Se till vänster, där går en arab

Jag har irriterat mig som tusan på att Saddam och hans pack får säga vad de vill och agera hur som helst medan domstolen lagt sig på rygg och kallat skitstöveln ”sir”. Därför blir jag rätt upprymd när jag ser hur den nya domaren Rauf Rashid Abdel Rahman tar sitt jobb på allvar.

Att domaren sade till Saddams halvbror Barzan att inte predika och att respektera domstolen för vad den är kändes så jäkla rätt. Domstolen får inte bli de åtalades politiska arena, men det är just vad det har varit länge. I domstolen är de endast åtalade och ska försvara sig själva, de får aldrig ta över. Som svar fick självklart domaren en förolämpning – rätten var tydligen ”en horas dotter” – men vad förväntar man sig från de monster som sitter där i sina stolar. Det var mer än rätt att Barzan slängdes ut. Och ännu mer rätt att Domaren Abdel Rahman inte lät sig ta skit från Saddam.

Väljer Hussein i framtiden att stå utanför rätten och utan advokater närvarande i domstolen så får han skylla sig själv. Han har redan fått alldeles för många chanser att leka lekstuga. En domstol ska alltid vara en domstol. Saddam och hans gäng gör dock allt för att förvandla den till en cirkus. Förhoppningsvis kommer de även i fortsättningen att hållas i koppel.

Bilden är tagen från Aftonbladet där man även kan läsa mer om händelsen.

Det känns bra att se att Saddam inte längre kan hålla masken. Han börjar visa tecken på rädsla – är irriterad och aggressiv – inte längre lika kaxig som han var i början av rättegången.

Det känns… rätt.

Saddam har under den här rättegången fått någonting han aldrig gett någon annan. Under hans år vid makten fanns inga domstolar – annat än som en show för massan. Ordet misstänkt fanns inte – man var alltid skyldig. Saddam har fått så mycket mer än vad han förtjänat. Han har fått rätten att försvara sig, att uppträda arrogant, att svära och skälla.

Hela tiden har han bemötts med en artighet som är utom denna värld. Det irriterar mig en aning. Saddam har ingen rätt att behandlas så väl som skett. Tur att jag inte sitter där som domare – eller åskådare för den delen. Det känns som att jag hade exploderat annars.

Jag har en viss rädsla av att rättegången skall utvecklas till en Milosovic-liknande fars. Att advokaternas taktik ska gå ut på att förhala och förskjuta så länge som möjligt. Men ändå… jag har tålamod. Den dagen Saddam bekänns skyldig för brott mot mänskligheten, den dagen är en stor dag.

Jag har inte uttalat mig om rättegången eftersom jag blir arg varje gång jag läser eller hör om motståndet mot den, men lite får jag nog säga för att inte explodera.

Varför hålls rättegången i Irak och inte i en internationell domstol?

Jo, för att det är en oerhörd fråga för irakierna. Det är psykologiskt viktigt för landets identitet att rättegången hålls i samma land som plågats av tyrannen. Jag saknar ord för hur viktigt det var att rättegången faktiskt hålls i Irak. Jag anser mig själv vara en fredlig människa, men jag hade nog flippat ur mer än en aning om Saddam hade transporterats till Haag.

Varför dödsstraff?

Vad annars? När ett monster har en miljon liv på sitt samvete utan att ens uppvisa ett uns ånger. Hur skall man straffa honom då? Jag tycker till och med att det är barmhärtigt om Saddam skulle avrättas. Han förtjänar ett hårdare straff – jag kan bara inte komma på vad det skulle vara. Bara i min familj har min faster, drygt tjugo år gammal, avrättats. Min farbror har suttit i fängelse i många år på grund sitt motstånd. Min andra farbror och min namne dödades, blott två år gammal av stenkastande baath-soldater – dessa klarade sig helt utan straff eftersom ”det aldrig var meningen att de skulle döda någon.” Min morbror har hjärntvättats till baathpartist och är än idag en källa för smärta i familjen på grund av hans åsikter. Nu har jag inte ens nämnt våra vänner som mördades av regimen. Listan kan göras lång.

Det här är bara jag, en lycklig svenskirakier. Hur mycket har alla andra lidit? Det är ofattbart.

Jag tror allvarligt att den här rättegången retat västerländska hycklare på grund av en enda sak. Det var endast på den här punkten som irakierna inte gav sig. Saddam skulle dömas i Irak och han skulle riskera dödsstraff. Det finns inga kompromisser.

Jag finner det dessutom aningen ironiskt när en så kallad amerikansk expert sitter med sin slips i tv för att förklara att han är besviken på Irak eftersom de återinfört dödsstraffet specifikt för den här rättegången. Ta och kolla på ditt egen land först hörru!

Jag väntar mig inte att ni skall förstå min ställning. Jag är för den internationella domstolen och mot dödsstraff. Men ibland måste man tänka utanför ramarna och överge sina väderingar. Om inte för annat så för att inse hur lågt man sjunkit.

Och när det gäller Saddam är jag beredd på att sjunka hur lågt som helst.

Sant eller inte? Uppgifterna går isär. Saddams advokat menar att Saddam angreps i rättssalen och fick ta emot några knytnävar. De amerikanska styrkorna menar att det handlar om försvarsnonsens och att Saddam inte någon gång var nära handgemäng.

Synd.

Det hade varit underbart att få chansen att puckla på Saddam. Jag är väldigt glad att Sverige har avslagit Saddams önskan om att komma till Sverige för att dömas och sitta av straffet här i landet. Men om… Om Saddam hade kommit till Sverige så kan ni ge er på att jag och andra hade försökt komma nära den fällda diktatorn för chansen att ge honom ett ordentligt kok stryk.

Jag har alltid ansett mig vara en fredlig person med respekt för mänskligt liv. Men med Saddam är det personligt. Jag skulle inte tveka att kasta in mig i slagsmål med monstret, kosta vad det kosta vill.

Jag läser om en räd där irakisk polis tog en ung man (född 1983). Mannen var en efterspanad brottsling och bevisbördan mot honom var överväldigande, det på grund av att han själv hade utannonserat sina tjänster. Vad var det han åkte in för? Jo, han erbjöd sina tjänster som bödel åt diverse terrorgrupper. Han erbjöd sig att skära halsen av terrorgruppernas offer för endast 10000 dinarer. En dollar är värd 1500 dinarer. 10000 dinarer blir då 6,67 dollar.
Ungefär 50 svenska kronor.

Detta var vad den unga mannen sysslade med, han högg huvudet av kidnappade människor för 50 kronor per skalle, han var i sina annonser väldigt noga med att poängtera att han inte ville fatta sig med kidnappningar eller lösensummor. Han tog bara om halshuggningarna (framför kameran om så krävdes) och så var det med det.

En känslostorm härjar min kropp. Vad är det som händer? Vad är det för fel på Irak? Vad driver den här människan?

Jag känner mig trött, hjälplös, stressad av vanmakt.

Saddam har förstört 24 miljoner liv, och släckt ett antal miljoner andra. Nu sitter han i en behaglig fängelsecell och äter amerikanska muffins, han tycker visst om dem har vi hört…

Återigen samma fråga, varför är det så tyst?

Det här gången är det Saddam jag pratar om. En man som placerar sig bredvid Hitler och Stalin i grymhet, en man som förtjänar ett rättvist straff (döden) för alla sina brott mot irakierna och resten av mänskligheten. Ett levande monster i en redan hård värld.

Vad har hänt sedan han togs? Ingenting. Saddam behandlas bättre än alla andra irakiska fångar, han har tillgång till böcker, skrivdon och papper, en liten trägård att sköta om och amerikanska muffins. Är det verkligen vad vi vill höra? Inte jag i alla fall.

Jag kanske skall påpeka att jag är irakier själv. Jag är långt ifrån neutral i frågan, jag vill se Saddam avrättad för sina brott. I minsta fall dömd offentligt i domstol. Istället möts jag av tystnad och enorm hemlighetsmakeri. Var är Saddam nu? Varför har rättegången mot honom inte börjat än? Varför har ingen fått träffa honom på så länge? Annars har vi ju hört att både advokater och männsikorättsorganisationer fått träffa honom.

Nej, jag är inte rädd att han redan är död. Jag är rädd för motsatsen. Att Saddam lever och mår bra, att han har tagits ut ur Irak och att han kommer att dömmas utanför landet, troligtvis till livsstid. Det här räcker inte. Väger inte upp alla hemska dåd som Saddam utfört. Jag vill se rättvisa, istället möts jag av tystnad.

Skall vi börja prata om en orättvis värld, du och jag…?