självklart på Saddams dödsdom, dock är Barzans dom minst lika viktig för oss irakier. Som chef för underättelsetjänsten var Barzan den verkställande bödeln. Hans död är viktig för Iraks stapplande steg mot helning.
Det ska inte underskattas att de flesta av oss är blodstörstiga. Vi slutade se Saddam och hans anhängare som människor för många år sen. Livstidsdomar och tioåriga straff ger inte så mycket tillfredställelse, men vi förstår dem och lägger vår förhoppning om en anhopning av straff ju fler brott utreds och blir behandlade av domstolen. Dödsstraff till hela bunten vore en mild straff egentligen, men samtidigt skulle de här pariornas död innebära en kollektiv lättnad i det irakiska samhället.
Till dödsstraffmotståndare har jag en sak
Idag åtalades den fallne diktatorn Saddam Hussein för krigsförbrytelser alternativt folkmord gentemot det kurdiska folket. Det här är en rättegång jag väntat på då den är högst personlig.
Jag har berättat det här tidigare, men… mina föräldrar förde en politisk och senare aktiv kamp mot Saddam under senare halvan av 60-talet och framåt sent 80-tal. På grund av detta var vår familj oftast på flykt runtom i Iraks många städer. Runt 1985 när jag var fyra, fem år gammal och min bror strax under ettårsåldern blev trycket från regimen för stort och vi var tvungna att söka oss till Kurdistan. Här hade kurder och irakiska motståndsmän lyckats bygga upp en hyfsad defensiv position medan de förde ett gerillakrig mot Saddam och hans trupper. Det var här vi gjorde oss ett hem medan mina föräldrar tog till vapen för att befria det Irak de inte längre kände igen. Vid 1987 fick Saddam nog och de kemiska attackerna började slå till hänsynslöst mot kurdiska byar och städer. 1988 var det vår tur att drabbas och vi förlorade ett antal martyrer i de kemiska attackerna. Det blev omöjligt att stanna i Kurdistan och det var många som flydde landet. Det var just de här omständigheterna som ledde till att vi, till slut, hamnade i Sverige.
När jag säger att jag tar den här rättegången mot Saddam personligt menar jag verkligen det. Anfalkampanjen[] fick oss att fly från våra hem, dödade och skadade våra vänner, och har i efterhand fått oss att inse att även vi hade tagit skada.
180000 182000 människor förlorade sina liv under den kampanjen. Majoriteten av dessa var oskyldiga kurder som bara försökte leva sina liv så gott det gick.
Dödsstraff är inte nog som straff för Saddam. Men jag antar att man tager vad man haver.
Inlägget pingar till Intressant.
Idag åtalades den fallne diktatorn Saddam Hussein för krigsförbrytelser alternativt folkmord gentemot det kurdiska folket. Det här är en rättegång jag väntat på då den är högst personlig.
Jag har berättat det här tidigare, men... mina föräldrar förde en politisk och senare aktiv kamp mot Saddam under senare halvan av 60-talet och framåt sent 80-tal. På grund av detta var vår familj oftast på flykt runtom i Iraks många städer. Runt 1985 när jag var fyra, fem år gammal och min bror strax under ettårsåldern blev trycket från regimen för stort och vi var tvungna att söka oss till Kurdistan. Här hade kurder och irakiska motståndsmän lyckats bygga upp en hyfsad defensiv position medan de förde ett gerillakrig mot Saddam och hans trupper. Det var här vi gjorde oss ett hem medan mina föräldrar tog till vapen för att befria det Irak de inte längre kände igen. Vid 1987 fick Saddam nog och de kemiska attackerna började slå till hänsynslöst mot kurdiska byar och städer. 198
Jag måste erkänna att även jag blev förvånad när Saddam åtog sig ansvaret för massakern i Dujail, i alla fall till en början tills jag drog mig till minnes Saddam-regimens perversa dokumentationsbehov.
Allting som Baathpartisterna gjorde har dokumenterats av dem själva. Jag tror att det ligger en känsla av stolthet någonstans som fått de här monstren att skriva ner och spela in alla grymma dåd de utfört. Efter Baathpartiets fall kom alla de här dokumenten fram och diverse irakiska och utländska dokumentärsfilmare tog sig an arbetet att sortera ut det överflöd av information som plötsligt dykt upp.
Ett antal filmer har släppts som resultat av detta. Alla väldigt obehagliga, hemska och rentav omänskliga. Jag har endast orkat se ett par dokumentärer som visats på de arabiska tv-kanalerna. Som en pervers version av Americas Funniest Homevideos får man som tittare bevittna hur Saddam, de sju medåtalade och många fler begå den ena omänskliga handlingen efter den andra.
Irakiska medier har inte heller varit sena med att publicera dokument undertecknade av Saddam. Här finner man avrättningsorder, våldtäktsorder, fängelsedomar, egendomsförstöringsorder och allt vad man kan tänka sig. Allting väldigt väldokumenterat och rakt på sak.
Saddam och hans försvarsadvokater må bestrida bevisen hur länge de vill. De kan dock inte ändra faktum att de finns där, svart på vitt. Ironiskt nog är det Baath-regimens egna dokument som kommer att vara det starkaste beviset mot dem.
Det är Saddams egna perversioner som kommer att fälla honom.
Jag måste erkänna att även jag blev förvånad när Saddam åtog sig ansvaret för massakern i Dujail, i alla fall till en början tills jag drog mig till minnes Saddam-regimens perversa dokumentationsbehov.
Allting som Baathpartisterna gjorde har dokumenterats av dem själva. Jag tror att det ligger en känsla av stolthet någonstans som fått de här monstren att skriva ner och spela in alla grymma dåd de utfört. Efter Baathpartiets fall kom alla de här dokumenten fram och diverse irakiska och utländska dokumentärsfilmare tog sig an arbetet att sortera ut det överflöd av information som plötsligt dykt upp.
Ett antal filmer har släppts som resultat av detta. Alla väldigt obehagliga, hemska och rentav omänskliga. Jag har endast orkat se ett par dokumentärer som visats på de arabiska tv-kanalerna. Som en pervers version av Americas Funniest Homevideos får man som tittare bevittna hur Saddam, de sju medåtalade och många fler begå den ena omänskliga handlingen efter den andra.
Iraki
