Se till vänster, där går en arab

Jag hade svårt för att släppa Rolf Hillegrens numera ökända uttalande om rättspraxis kring våldtäktsfall. Ni har nog alla läst citatet vid det här laget, men den är värd att upprepa:

”Tar man en kvinna och en man som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, och mannen kör ändå. Visst är det oschysst men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

Kritiken lät tacksamt nog inte vänta på sig. Och jag undrade om inte Hillegrens uttalande var en groda som resultat av för mycket alkohol eller liknande. Idag har dock Hillegren försökt ”förklara” sitt uttalande i Aftonbladet. Och nu är det ingen tvekan. Rolf Hillegren är precis det svin man fruktat att han skulle vara. Först menar han att han blivit missförstådd för att sedan utveckla:

”Vad jag menade var ju det fallet där mannen i ett pågående förhållande inte accepterar kvinnans nej samtidigt som hon inte gör minsta motstånd. Där har man ju från visst håll velat att det beteendet ska inrymmas i våldtäktsbegreppet. Man brukar ju säga att ett nej är ett är nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse.”

WTF?! En våldtäkt är inte en våldtäkt om man inte tar till våld? Och en våldtäkt är ”gentlemannamässigt” tveksamt?

Vad måste en åklagare säga och göra för att få sparken? Vi som medborgare kan i alla fall markera genom att JO-anmäla Rolf Hillegren, något Peter Sunde nu gjort exempelvis.

Klokbok efterlyser i ett inlägg en bloggbävning mot antifeminismen. Det är främst Joakim Ramstedts smörja på Newsmill som får honom att tända till, och visst kan jag i övrigt hålla med Klokbok om att man sett en rätt stor feminism-backlash. Och det är för min del så otroligt besynnerligt att jag inte vet hur jag ska bemöta det.

Det är kanske där det ligger. Jag har svårt att se att människor kan ha en annan åsikt när det gäller människors lika värde, tanken har svårt att få fotfäste i min hjärna. Förvisso har jag lärt mig att acceptera att det finns medmänniskor som garderar andra beroende på hudfärg, religion och sexuell läggning. Jag har fortfarande svårt för tanken. Men någonstans har jag analyserat motiven och kan någonstans… förstå? (inte det ord jag är ute efter). Det finns en norm, och folk som bryter mot den kan verka skrämmande till en början.

Vad jag däremot aldrig förstått är antifeminismen. Man föds av en kvinna, lever i en värld där hälften av befolkningen är kvinnor, har kanske till och med syskon av kvinnligt kön. Hur kan man då ens komma på tanken att acceptera ett status quo, eller ännu värre, önska att världen vore mindre jämställd? Det är en inställning som i sanning förbryllar mig. Frågan är ju så mycket större än blått eller rosa. Vi lever i en värld där kvinnor får mindre betalt för samma arbete, en värld där kvinnor får sämre sjukvård för att män har forskat på män och kommit fram till rön anpassade för män, en värld där vi fortfarande förundras över att kvinnor kan nå en maktposition i samhället, en värld där män försöker stänga ute kvinnor just för att de inte är män, en värld där någon anser sig ha rätt att våldta den människa man gift sig med, en värld där kvinnor faktiskt behandlas som en främmande och mindre värd… ras.

Hur kan man egentligen vara något annat än feminist?

Jag märker att jag rabblar här. Och förklaringen till detta har jag redan försökt förklara. Jag förstår helt enkelt inte inställningen antifeminism, och mina försök att komma fram till argument för att övertyga ”den andra sidan” ter sig för mig lika svåra som att försöka övertyga en annan människa om att börja andas. ”Det är ju liksom bra för dig hörru”.

Jack Hansen tipsar i sin blogg om USA:s Magnus Betnér – en ståuppkomiker med namnet George Carlin. Jag håller inte helt med Jack om att George är bättre än Magnus, de båda komikerna riktar ju sig mot sin publik och de gör det på ett mycket underhållande sätt. Men visst är George Carlin oerhört rolig.

Här följer ett exempel:

Samtidigt måste jag passa på att pusha för Magnus Betnér, hans rutin under Stockholm Lives senaste säsong är guld värt: