En av fördelarna med att få besök av ett syskon är att man tvingas se sin egen stad med andra ögon. Här har jag bott i Stockholm i över två år men aldrig orkat sätta min fot i de uppenbara turistfällorna. Men när systern är här och vill se och uppleva stan då är man där och hänger med.
Mycket Djurgården, en del strapatserande i de mer kommersiella kvarteren och vissa så kallade upplevelser. Som att ställa sig på en segway och brumma runt.
Som ni ser på bilden håller jag kramaktigt vid en segway och försöker le – det är meningen att jag ska se ut som att jag har roligt när bilden tas. Sanningen är dock att jag i tillfället är rätt livrädd, jag har stått på en segway i högst tio minuter och är fortfarande ovan. Speciellt när det gäller att stå still – vid bildtillfället finner jag detta vara högst omöjligt. Men vad gör man inte för konstens skull?
En segway är en rätt underlig manick. Fysikens lagar och ens sunda förnuft menar att det aldrig kommer att fungera. Men så ställer man sig upp och efter fem sekunder av total panik börjar man långsamt röra sig framåt – och bakåt ibland fast man inte riktigt menade det. Att ramla av finns inte, man lär sig rätt snabbt att förlita sig på maskinens balanssinne, något annat är omöjligt. Svårare är att lära sig att man ska slappna av, för det är faktiskt då en segway verkligen börjar fungera.
De första minuterna rullar man på i sju kilometer i timmen. Sedan när man blivit säkrare uppgraderas man och får tillgång till 20 km/h. Det är då en segway slutar vara en leksak för att börja bli riktigt rolig. Man kör genom att fördela kroppsvikten. Fokus på tårna och du susar framåt, lägg ner vikten på hälen och du börjar köra bakåt. Stå rakt upp och du stannar. Till en början är det lättare sagt än gjort, men man lär sig förvånansvärt snabbt.
Efter halva rundan befinner man sig någonstans ute i vildaste Djurgården och det är dags att bege sig hemåt. Guiden lägger in max hastighet och det är bara att hänga med. Känslan är befriande. Själv förblir man nog lite osäker, den 15 år gamla systern är dock säkerheten själv när hon susar fram strax bakom guiden.
När det är dags att stiga av har fötterna hunnit domna och det känns som att gå på ett par betongblock. Redan då vet man dock att det här är någonting man vill göra om igen. Kanske till nästa sommar.
